Klådan från det mörkaste helvetet

När jag var yngre brukade jag inte ha något emot att bli förkyld.

Det kunde innebära ett par dagars paus från jobbet, att ligga hemma och läsa en bok eller kolla film uppkrupen i soffan med en kopp citron-te och tycka lite lagom synd om mig själv.

Men det var då.

De senaste åren har nämligen ett nytt symptom blandat sig i den vanliga snoran.

Klådan.

Det kliar i gommen, ner i halsen och ut i öronen så jag på riktigt börjar oroa mig för min mentala hälsa.

Jag river i gommen med en tandborste, fräser som en brunstig hankatt, tuggar maten så lite som möjligt så det ska riva ordentligt när jag sväljer, och kör in topsen så långt i öronen så jag nästan nuddar hjärnan.

Men. Det. Slutar. Inte. Klia.

Bara så ni vet.


(Ni som förresten kanske blev lite giftassugna med mig när jag demonstrerade mina körsbärspinneknytarmedtungan-kunskaper.. Jag antar att ni tappat intresset nu. Men det är lugnt. Jag förstår.)