torsdag 15 mars 2012

När man inser att det värsta är över.


Även om jag kanske har verkat hyfsat stark och obrydd genom hela separationen och tiden som följt, så har jag såklart gått igenom en massa stadier av mer eller mindre obehagliga slag.

Ni har ju såklart märkt att jag inte mått helt bra, men riktigt hur långt ner på botten jag ibland har krälat omkring och vältrat mig i min egen sorg och självömkan har det inte riktigt känts passande att skriva om helt enkelt, ni fattar säkert varför.

Det där stadiet när man faller fritt och famlar desperat efter fasta punkter, men det finns inget att hålla fast vid, och man känner sig mest som Spiderman som liksom har lost his powers och snart kommer att slå i backen med handleden patetiskt riktad mot en vägg. Där har jag befunnit mig ibland. Och det har varit jäkligt sugigt.

Som tur var har jag de finaste av vänner som funnits där hela tiden, och även om jag inte är nån axelutgråtare så har det inte behövts. Det har räckt med att veta att jag skulle kunna om jag ville.

Jag brukar själv säga till mina nyseparerade vänner att det kommer ett ögonblick när ni inser att ni kommer att överleva. Att det kommer att bli bra, och även om jag nog haft flera såna tillfällen, kändes det extra starkt ikväll, när jag och Amanda blev så exalterade att vi båda överlevt våra separationer så vi gjorde en fullt synlig high five in public, och brydde oss inte.

 Rosé och en snygg tjej. Klart man blir glad då.

Vi gjorde det för att vi slogs av en plötsligt stolthet att vi vågat ta tag i något som vi var missnöjda med och förändra det, trots att vi visste att det skulle bli ett helvete. Vi gjorde det för att vi vågade ta steget, kasta oss utför stupet och nu få känna pirret igen. Pirret över att inte riktigt veta hur livet kommer att bli, att vi har något nytt och spännande framför oss och att vi faktiskt ser fram emot det. Det känns faktiskt ok.

(Och alltid när jag varit sådär djup måste jag dra till med nåt jäkligt omoget för att väga upp dravlet. )

Det kom ett brev till kontoret..


 Alltså hahahaha. Tänk er hur det ser ut därhemma.

3 kommentarer:

Amanda sa...

HAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHA! Vargrövar!

(och jag har tjuthaka. finaste ordet, det och spiderpig.)

Det är himla fint att ha dig ska du veta. Tack för att du är min sugarmama. Fast med vin. Du vet att det får mig att prata, ojoj. Men jag lyssnade även rätt bra idag. Eller? EEEELLER?

Lina sa...

Det blir bara bättre och tänk på att du en dag kommer att få uppleva att bli nykär igen.
Kram

Humlan sa...

*ler* Du.. Jag vet precis hur det känns. Nu var det inte mitt val då allt började för snart tre år sen men processen är nog rätt lik. För mig tog det över två år o en del havererade "förhållanden" för att jag en dag skulle känna mig fullständigt tillfreds med livet o mig själv. Så jävla häftig känsla!

Kör hårt!!! ;) Kram!