torsdag 22 oktober 2009

Freaks


Idag på lunchen behandlades ett mycket brännande ämne.

Eller rättare sagt, jag tyckte det, medan de andra ryckte på axlarna åt detta oerhörda.

Att gå på bio ensam.

En kollega berättade sådär i förbifarten att hon gått på bio ensam kvällen innan, och hur skönt det hade varit.

'Vad modigt!' utbrast jag. 'Det skulle jag aldrig våga', och förväntade mig medhåll från resten av bordet.

Istället blev jag ifrågasatt. Ingen förstod det läskiga i att gå på bio ensam.

'Men' försökte jag tafatt 'Det känns ju som alla tittar på en, och tror att man är ensam liksom. Att man inte har några vänner..'

Alla såg fortfarande oförstående ut. Höll med om att det var jätteskönt, bara komma bort från allt och kolla en film bland en massa andra. Ensam.

Jag fick se mig besegrad vad gällde bion, men ville inte riktigt ge upp..

'Men gå på middag på en restaurang ensam, det måste ni väl hålla med om!'

Till min fasa möttes jag dock även här av lite medlidsamma blickar. Ungefär som att dom tyckte så synd om mig som var så osäker och vantrivdes så mycket i mitt eget sällskap.

Fel

Resten av lunchen satt jag tyst och surade. Missförstådd och utstött. Osäker på om det hela handlade om att jag i grund och botten är en småstadsperson. Eller var det kanske en komplott? Drev dom med mig hela bunten?

Så måste det vara.

Gå på bio ensam... pah!


8 kommentarer:

Tess i Sala sa...

Hahaha, har saknat dina superfina paint-klippåklistrade bilder :-)

Emil Schwartz sa...

Haha som sagt, dags att övervinna din rädsla snart. Kombinerad ensam-bio och middag ;)

A sa...

Skulle ALDRIG gå på bio ensam. Never!!!
Vet att min pappa gick på bio ensam en gång. Någon film han ville se, men ingen annan. Han tyckte det var hur lugnt som helst att gå själv, men jag led under hela tiden som jag visste att han var där. Ensam...och stackrig...och ensam!

Jempa sa...

Tack A!

Precis, det är ju det som är grejen. Ser man någon som går ensam på bio så behöver det ju inte betyda att han/hon är ensam i livet, men man målar ju upp den bilden och tycker jättesynd om personen ifråga.

Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig.. :)

Men jag lovade på samma lunch att jag nångång skulle ta det som en utmaning att gå iallafall på bio ensam, nästa år nån gång kanske..

Men middag, där går fan gränsen.

Mats sa...

Jempa, du verkar ha lite problem med att passa in, vilken tur att jag just bloggat om det.
Lycka till.

Novellskrivarn sa...

HAHAHAHA! Okej, punktform nu:

1. Dina montage. Jag dör. Jag har gått in tre gånger och kollat på bilden nu i rent kärleksrus.

2. Bondeångesten. Alltså, är det inte förjävligt att i ALLT vi gör i den här förbannade älskade stan så måste vi undra om det är fel på oss enbart pga att vi ursprungligen är bönder?

3. det här är ett sånt himla ljug! Skit i vad våra kära kollegor hittar på, allt sånt där är bara ljug! Min syster intalade mig nångång i sena tonåren att hon jäääätteooooofta brukade gå på bio och käka middag själv och att det var en jättebra utmaning för sig själv. Jag tyckte att hon var typ världens coolaste, mest självständiga människa och har liksom använt det uttalande som måttstock för hela min bild av henne de senaste typ 15 åren.

Sen, för några månader sen, så ringer hon mig och bryter ihop och pratar om en massa hemliga ångestkänslor och ba "det värsta jag vet är att se folk som sitter ensamma och käkar på restauranger, det är så sorgligt, då vill jag döööö!"

Ja ba "ursäkta, men du brukade ju göra det jämt, till och med under de pinsamma tonåren!"

hon ba "nähä! har ALDRIG hänt, det skulle vara min värsta mardröm!"

ja ba "BUSTED!" fast ändå *oj, min världsbild pajade just*

hälsningar /*ängslig_tjej95*

Mats sa...

Det var alltså inte tjejen som såg filmen som ljög för sin syster?

Elisabeth sa...

hahah
jag brukar gå på bio ensam.
i alla fall hemma i jönköping.
sen får vi se hur det blir med where the wild things are, om min kompis vill se den eller om hon vill spara de pengarna. jag har gratis biobiljett och vill verkligen se den så jag får väl gå ensam då om det nu blir så.