onsdag 11 april 2012

Hemlighet nr 2 (Den vi faktiskt firade lite)


Ok tanken var att detta inlägg skulle publiceras redan för en massa veckor sen när jag hade min Emo-week, för jag trodde då att det hela skulle gå lite snabbare.

Så förmodligen jinxade jag allting genom att faktiskt skriva inlägget innan allt var klart, vilket gav mig två Instant Karma-månader direkt. 

Nåväl, here it goes:

För ungefär sex år sedan var jag på gränsen att bli riktigt deprimerad. Jag hade flyttat till Sverige efter flera år utomlands, och just insett hur fort det gick att glömma bort hur man betalade skatt och räkningar, hur försäkringar fungerade och hur trist det var med vinter och fem veckors semester.

Jag kunde omöjligt anpassa mig, och till råga på allt så hade jag dragit med mig en grek som skulle försöka finna sig tillrätta, men knappt hittade till tunnelbanan och snabbt blev frustrerad över alla regler och de tysta svenskarnas slutna sätt.

Efter åratal av sol och sorglöshet var jag nu en vanlig Svensson som var tvungen att hanka mig fram som alla andra. Jag var inte den där spännande tjejen som reste jorden runt hela tiden, utan jag var bara hon som jobbade i en trist support på ett trist kontor och retade sig på att en kollega hade samma tröja varje dag.


Jag ska inte säga att jag var självmordsbenägen, men jag skickade på kvällarna ibland en tanke till gud som löd typ 'Ok, inte så att jag VILL dö, men skulle jag somna in och inte vakna imorgon bitti, så vore det helt ok. Bara så du vet.'

Så illa var det faktiskt.


Till slut tog jag tag i saken och bokade tid hos psykolog, fick en tid nån vecka senare, men  bara nån dag efter att jag bokat tiden ringde en kvinna från ett företag som hette Tradera och ville att jag skulle komma på arbetsintervju.

Det gjorde jag gärna, jag fick jobbet, och trivdes från dag ett. Kollegorna var roliga, arbetsuppgifterna stimulerande och plötsligt stod jag med telefonen i handen och ursäktade mig till psykologen, som satt och väntade på mig, men jag hade helt glömt bort vår tidsbokning.





Plötsligt kändes det inte nödvändigt längre. Det gick lätt att gå upp på mornarna, jag skrattade flera gånger om dagen, och jag började se ljuset i tunneln. Jag trivdes, och Tradera blev inte bara ett jobb, utan en stor del av mitt liv.




Och åren har gått snabbt. Det har varit kämpiga perioder där några av oss har svetsats samman och blivit vänner för livet.

 


Det har även varit galet roliga fester, resor till ställen jag aldrig annars skulle besöka, oförglömliga samtal och gråtskrattanfall som nästan gjort ont.




När jag var ledig en månad i september tänkte jag dock att jag skulle se mig om efter lite andra jobb, mest på kul. Jag sökte ett och fick det, men insåg att jag skulle börja det nya jobbet i nästan exakt samma veva som jag skulle separera rent praktiskt, och insåg att jag inte orkade.

Jag behövde vara bland vänner, bland folk som fick mig att skratta och som skulle förstå om jag var ledsen.



Så återigen räddade dom mig när jag behövde dom som bäst.




Men ändå.. Jag har ändå känt ett tag att det är dags för mig att gå vidare. Jag har inte känt den där glöden på ett tag. Viljan att jobba över, lusten att rycka in överallt där det behövs, ny information har inte riktigt gått in utan jag stannade nånstans på vägen.

De senaste festerna har jag inte ens varit sist kvar, utan i Åre gick jag faktiskt och la mig långt före många andra, och då visste jag att det var dags att göra något.


Plötsligt gick allt väldigt snabbt, jag skickade ut några spontanansökningar, fick komma på intervju, och idag sa jag upp mig från stället jag nästan inte kan tänka mig att vara utan..

Jag vill nästan inte tänka på att vissa av alla dessa människor som jag tagit för vana vid att prata med vid kaffemaskinen varje dag, kommer jag kanske aldrig att träffa igen.

Att jag inte längre kommer att få skämmas över att åka hiss bara en våning eftersom trappuppgången är så kall och jobbig. Att jag inte kommer att få sitta på ett bord och fyllesjunga Rocket Man klockan tre på morgonen igen. Att jag inte kommer att få hitta på nya gömställen för den där AIK-nyckelringen som jag terroriserar min Djurgårdskollega med. Att jag inte längre kommer att få dagliga samtal och skratt med några av mina absolut närmaste kompisar, och särskilt då Sara som snabbt gick från mentor till bästa vän, och alltid har haft tid för en håruppsättning eller gnällfika i ett dammigt förråd när det än skulle behövas.




Men det är dags, och det kommer att bli bra. Hoppas jag.

13 kommentarer:

Sara sa...

BUHUUUHUUUUHUUU!! Så sjukt vemodigt.
Slutet på en era, indeed.

Däremot kommer du inte undan dagliga samtal med mig, det tänker jag se till.

Elisabeth sa...

HEJA, HEJA, HEJA!!!

Västgötskan sa...

Herregud, vilket ärligt inlägg. Jag ryser i hela kroppen! :-O

Jag hoppas VERKLIGEN att du kommer trivas på ditt nya jobb! Det är du värd.

Kram!

Miss T sa...

Så mkt "yaaay" och "buuu" på samma gång.

Denna avtackning kommer jag inte ens försöka hålla tårarna tillbaka.

Bu.

Humlan sa...

Du är modig du... Hatten av för dig som tar steget. Jag leker bara med tanken. Tror ändå inte att jag duger till något annat. Och vad skulle det "andra" vara för nåt? Jag som inte har sjumiljoner år på högskolan? Typ! Därför så Hejjar jag på dig som f*n nu! Det kommer att bli hur bra som helst!

Kram!

Anonym sa...

Glad för din skull! Det här behöver du, och dina underbara vänner från tradden kommer du nog alltid ha kvar! :)
Syster

Lina sa...

Grattis!!!! Helt rätt att passa på och ta chansen. Livet är kort.
Stor kram

Tove Kungsholmen sa...

Spännande, stort grattis! Och vilket fint och bra inlägg. Nästan så jag får damm i ögat faktiskt. ;)

Cassandra sa...

Näääj! Näj, näj! nu blir det baske mig tomt att komma tillbaka :(. Lycka till allra bästa du! <3

Potatishäxan sa...

Grattis!!! Jag är jätteglad för din skull. Minns hur läskigt men samtidigt kul det var att byta jobb efter 9 års trygghet. Lycka till!

Mats sa...

Hurra hurra!!

Detta måste firas, första rundan är min..och andra :)
Det här blir kalasbra.

A sa...

Grattis!!! Fan, skulle skriva mer men nu börjar matchen igen!

A sa...

Tillbaka! (Brynäs vann! Yeeeey!)
Grattis igen till nytt jobb! Vad kul!
Och vad jag önskar jag kände den glädjen du beskriver över jobbet (som du ska sluta på). Fast det är nog gamska ovanligt, inbillar jag mig.
Men jag har sökt nytt jag å. Varit på intervju, väntar på resultatet.
Intalar mig att jag inte får det (för att inte bli så besviken) och känner att får jag det inte så döööör jag på mitt nuvarande.