Jag bestämde mig för att ta min dotter Lia ut på en promenad och tillsammans titta på den första (för henne, bokstavligen) riktiga snön. Vi skulle inandas den friska, kalla luften och förundra oss över naturens magiska förändringar.
Jag bylsade på oss vinterkläderna, tog på henne den härligt, charmiga vintermössan jag inhandlade typ i somras, och vi gav oss iväg.
Jag kom några meter från porten innan min lycka började grumlas. Snön hade genast börjat leta sig in i mina förmodligen för tunna skor, och vagnen var trög att manövrera då hjulen började fyllas även dom.
!0 minuter senare var fiaskot ett faktum. Mina tår värkte, hjulen var som tre snöbollar och den charmiga mössan var alldeles för stor, eller för felsydd, för den hade vridit sig ett halvt varv, täckt ena ögat och blottat det andra örat för kylan. Så det var bara att gå hem.
Så nu sitter jag här med elektriskt hår klistrat mot ansiktet och minns varför jag faktiskt hatar vintern, och det har även tillkommit några nya anledningar.
Men men, det är ju mysigt att vara inne också..
1 kommentar:
hahaha, lia the pirate!
ja visst både älskar och hatar man vintern ännu mer nu när man har barn? vi drabbades nyss av samma scenario: snöbollshjul och en timmas påklädning innan vi ens kunde ta oss ut...
Skicka en kommentar