FagHag och Fredagsmys

Alla som har sett några filmer och tv-serier förstår vikten av att ha en bögkompis.

Så lyllos mig, som under nästan ett år fick en som kollega..

I början var vissa lite rädda, och visst inte vad de skulle göra av denna nya skrivbordsgranne med den intensiva blicken.

Men mig skrämde han inte, och vi blev snart finfina vänner som gjorde typiskt fina saker tillsammans..

Vi shoppade.

Vi spanade på heta tekniker tillsammans..

Och avslutade såklart ofta dagarna med avancerade håruppsättningar på varandra.

Men allt härligt måste ju ha ett slut, och idag jobbade min vapendragare och fellow dramaqueen sin sista dag på vårt kontor.

Fan Isak, jag kommer sakna dig så sjukt mycket, och min enda tröst är att jag själv slutar om några veckor så jag vet att ingen annan kommer att få fnittra sådär hejdlöst tillsammans med dig innanför dom där väggarna iallafall. Lycka till nu.



Så under eftermiddagen var jag ganska otröstlig. Tur att det vankades fredagsmys hos min favvo-familj där pompom-peruker, Let's Dance och ett par splitternya Converse från The Stäjts var några av många höjdpunkter.

Turen höll i sig hela vägen hem, då jag lyckades hamna i en alldeles nykissad hiss på Fridhemsplan..
 

Score!

Mest om hår idag.

Idag har jag varit och fixat till min horkant (alltså utväxt, för er som inte känner till frisörspråket).

Kommer ni ihåg sist jag var till min frisör, och vi båda hade en del hjärtesorg vid tillfället och tyckte livet var mest pissochskit, och vi högtidligt lovade varandra att må bättre vid mitt nästa besök?

Jag tog detta löfte på största allvar, har jobbat hårt, mår nu galet mycket bättre, och skred rakryggad in på salongen, övertygad om att denna pakt även betytt något speciellt för henne.

Tyvärr mindes hon den inte, mådde väl sådär, och oroade sig mer för mina slitna toppar som jag inte låter henne klippa eftersom endast syrran får göra det.

  Ingen horkant, men väl fransiga längder.

Nu har mitt hår nämligen nått sin gräns, där det helt enkelt inte växer längre, utan får panik och inte nöjer sig med att bara bli slitet i topparna utan havererar halva längden, och jag egentligen borde klippa page, men är förmodligen den människa som passar sämst i page i hela världen, så kämpar jag på med inpackningar och kisar när jag kollar mig i spegeln.

Tunga ämnen idag, jag vet.

 

 

Jättesent.

Ikväll hade jag två extrafina tjejor på besök.

Barnen hängde med ett tag.

Men gav upp ganska snart.

 

Det gjorde inte vi.

 Men till slut så, med medvetslöst barn och plastpåsar på strumporna på grund av trasiga tygskor i regn. Tack för en finfin kväll!

Jo jag vet, möjligen det mest oinspirerande inlägget sen Gävle brann. Det beror på två saker. Jag är sjukt trött, och har tvingats in in någon ny layout här på Blogger. 

Allt ser annorlunda ut, allt känns annorlunda, jag sitter här och slår mig autistiskt i huvudet medan jag vaggar fram och tillbaka och mumlar 'Nej, nej, nej'.

Det är ingen vacker syn kan jag säga.

 

För att jag helt enkelt inte kan sluta vara djup.

Idag fick jag en så fantastiskt fin komplimang på lunchen.

En viss person berättade nämligen för mig att hon beundrar mig så otroligt mycket för hur stark jag varit genom allt jag gått igenom på sistone. Hur jag sett så rationellt på allting och tagit mig igenom den långdragna pärsen utan att krisa eller bryta ihop.

Men som vanligt när någon säger något snällt till mig så börjar jag skruva besvärat på mig, säger nåt avfärdande och byter samtalsämne.

Så eftersom jag är en skrivare mer än en pratare, svarar jag här istället:

Hörrudu. Du har inte tänkt på att det kanske är på grund av att du har oroat dig, blivit arg där jag ryckt på axlarna, fått ångest när allt gått för fort och till och med gråtit för mig, som jag klarat mig så bra? 

Kanske är det du som hela tiden burit min smärta och sorg? Kanske är det du som gjort mig så stark och kanske är det till stor del din förtjänst att jag tagit mig igenom detta med hedern i behåll?

Sug på den du.

Hur en annars helt ok dag blir förstörd på en mikrosekund..

Tydligen härjar huvudlöss också. Men det hade dom inte satt upp en lapp om, utan infade mer muntligt. Ja, nästan muntert.

Så här sitter jag med magont och kliar mig i hårbotten. Bara så ni vet.

Mer av helgen.

På lördagen var jag lite översocial, och inledde med lite parklek med Amanda och Olle, i en av de få länder där ungarna fortfarande bär overall i slutet av april.

 

Sen drog jag vidare till lekdejt nummer två, hos Lias bästa dagiskompis.

 

Som tur var är Lia en schysst unge som riktar in sig på den unge som har den bästa mamman, som delar intressen med den egna mamman.

Vid middan fanns också ett lillasysterexemplar av den där sötare sorten som fick äggstockarna att dansa quickstep.

 

På kvällen fick jag finbesök av Cecilia. Tjejen med de hårdaste magrutor jag sett. Alltså umgås vi mest påklädda på vintrarna.

 

 

 Idag drabbades jag av en svår söndagsångest uppblandat med vårdepp. Jag och Sara tog en ångestpromenad och slog fast att det nog helt enkelt hänt lite för mycket på sistone. Sen kändes det bättre.

 Alltså vad är det i den här glassen? Guldströssel? Kaviar? 

Jag fattar inte.

Bästa av båda.

Så var det dags för aw igen, med det företag som förmodligen har flest organiserade aw;s i världen..

..tillsammans med de där assnygga kollegorna..

..som anordnar tv-spelsturneringar, och några hittar en kontroll de kan förstöra ett pågående spel mellan några andra lite på avstånd med, gör det såklart, och hör hur de som spelar börjar bli jävligt irriterade på varandra som trycker på Meny-knappen hela tiden..

..och sen kissapåsigskrattar.

Och där är han med gitarren också. JÄKLAR vad jag kommer sakna dessa människor!! (Förlåt på förhand, det kommer bli en massa sentimentalt dravel fram tills jag slutar och förmodligen en del efter också. Ni får ta det.)

Sen spelade jag själv, utan sabotage, och visade mig vara en natural i Tennis. Även om det inte visade sig i just det här spelet. Jag var mer en dubbeltennis-människa.

Något annat vi lär oss av den här bilden är att jag desperat behöver klippa topparna. Eller så ser det mest ut så eftersom jag gjorde misstaget att sätta mig bredvid Sveriges Lucia 2003-2011. Typ.

Men även om det kanske såg ut så, så stannade jag inte särskilt länge utan skyndade hem till den här gobiten som jag hade fortsatt mysfredag med.

Och även om det tydligen inte är Feng Shui att ha en stor spegel i rummet, så uppskattas det av danssugna ungar, och det är ju det viktigaste.

Så jävla utbytt.

Det ser inte bättre ut än att min ersättare är en snärta i 20-årsåldern som enligt andra har 'cool stil, är otroligt trevlig, har en aura av energisk mystik omkring sig och helt enkelt är en sån som alla vill vara kompis med'.

Ja på jobbet alltså.


Simons nya är en 32-årig Brasilianska. Say no more. Don't even go there. Stop writing in English. Ok!


//Gammal och redan bortglömd. Men ändå rätt nöjd.

Lite väl erfaren.

Jag har ett töntigt litet motto som lyder 'Try everything, at least once', och ibland känns det som att någon tar detta på lite för stort allvar och att jag faktiskt borde byta motto till 'Ta det lugnt och ha det bra' eller nåt annat trivsamt.

Men det här har jag annars provat på idag:

 Hur feta vuxenpoäng ger inte detta?  

Sen att jag och Simon faktiskt skrattade och försökte skoj-skylla på varandra att saker gick snett för att få den andra att betala kalaset, gör oss ju så jäkla vuxna och mogna så jag nästan känner mig redo för ett ICA-kort, gjorde ju inte saken bättre.

 För att ställa saker tillrätta och gå tillbaka till mitt vanliga omogna jag, köpte jag färdiggjorda plättar till kvällsmat.

När jag sen bad Lia äta upp maten istället för att leka med den, påpekade hon att det inte var mat, det var plättar.

Ordningen återställd.

 

Hur man överlever ett långdistansförhållande.

Skype-dejter med vin och allt.

Fina vänner som kommer förbi. Och dricker vin.

Och såklart, röka en massa hasch på jobbet för att få dagen att gå fortare.

Så, om nån har tips på hur man klarar detta utan en massa alkohol och knark, feel free to share.

(Ok, ifall nån polis eller socialarbetare läser detta vill jag förtydliga att jag inte haschar på riktigt. Det var ett skämt. Det är mörk mintchoklad inlindad i folie.)

Åneeeeeej!!

Brynäs tog inte sm-guld! Mitt liv är förstört..

(Ni fattar vad jag håller på med va? Jag fegade såklart ur på vägginspringningen, och gör en stor deppgrej över detta istället för att förhoppningsvis lura ödet att tro att något dåligt faktiskt har hänt mig, och låter mig vara ifred ett tag till.)

Men i själva verket fortsätter de braiga grejerna att hända, i form av att Erik Sa'ade äntligen är yesterdays news:

Det går för bra nu.

Lia och Andreas träffades för första gången igår, och Andreas visade sig vara jättebra med barn och även om Lia spelade lite svår ibland så var hon ändå nyfiken och tyckte att han var väldigt spännande. Här hänger dom lite på balkongen och pratar om livet. Lia drog tydligen sina teorier om att ifall hon hade varit en tokig bebis så hade hon ätit från mammas tuttar.

Bra att hon delar med sig.

 

Jag är så galet glad att jag har fått ett nytt jobb, men jag har fortfarande en månad kvar med de bästa och snyggaste av kollegor.

Här på inflyttningsfest hos Zandra igår, och dessa hetingar vet jag att jag kommer att träffa även när jag lämnat Tradera.

 

Andreas var med också, uppförde sig exemplariskt och blev såklart omtyckt av alla.

Sen på Taekwondon hade jag och Simon bästa samtalet medan Lia tränade, där vi båda berättade för varandra att vi har träffat nya och att vi mår bra nu. Så slutet gott, allt så jävla gott, och resultatet blev den här underbara ungen som vi plockade vitsippor med på vägen hem.

Dagen avslutades med lite bandy med våra bästisar, och nu ska jag bara chilla och kolla när Brynäs förmodligen vinner sm-guld i hockey. 

Inte för att jag brytt mig om hockey på åratal, men jag är ju ändå Gävlebo i hjärtat. Och  medgångssupporter.

Så ni förstår var jag försöker komma va? Såhär bra kan ju inte livet vara? Ok att jag haft ett jävla piss- och skitår, två till och med, men ändå. Jag vågar aldrig tro på sånt här, utan förväntar mig nu att något hemskt ska hända.

Kanske ska jag bara förekomma ödet och springa det fortaste jag kan med huvudet före in i en vägg och hamna på sjukhus i några dagar?  För att ta kontrollen över det liksom?

Jag gör så. Hejdå på ett tag.

Alltså dom där två små kompisarna..

 

 

 

 

 

Dör.

Trevlig helg!