måndag 31 januari 2011

Upp till ytan


Herregud, vad djup jag varit på sistone. Har ni märkt det?

Nu är det slut med sånt trams.

Igår tvingade jag hela sällskapet att se Blood Diamond igen, då den gick på trean och 'har sånt fint politiskt budskap och vackert foto från Afrika.. Leo? Jo han spelar ju så bra i den. Och otroligt hur han får till den där Sydafrikanske dialekten, det är ju helt omöjligt!'



Har jag förresten berättat att en av de saker jag kollar mest på hos män är deras armar? En snygg arm med lagom muskler, lagom solbränna och lagom behåring, skulle kunna få mig att glömma ansiktet till och med på Bert Karlsson. Om han mot förmodan skulle ha en sån arm alltså. Tveksamt dock.


För några dagar sen hittade jag faktiskt den perfekta armen..


Mmm, arrrmmmm..


Sen upptäckte jag vem armen satt på.


Sånt..




..sjukt..





..sammanträffande.






MÄH! Helt galet.


(När jag kollar lite närmare inser jag att Simon faktiskt har ganska liknande armar, men jag kan ändå inte låta bli att deppa lite över att jag aldrig fick hångla upp Leo mot en vägg. Men men. Det var väl inte meningen.)

söndag 30 januari 2011

Idag är det söndag. Guds dag.


.. och då får man prata religion. För det blir alltid att vi har en sån diskussion när vi umgås tillräckligt länge med svärföräldrarna.

Dom försöker inte få mig troende, där har dom gett upp. Men dom pratar gärna om fördelarna med att vara religiös.

Och en sak avundas jag dem. Deras förmåga att kunna, när något jobbigt eller svårt händer (i det här fallet att inte vara där när en förälder avled) kunna säga, och verkligen tro på, att det inte var menat. Det var inte menat att min svärmor skulle vara där när hennes pappa dog, och så är det bara.


Tänk om fler svenskar kunde ha det synsättet. Så många sömnlösa nätter vi skulle slippa, och så många terapipengar vi skulle spara. Det var bara inte menat, utan det hände som en del av guds stora plan.

Men sen pratar dom om att dom känner sig skyddade genom sin tro, och då börjar jag genast skruva på mig.

Jag tänker på den Haitiska kvinna som förlorade sin mor och dotter i jordbävningen, och som nu, ett år senare, får prostituera sig för att skrapa ihop pengar till mat för dagen.

Hon är ju som de flesta andra i Haiti till största sannolikhet också religiös, så jag undrar om hon också anser att hennes situation är en del av guds stora plan? Och vem skyddar henne?

Men jag säger inget.

lördag 29 januari 2011

Kameleonten


Jag satt och kollade lite Guldbagge-bilder för ett par dagar sen, och då slog det mig en sak om Regina Lund..

Kommer ni ihåg när hon var ihop med Jonas Malmsjö?


Då var det vita leenden, hemma hos-reportage och utvik för hela slanten.


Sen blev hon ihop med Joakim Thåström...



Plötsligt blev allt mycket svårt och mörkt. Regina drog sig undan, gav inga intervjuer, och hade denna fotograf blivit upptäckt hade han förmodligen fått sig en redig dagsedel.


Och nu?



Nu är hon ihop med en rocker som det verkar.


Det jag försöker säga med detta är nog att Regina borde skaffa sig en egen identitet, och jag hoppas ni har en fin lördag.

torsdag 27 januari 2011

En massa föräldrar


I vanliga fall när mina och Simons föräldrar träffas ungefär en gång vartannat år, slutar det ju i fyllefest, Tom Jones-musik och manlig tango.

Den här gången var dock min mamma relativt nyopererad, och svärfars solklena lekamen dukade under fullständigt av vår monsterkyla, så han har en sällan skådad mancold och behöver han vistas utomhus i några sekunder lindar han två halsdukar runt huvudet som en burkaturban.

Så det blev en stilla eftermiddagsfika hos oss med familjefotograferande...

 Det blev nästan för mycket för Lia att ha alla samlade sådär, och lyckan gränsade till hysteri. Fint.
..och kvällen avslutades på en Italiensk restaurang som drevs av en Serb som pratade lite grekiska. Alla nöjda.

Men herregud, kanske nån tänker. Kan dom inte göra någon aktivitet utanför hemmet utan Ipad? Svaret är, nej.

onsdag 26 januari 2011

Dorotea i mitt hjärta


När jag var ung och okunnig, brukade jag rysa lite när jag passerade mindre samhällen med några utspridda villor, ett par trevåningshus med lägenheter och ett litet torg mitt i med Berras korvkiosk som mötesplats.

'Hur kan man bo såhär!' brukade jag utropa. 'Vad gör dessa människor på kvällar och helger? Vilket liv lever dom? Vad är det här för ställen liksom?'

Så när mitt jobb tog oss an ett företag i Dorotea att sköta delar av vår support, var jag mycket nyfiken när jag skulle åka dit första gången. Äntligen skulle jag få träffa riktiga bybor! Och långt upp i norr dessutom!

 Dorotea idag, minus 27 grader. Då blir man sådär rynkig.

Nu har jag åkt dit regelbundet i över ett år, och jag vet vad det är för ställe.

Det är ett ställe där Chicken bits fortfarande är lite nytt och spännande. Ett ställe där taxichaufförerna vägrar ta dricks av mig eftersom vi känner varandra nu. Samma taxichaufförer som berättar att i pauserna mellan körningarna brukar dom åka förbi äldre människor de lärt känna men inte sett till på ett par dagar, bara för att kolla så de är ok. 
Ett ställe där folk vandrar i fjällen, åker skidor, jagar, fiskar, kör skoter, och tycker att en solnedgång på fjället med grillning klår vilken utlandsresa som helst. 
Ett ställe där en 7-rumsvilla med sjöutsikt kostar en halv miljon. Ett ställe med vänliga människor som hjälper varandra, som berättar allt för varandra och som behandlar mig som en gammal vän varje gång jag hälsar på. Ett ställe dom älskar.

 Finfina Dorotea


Själv är jag inte redo att bosätta mig i en by, men jag ryser verkligen inte när jag passerar dem längre.


 

tisdag 25 januari 2011

Poleproffset


Då min fina vän Rookiemom har varit poleinstruktör ett tag, bestämde sig jag och en annan fin vän, Sara, på fyllan för några veckor sen, att vi skulle testa en termin.

Men trots att beslutet togs under alkoholpåverkan stod vi fast vid det, och ikväll var det dags att leverera.

Både jag och Sara är viga som Daloc säkerhetsdörrar, och det var ingen tvekan om att vi var gammelkärringarna på stället, men vi tog oss igenom passet med livet i behåll och kan nu snurra på tre olika sätt. Efter nästa pass räknar jag med att kunna ge mig ut i folkparkerna med min pole.

Men mitt yttersta mål (kanske efter en sisådär tre-fyra pass) är att kunna göra såhär..

Rookiemom har ett ansikte, men hon föredrar att vara lite hemlig.


..jag kan väl inte säga att jag är riktigt där än, men inte långt ifrån.
 
 Några cm till bara..

Nu har jag ont i muskler jag inte ens visste att jag hade, men fan vad kul det var!

måndag 24 januari 2011

Besök söderifrån


Mina svärföräldrar är på besök i en vecka (och ni som har hängt med ett tag, oroa er inte. Jag har gömt handdukar och annat som är mitt, på tryggt avstånd från min 'alla delar på allt, vi är ju familj'-svärfar.)

Jag hade en uppgift inför besöket, men det glömde jag såklart bort, så nu behöver jag hjälp.

Min svärfar är ju nämligen också musiker, som spelar traditionell grekisk musik för turisterna om somrarna. Han oroar sig dock lite för sverige och vår musik, och undrar om det inte finns någon typisk svensk musik? Traditionell musik?


Jag brukar skruva lite på mig och säga att vi hade ju folkmusik men ingen lyssnar ju på det längre. Vi har utvecklats.


Då fnyser han och säger att vi har amerikaniserats. Förutom ABBA såklart. Dom älskar han och berättar varje gång vi ses att han såg dem live en gång i Dublin.


Så Simon bad mig spotifya fram lite typisk svensk musik, som känns liksom svensk, och har ett lite traditionells svenskt sound.


Jag är ju mer film än vad jag är musik, så jag vet fan inte. Vad ska jag spela för honom? Nordman?


söndag 23 januari 2011

Resten av helgen


Då jag agerat 'engagerad pulkamamma' i säkert en timme under lördagen, var jag på kvällen tydligen tvungen att fira det med en redig drängfylla..

 Det är lite oklart om den relativt nyblivna vegetarianen Amanda pekar finger åt världens godaste serranoskinkarullar för att hon inte fick äta dom, eller åt mig som faktiskt fick.

Allt var mycket dimmigt, men jag minns djupa och fina samtal, att våra djupa och fina samtal stördes av alltför hög musik, att vi som två kärringar gick och klagade till en bartender eftersom vi inte vågade gå direkt till dj-båset. Inget hände dock så vi bytte ställe. Fler ATP-poäng.. Jag minns även jordnötsstjälande och ett antal taxiresor varav en varade i ungefär 20 sekunder. Resten är borta.

Borta var även min tidigare iver att åka till IKEA idag när jag vaknade imorse. Men några tabletter senare bar det ändå av.

 Jag lägger till 'när man är bakis på IKEA en söndag', till min ha-alltid-med-Ipad-lista. 

Vi åkte dit för att köpa nya luckor till badrumsskåpet, en barnstol och en lysrörslampa till köket. Vi kom hem med lakan och ett 4-pack galgar. Ett mycket misslyckat besök, och damn you IKEA som inte säljer lösa luckor utan tvingar en att köpa hela skåpet. Orka.

Goda nyheter idag var dock att DN äntligen skrev om min The Ultimate Tourist som dom har lovat att göra i flera veckor. Tyvärr hamnade det 'bara' i tidningen och inte på nätet, så det blir inga Google-poäng där, och jag mår fysiskt dåligt av att inte kunna länka till något, så jag får göra såhär töntigt istället. Jag är nämligen lite mallig, så jag måste.

 

Edit: Här skrev jag tidigare lite hånande om ett hatmail jag fick i samband med artikeln, skrivet av en missunnsam och aggressiv stackare.
Jag blev dock tvungen att ta bort det, trots att jag självklart inte nämnde personen vid namn. Jag är för svag helt enkelt. Det kommer aldirg bli någon Alex Schulman av mig.

/TarKritikJättebra-75

lördag 22 januari 2011

Jackass Solna


Eftersom snöret på vår pulka verkar ha gått sönder en gång för alla, och jag inte orkar köpa någon ny just nu, bestämde jag mig för att låta Lia testa lite utförsåkning för första gången. 

Iallafall första gången med mig, på dagis kanske dom gör det jämt och ständigt.

Men då jag tyckte det var bäst att börja någon annanstans än den vanliga backen där det är en massa andra barn, mjukstartade vi lite offpist på en vanlig kulle vid vårt hus..

Det började bra och hon hasade nerför backen som en sann daredevil.


Men åker man offpist, och har man en mamma som måste fotografera allt, kan det gå såhär.


 Socialen behöver dock ej kopplas in. Det var i minifart och hon trillade inte ens ur. Men hon föredrog att putta ner pulkan tom efter det.




Nu kollar hon Linus på linjen på Ipad, och jag slipper nog pulkaåkning tills nästa vinter.

fredag 21 januari 2011

Recensenten


Vi har gått i ide här hemma. Mörkret och kylan har sänkt oss så mycket så allt vi vill göra är att sitta hemma och glo film, och det kommer vi nog fortsätta med tills mars, när livet sakta börjar återvända.

Så när jag ändå är i recenserartagen kan jag ju lika gärna fortsätta.


The Social Network
Snygg dialog, snygga människor, snygg film. Och bu för alla som säger att Facebook får oss att bli icke-sociala. Det håller jag inte med om. Tack vare facebook håller jag kontakten med folk från hela världen som annars hade varit bortglömde för längesen. Hell, för några veckor sen fick jag en halvursäkt från en gammal klasskompis som gjorde att vi blev osams när vi var 13, och inte har snackat sen dess. Men facebook bröt isen.
Betyg: ++++


The Fighter
Christian Bale har återigen bantat ner sig till ett tunnhårigt benrangel och den här gången hoppas jag han vinner lite priser. Det gör ju alltid Tom Hanks.
Boxningsfilm med verklighetsbakgrund, snygg Mark Wahlberg, bra story och skådespeleri.
Betyg: ++++




Devil
Skräckis från M. Night Shamalahamalahian eller vad han heter, och som inte lyckats charma kritiker särskilt bra sen Sjätte sinnet. Jag verkar vara den enda som gillar nästan allt han gör. Nästan.
Jag gillade även Devil. Läskig utan att bli jobbigt och med en tvist på slutet, som alltid med M. Night.
Betyg: +++


 


Black Swan
Jag hade förväntat mig lite balettdrama, men fick istället en sjukt obehaglig film med 'Eyes wide shut'-stämning. Fast värre.
Filmen bevisar att ett trasigt nagelband kan vara ändlöst mycket vidrigare än vilka zombies eller spöken som helst. Jag var tvungen att titta bort, och det händer fan inte ofta.
Bra skådespeleri och lite lesbian action för dem som gillar sånt.
Betyg: ++++


Pirahna
Skräckkomedi(medvetet?) med B-filmkungen Jerry O´connell, några kända skådisar som måste vara i behov av pengar, och några nya skådisar som aldrig lär få några fler roller. 
Filmen inleds med en väldigt gammal Richard Dreyfuss som sitter och fiskar samtidigt som han visslar 'Show me the way to go home..' - melodin från Hajen 1 (Hör du det John Travolta? SÅNT flirtande med gamla filmer är ok. Inte din 'Royale with Cheese'-kommentar i en cp-dålig actionfilm. Inte ok!!) 
Sen kommer det en massa pirajor och äter upp alla. Mest minnesvärd är scenen när två firrar slåss om en manslem, och jag vill tacka Johan som rekommenderade filmen. Nu kommer jag på riktigt aldrig mer att bada. ALDRIG!
Betyg: ++




Trevlig helg!

torsdag 20 januari 2011

Dagens Lokaltidningsbesvikelse

Patrik aka 'Konsulten' gick idag glad i hågen från kontoret till den närliggande livsmedelsbutiken för att köpa dagens lunch.

Han visste då inte att den till synes oskyldiga utflykten skulle sluta i kaos och smärta.

Bredvid sina två kollegor hamnade han längst ut på trottoarkanten, där ett islager fortfarande låg kvar. Innan han visste ordet av låg han raklång över trottoaren, och då han hade händerna i fickorna hade han inte en chans att ta emot sig, utan fallet fick dämpas med hjälp av ena armbågen.

Hans hjälpsamma kollegor fick honom på fötter och väntade barmhärtigt nog med att skratta högt, tills dom försäkrat sig om att han var ok.

Olycksplatsen


Nu känner sig konsulten rädd för att gå omkring på gatorna. 'Upp i sadeln direkt sägs det ju', påpekar han lågt 'Men det är inte så lätt efter en sån där chock. Och jackan blev ju smutsig också. Den får man ju tvätta nu..'

Han berättar även om skammen att ligga där i smutsen, och att behöva återuppleva mardrömmen gång på gång, i takt med att historien berättas vidare mellan kollegorna på kontoret.

'Kommunen måste se till att isen hackas bort' Säger han bestämt och blickar bort över gatan. 'Jag vill inte att fler ska behöva råka ut för detta'


(Jag? Jo, jag skrattar fortfarande.)

onsdag 19 januari 2011

Lite lurad

Då har jag läst ut Alexander Schulmans andra bok med jättetiteln 'Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött'.

Jag älskade ju 'Skynda att älska' och hade stora förhoppningar på denna, och det kanske är därför jag är lite besviken.

Jag älskar ju även Alex, och har följt hans bloggar slaviskt i flera år. Men det borde jag nog inte ha gjort.

Har man gjort det har man nämligen i stort sett läst boken. Nästan allt känns igen, men med lite olika slut, vilket är lite märkligt.

Jag fick redan från början en känsla av att flera av kapitlen slutade på annat sätt i boken än vad de gjorde i bloggen. Någon liten skillnad bara. Vad någon sa, hur någon reagerade.

Minns ni som har följt hans blogg till exempel den där gången när han blir jättefull på Teatergrillen, och när han ska ta sig tillbaka till bordet efter ett toalettbesök så krockar han nästan med en ung man, som han kliver åt sidan för, den unge mannen gör exakt likadant, och efter några försök inser han att han står framför en spegel?

I bloggen har jag för mig att han blir upptäckt, men i boken blir han det inte.

 Sur och lite besviken, trots att han bjuder på öl.

Men det mest solklara exemplet på att en del i boken faktiskt är omgjort, är när han skriver om sitt besök i programmet Förkväll. Det hade jag inte läst tidigare och då det var ett ganska roligt kapitel med intressanta analyser av programledarna och händelseförloppet var jag tvungen att googla avsnittet.

Då visade det sig att det avsnitt han beskrev ju faktiskt skedde ett halvår efter att Charlie föddes, och inte före som han påstår i boken. I boken beskrivs även frågor och svar som inte hörs i programmet.

Detta gör mig förvirrad. Vad är då sant och inte? Var det menat att det skulle vara delar sanning och delar fiction? Gnäller jag bara för att jag är missunnsam och lite avundsjuk på Amanda Widell?

Förmodligen.

tisdag 18 januari 2011

Framtiden är här

Jag fick det där Xbox-spelet Kinect Fitness i julklapp, men inte kunnat prova förrän nu eftersom jag har varit halvdöd de första veckorna av 2011.

Här behöver man alltså bara köpa en grej att ställa under tv:n som scannar av ens kropp, så kan man sen välja mellan sjukt många olika tonings, konditions och styrkeprogram.

Kolla vad coolt:

video



Jag är alltså den där oranga figuren i bakgrunden som försöker göra lika som fitnessinstruktören med perfekt data-kropp. Gör jag inte lika eller hamnar i otakt får jag en tillrättavisning.


Även Lia jobbar på beach 2011 då hon tyckte hennes lår var lite för flabbiga förra sommaren.

måndag 17 januari 2011

Okoncentrerad

Första jobbdagen spenderades i Örebro. Jag insåg på vägen dit att jag inte hade någon kamera med mig, och kameran på min mobil är paj.

Jag blev lite sur, men tänkte sen att det skulle nog inte dyka upp något roligt att fota i Örebro en gråslaskig dag som denna.


Herregud så fel jag hade. Mitt i vårt möte tassade nämligen en 16-veckors Fransk Bulldog-valp in i lokalen!! Det visade sig vara VD;ns som brukade ha honom där, och jag avled på stört av total sötchock.

 Nu hade jag som sagt ingen kamera, men ungefär precis sådär såg den ut, fast med hängande öron och mer ansiktsrynkor.

Min och Saras vänskap var farligt nära att krossas, då jag snodde valpen trots att den klättrade på hennes ben, men hon gav med sig eftersom jag varit sjuk så länge, och lät mig hålla honom längst.

Vad som sedan sades på mötet försvann i en dimma av valpdoft.

Jag får nog sparken snart.

söndag 16 januari 2011

Faran är fan över..

Allt har varit lugnt i tre dagar nu, och jag är vrålhungrig mest hela tiden. Det måste ju betyda två saker. 

1. Jag är frisk. Bra.
2. Kroppen är i hysterisk obalans eftersom jag inte väger precis 63 kilo längre, och försöker desperat få mig att äta allt jag ser för att komma tillbaka dit. Mindre bra, men hellre 63 kg än sjuk.

Detta firade vi med att spendera förmiddagen på Spårvagnsmuseet..

Här hängdes det glatt i gamla bussar..


..samt spanades på gamla läskiga 70-talspundare. 


Vi gjorde ett nytt försök med minitåget. Förra gången vi åkte det slutade det ju i katastrof, då Lia i 30-sekunderspausen då vi stod stilla, fick panik av rastlöshet och slog i huvudet i vagnkanten när hon försökte ta sig ur. Detta ledde såklart till grin hela tillbakavägen och alla trodde hon var livrädd. 
Nu gick det mycket bättre, bara Simon såg lite rädd ut.


Och vid tågbanorna träffade vi otroligt nog och helt oplanerat, Olle och Amanda. Olle och Lia hälsade avmätt på varandra och lekte fint en stund. Deras gemensamma kärlek till tåg kommer iallafall alltid finnas där. 
 
Efter lunch bar det återigen av mot söder, närmare bestämt hem till Rookiemom för att fira hennes lilla gula barn som fyllde fyra för nån vecka sen, på en dag som jag förmodligen spenderade på toalettgolvet och missade alltså kalaset..


Här sänghoppades det.. 


 ..och Lia lät motvilligt de andra testa Ipad;en i flera sekunder.


Vi kunde även lättat konstatera att även om de gillar rosa, kommer de aldrig blir några prinsessochponny-tjejer.


Imorgon blir det jobb för första gången på länge. Det känns ungefär som att komma tillbaka från en jäkligt dålig semester. Ska bli riktigt skönt.

lördag 15 januari 2011

Allt fortfarande lugnt..

Idag vågade jag, för första gången på hela veckan, ta mig längre än 100 meter hemifrån. Och då både jag och Amanda hade rastlösa barn, bestämde vi oss för en lekdejt hemma hos dem.

Tyvärr lektes det inte så mycket då den kompisfeeling vi känt mellan dem på sistone plötsligt var som bortblåst, och plötsligt var de tillbaka på Bollen och Räkan - stadiet.

Så trots att vi anordnade lekdejten mycket för att de inte skulle sitta framför tv:n hela dagen, var det ändå där dom hamnade till slut. För husfridens skull.. 


Kylig stämning i soffan..


Sen vägrade dom att krama varandra hejdå, och vi åkte hem.

Nåja, våra barn nr 2 kanske kommer gilla varandra bättre, skam den som ger sig.

Nu film, och SEN..!


Ha! Jag förbeställde och har den redan nu. Amanda har redan första tjing på låning när jag är klar, ni andra kan anmäla er i kommentarsrutan, först till kvarn..

fredag 14 januari 2011

En skitbra ledare

Två goda nyheter. Lia sket ner sig på dagis igår, och hennes två små bästisar vägrade sova middag för att hon inte gjorde det.

Det betyder att hon fortfarande är en bebis, men en ledartyp, en trendsetter som folk kommer att följa.

Min dotter. En förebild.



Sjukdomsuppdatering: Efter att ha väntat hela veckan för att få prata med en läkare konstaterade hon att dom inte hittade någon magbakterie. Jag föreslog då att vi kanske skulle ta blodprov för något är ju ändå uppenbarligen fel. Det tyckte hon var en bra idé så det har jag gjort idag. Svar om en vecka. Jag vill återigen passa på att hylla svensk sjukvård. Den är så himla bra.

torsdag 13 januari 2011

För att byta samtalsämne lite..

Press play först, för bästa grin-effekt när ni läser..



Herregud alltså, den här veckan har Lia både slutat med blöja, samt slutat sova middag på dagis!

 Det var ju bara typ..igår hon var såhär liten.


Det var för mycket på en gång och det går för fort nu känner jag. Hon pratar, hon kissar på pottan och hon bestämmer vilken bok hon vill läsa på kvällen innan sovdags.

Nu sitter hon och lägger 16-bitarspussel. Bara sådär.

Snart kommer hon inte vilja 'sitta mamma' längre, utan behöva pennskrin till första skoldagen, hellre prata med sina tjejkompisar än med mig, och hellre kramas med pojkar än med mig. Jag kommer inte vara den viktigaste för henne längre.



Fy fan, hon blir faktiskt äldre precis varje dag. Och den här tiden kommer verkligen aldrig tillbaka.






Detta inlägg tillägnas alla mammor med döttrar, och fick ni inte lite tjuthaka är ni gjorda av sten. STEN! (Förutom ni som av någon anledning inte tryckte play, eller inte har något ljud på datorn. Ni är förlåtna, eftersom jag fortfarande är för såsig i skallen för att skriva ordentligt.)

onsdag 12 januari 2011

Sjukdomsuppdatering för er som orkar



Imorse gick helvetet äntligen över för den här gången, och svaret från Vårdcentralen var Negativt på salmonella. 
Bra! Kanske ni tycker, men det tycker inte jag. Hellre vet jag vad det är som håller på att ta kål på mig, än att sväva i ovisshet.

Jag får dock fortfarande inte prata med min läkare förrän på fredag, så då ringde jag Euro Accident som hjälper oss med vård genom en försäkring via jobbet.

Dom tyckte jag skulle kontakta Infektion på Karolinska så det får jag göra imorgon.

'Infektion - avdelningen för mycket svåra infektioner, HIV och tropiska sjukdomar'

Holland känns ju inte så jättetropiskt, men det får väl bli den kategorin jag går under.

Så det är läget just nu. Jag vet inte vad som är fel på mig, jag vet inte om det är över eller om det kommer tillbaka imorgon, mina läppar är blekare än ansiktet så jag ser ut som Laura Palmer med uppnäsa. 

Annars allt bra.

Lite glatt mitt i allt depp..


Äntligen lite medieuppmärksamhet!

Men det oroar mig såklart, det där att dom undrar om varningsskylten till backpackers kommer att skrämma bort folk..

Men jag älskar ju den där skylten. Och man fattar väl att det är på skoj bara? Med en blinkning liksom.. Visst gör man? Svara!

tisdag 11 januari 2011

Visslar 'The bright side of life' och dricker te..


Samtal med vårdcentralen:

Jag: Jo hej, jag var och lämnade prover hos er igår, och då sa dom att det skulle ta tre dagar att få svaren, men jag håller på att dö här så jag tänkte höra om det kanske går att få fram svaret lite fortare?
Sköterskan: Har du diarré igen?
Jag (ynkligt): Ja, i flera timmar nu sen inatt. Jag behöver nog åka till sjukhus..
Sköterskan: Kan du stå upp?
Jag: Ja. Fast dubbelvikt.
Sköterskan: Har du yrsel och huvudvärk?
Jag: (Fan) Nej..
Sköterskan: Då ska du nog inte behöva åka till sjukhuset, men jag ska kolla med lab..
Jag (Mycket svag): Tack..

Det går en minut..

Sköterskan: Absolut tidigast imorgon får du svar. Men kanske på torsdag. Sen är inte din läkare här förrän på fredag så då får du prata med henne om vad ni ska göra då.
Jag: Jaha, så då blir det blir fyra dagar alltså?
Sköterskan: Nja alltså du kanske får svaret imorgon iallafall..


Så till de goda nyheterna..


Under 60!!

(Ja jag vet att jag är ytlig, men när man haft magsjuka i två veckor, då greppar man efter pyttesmå lycko-halmstrån)

 

måndag 10 januari 2011

Tjuvlyssnat på Vårdcentralen

En äldre gumma och gubbe tittar på ett litet barn som gör stor affär över ett blodprov han tagit. Han gråter, bryter ihop, gråter lite mer för det inte fanns det klistermärke han ville ha, och fullkomligt vältrar sig i uppmärksamheten han får från mamman, sköterskorna och de runtomking.

Gumman: Jag tycker dom är duktiga, barnen nuförtiden.
Gubben: Jo.
Gumman: Dom säger ifrån.
Gubben: Jo, jo.
Gumman: Annat var det när vi skulle till läkaren som barn, det var inte tillåtet att gråta då inte.
Gubben: Jo. Nä.


Nä, det var inte bättre förr. 



(Själv får jag provsvar om tre dagar. Och inget klistermärke.)

söndag 9 januari 2011

Lite från helgen

På lördagen var det dags för lite födelsedagshäng hos fina Sara. Tyvärr har hon inte flyttat till Solna än, så det var en lång resa dit, men det var det värt..

Lia hittade en ny kärlek i Saras sambo Chris. Men då hon inte var säker på vad han hette, valde hon att kalla honom 'Pingooo' efter sin favvopingvin, och det hoppas jag han förstår är en fet komplimang. (Och om någon uppmärksam läsare reagerar på att Sara har solglasögon inomhus, så kan jag meddela att det har hon inte på riktigt. Jag är bara rädd att hon ska bli förgrymmad om hon inser att jag lagt ut en bild där hon blundar.)

Plötsligt, mitt upp i mitt fotograferande hände något enormt. Lia sa att hon ville sitta på bilden, och levererade sen sin första medvetna fotopose, någonsin. Jag blev så till mig så bilden blev helt suddig, och hon måste träna lite på ansiktsuttrycket, det medger jag, men annars. Seger!


Senare på kvällen och många brödpinnar senare började hon kalla honom 'Quiz' istället. Nära nog, och matchade varandra fint gjorde dom också.


Innan hemgång läste vi lite saga, och jag lade snabbt till Saras syrra på min 'Folk jag aldrig ska fotograferas intill för jag ser tjock och konstig ut då' - lista.


 Men ingen kväll hos Sara blir ju komplett utan kattjakt, och en Lia som tror att katten gillar henne lika mycket som hon gillar katten. Hon har fel.


Men jag hann bara hem så pajade min mage igen, och nu imorse ringde jag äntligen Vårdguiden i vredesmod, som nu misstänker salmonella eller någon annan obehaglig bakterie som vägrar lämna mig ifred. Svar fås imorgon hoppas jag.

fredag 7 januari 2011

Två som måste ses

Då jag fortfarande känner mig lite småhängig efter min nära-döden-sjukdomsperiod, har mitt liv de senaste dagarna sett ut som följer..

1. Gå upp
2.Gå till jobbet
3. Gå hem från jobbet
4. Äta mat
5. Lägga Lia
6. Kolla tv
7. Somna


Det är alltså svårt att få till mer spännande inlägg än det som händer i tv-rutan, så jag lämnar raskt filmvärlden och går över till serier.


Igår kollade vi nämligen klart på tredje säsongen av 'Californication'. En serie jag av någon anledning inte alls trodde jag skulle gilla, men var besatt efter ungefär 10 minuter.


Men jaja, sluta tjata. Här kommer ett smakprov...





Så nu förstår ni att den måste ses, och trots att dialogen och stämningen är som i klippet mest hela tiden, lyckades dom ändå få mig att grina i slutscenen. Tur att säsong fyra just har börjat så vi behöver inte vänta.


Nr 2 har redan nämnts, men då jag känner på mig att det fortfarande finns några stackare som inte kollar på 'How I Met your Mother', kommer här ännu ett smakprov. 
(Egentligen är det 'Naked Man'-scenen jag vill visa, men jag kunde bara hitta en som är ihopklippt med Woo-tjejerna, så ni får stå ut med det.)






Så alltså, se dessa serier. Jag lovar att ni kommer att bli mycket lyckligare, och kanske till och med lite snyggare. Tacka mig sen.

torsdag 6 januari 2011

Jävlar i min lilla låda..

Vi såg 'buried' igår, och jag var lite tveksam eftersom jag visste att det handlade om en som blivit levande begravd, och någon sagt att det faktiskt bara är han där i kistan, hela filmen.

Detta tvivlade jag dock på var sant. Man kan väl inte göra en hel film med någon som bara ligger i en låda. Men det kunde man, och bra var det.

Man fick plats med både spänning, drama och grin på dom där två kvadratmeterna, och Ryan Reynolds alltså. Inte bara en kul kille med magrutor. Han kan ju skådespela!

Pressat läge



Så Jempa säger, se den. Då kanske Ryan blir glad också, han som ska skiljas från Scarlett Johansen och allt.

onsdag 5 januari 2011

Dags igen..


Så imorse fick ännu en kollega barn (Grattis Alex till den fina sonen!) och bredvid mig på kontoret sitter Cassandra som är i fjärde månaden och skvätter gravidbaciller på mig hela dagarna.

Hör ni det dämpade ringandet? Det är mina äggstockar.

Must..Have..Baby..
Soon.

tisdag 4 januari 2011

En hyllning

Då jag har skallen full med snor och inte riktigt kan tänka klart, passade det väl alldeles utmärkt att min fina kollega och vän Sabine fick en liten son igår. Då kan jag hurra lite över det.

Det är Sabines tredje barn, och hon är en sån där supermamma som om jag inte redan hade en mamma som jag är nöjd med, så skulle jag vilja ha henne. Om hon vore 20 år äldre förstås. Eller 25 kanske. Man vill ju inte ha en för ung mamma, för då kanske de får nån slags missad-ungdoms-kris vid 40 och vill följa med en på krogen när man själv är 20, låna ens smink och försöka hångla upp ens klasskompisar.

Sen är ju både jag och Sabine mycket intresserade av Edwards marmorbringa och har samtal på kontoret som ingen dotter borde ha med sin mamma. 

Så det är nog bäst vi bara är kompisar. Om hon nu fortfarande vill vara min kompis efter det här.. Grattis Sabine, jag går och lägger mig nu.

 Bara vänner

måndag 3 januari 2011

Fett ovärt

Min vikt har alltid varit lite märklig. Den har gått upp och ner lite som den vill, utan att jag direkt gjort några förändringar i träning eller kost.

Pinnsmal Jempa anno 2002

Min matchvikt ligger på 58 kg, men sen jag blev vuxen har den pendlat från allt mellan 47 till 67 och enda gången jag faktiskt gjorde en ansträngning för att förändra den var inför mitt bröllop, då min klänning var lite för liten. Så jag började på allvar promenera till och från jobbet, samt åt lite mindre kolhydrater, så vips hade jag gått ner 4 kg.


 Jempa 2004. Tveksam vikt. Tveksamt sällskap.

Det här kommer ju alltså bli skitenkelt, tänkte jag när jag fått Lia och skulle försöka få bort den där mjukheten runt midjan.

Men det går för i helvete inte. Vågen har FASTNAT på 63 kg och rör sig varken upp eller ner. Jag testar i smyg hos andra, men även där får jag samma retsamma resultat.

Igår gick jag dock med ett småleende till vågen. Jag tänkte att även om den vikt man går ner under en magsjuka egentligen bara är vätska (som efter min första attack) och ingen riktig vikt.. Men efter TVÅ magsjukor och sen två dagars feber utan aptit, borde man väl iallafall kunna se en siffra som iallafall kan motivera en att försöka hålla den, att fortsätta äta lite mindre portioner och fortsätta röra sig så fort man mår bättre.

Så jag klev på vågen... 63!!

Vad i helvete? Ska jag inte få nån belöning för det jag genomlidit?

Tydligen inte.

söndag 2 januari 2011

Självömkan

Herregud alltså.

Jag fick ju magsjuka sista dagen på Hollandsvistelsen, sen mådde jag ok i tre dagar innan jag tidigt på nyaftonsmorgon åkte på magsjuka IGEN!

Värt att nämna är även att det finns inget jag avskyr mer än att kräkas. Hela min uppväxt har jag varit livrädd för detta, och när jag var yngre fanns ju inte ens helvetes-kräksjukan. 

Men nu fick jag alltså utstå denna mardröm två gånger på mindre än en vecka, och det ihållande kräkandet slog väl ut mitt immunförsvar så illa så jag igår vaknade med 39 graders feber och även idag har feber och är allmänt halvdöd.

Såhär kan man till exempel alltså se ut om man på sex dagar har haft två kräksjukor och en feberattack med tillhörande lunghosta.

Så den planerade nyårsaftongen med fin middag med fina vänner, fick stryka på foten för utmattat soffhäng och vätskeersättning. Men jag fick iallafall kolla 'Inception' som plåster på såren.

 Nyårsmiddag 2010
Men vad är det dom säger? Ha en skitnyårsafton så blir det nya året jättebra? Nåt sånt var det..