Annat som är värt att nämna.

Vissa säger att om man inte äter godis på ett tag så försvinner sötsuget. Bulllshiiiit.

Jag äter aldrig godis i grekland för det är för varmt, och dom har bara äckligt godis där. 

Men inte minskas det nåt sötsug inte, utan jag förvandlas istället till en galning så fort jag kommer hem. Plötsligt förvandlas allt med socker och färgämnen till oaser i öknen. Jag måste ha allt! 

Idag köpte jag till och med smågodis, det har jag inte gjort sen Gävle brann.

Kommer ni ihåg att Joey och Chandler hade ett fussball-spel i Vänner? Det verkade alltid så sjukt roligt, och vi har haft ett på kontoret i åratal, men det har alltid dominerats av männen på kontoret. 

Allvarliga och koncentrerade har dom lutat sig över spelet, svurit och stojat på ett mörkt och manligt sätt, som gjort att man inte riktigt har vågat närma sig.

Men nu när 80% av kontoret är på semester smyger även vi tjejer dit, och jag har nu gått två tunga matcher, och hunnit göra ett mål, trots att jag håller mig till backlinjen.

Min partner är förvisso en man, men han har ett oändligt tålamod med min värdelöshet och kan än så länge skratta åt mina målinsläpp och tafatta dribblingar.

Shit vad kul det är alltså.

Efter jobbet drog vi till Sergels Torg för att tillsammans med tusentals andra visa Norge att vi lider med dem och att vi bryr oss.

Det var en fantastiskt fin minnesstund med känslosamma tal från bland annat Mona Sahlin och Jonas Gardell, medan Sarah Dawn Finer och Laleh stod för musiken.

Vi grät, fick gåshud och kände hur något så fruktansvärt ändå kan leda till så mycket kärlek och sammanhållning, och det kändes som vi iallafall hade gjort något.

Vi kommer aldrig att glömma, men nu kan vi iallafall börja gå vidare.

Som tur var hittade vi i tunnelbanan den fulaste.., nej FULASTE comb-overn vi någonsin sett. Den börjar alltså där i nacken och kammades uppåt/framåt i flottiga strängar.

Så tack du märkliga gubbe med obefintlig stil och smak, som fick oss att skratta lite och känna oss normala igen. Du var till stor hjälp.

Ps: För er som med spänning väntar på en ultraljudsbild, så kan jag meddela att vi har bestämt oss för att vänta ännu ett år. Det blir för mycket med flytt och annat, så vi avvaktar. 

Och vem vet, kanske blir det bara ett, för vi är så bekväma. 

Men vi avvaktar ett år så får vi se. Det var ju nån tant som fick barn när hon var 60+, så jag oroar mig inte.