Annat spännande som hänt i mellandagarna.

Jag fick en appifany för några dagar sen. Jag är inte så bra på att bädda, men jag ÄLSKAR fan min lägenhet! Särskilt det där hörnet.

Amanda har varit här på besök. Den skarpsynte noterar dock att detta är en arkivbild, eftersom jag helt enkelt glömde att ta nån bild då.

Vi har häven hälsat på Sabine, och Lia fick nya lektioner i hur olika hårspännen fungerar.

Jag mellandagsrea-handlade och fick Amanda Fondell till lunchunderhållning.

Jag hade faktiskt hoppats på något bättre för henne, än att stå i Solna Centrum under ett gigantiskt virus och sjunga för ett 60-tal ungar.

Sen handlade jag så mycket så jag fick ta vagnen till hjälp att baxa hem allt.

Igår dracks det vin med Dr Yang.

 Och idag vardagsedgade Lia lite genom att nästan handmata en svan. Det var nämligen en jäkligt ödmjuk och behaglig sådan så man behövde inte bli rädd.

Sen vispade vi grädde till pannkakor. (Och in your face, ni som skrattade åt mig när jag köpte den där vispen på Antikmässan och sa att jag aldrig skulle använda den. Det gör jag visst.)

Sen hände något mycket fint när Lia ritade av mig för första gången. Allvarligt, visst blev det fint? Hon har fångat mina överdimensionerade ögonvitor perfekt!

Den där julen.

Jag måste erkänna att jag var lite oroad över att fira jul tillsammans med Simon och familj såhär snart efter separationen. Att någon skulle bli ledsen kanske, eller att stämningen skulle bli obekväm och krystad nu när situationen är så annorlunda.

Men återigen visade min familj att dom är något att räkna med när det gäller, och dom var så naturliga så det kändes nästan som att allt var som vanligt.

Så Lia fick sig en helt normal fin jul, med hela sin svenska familj. And it looked something like this..

Det var från början mycket svårt att hålla sig ifrån paket och acceptera att dom inte fick öppnas innan tomten varit där.

Sen kom favvo-kussen så då glömdes dom bort ett tag.

Jäklar vad det fikades.

Och kollades Kalle såklart.

När det ätits klart kom äntligen tomten. Något som uppskattades mer av vissa..

..och mindre av andra.

När han började leverera tinade hon dock upp, den lilla materialisten.

Det blev som vanligt sjukt många paket.

Kolla, där är jag också.

Kvällen fick inte mindre än två Grej of the day. 

Först den där katten som både rör sig och låter - och även hårar - som en riktig katt. Det blev kärlek vid första ögonkastet.

Jag hade även hintat om att ett sånt där sminkhuvud kanske skulle vara bra eftersom hon älskar att greja med hår och smink. 

Jag hade dock tänkt mig nåt halvbilligt från BR, men då syrran tar sin lilla stylist-kadett på allvar fick hon istället ett proffshuvud med äkta människohår och riktigt smink. Den sammanbitna lyckan.

Juldagen bjöd på plusgrader och strålande sol, och alltså perfekt för lite snowraceråkning med handväskan..

..och strandhäng.

Morfar plockade pluspoäng genom att montera upp det gamla Märklin-tåget..

..och mys med den nya katten, som inte helt oväntat fick namnet Paddy.

Vi avslutade med första riktiga hårklippningen..

..och lite röj i downtown Gävle.

Så trots allt blev det en riktigt fin jul, och det känns otroligt bra.

Lyllosen..

Det blev Cassandra som tog hem dejten med Brad Pitt som han såg ut i Fight Club (säg aldrig att jag inte håller vad jag lovar..):

Kolla vad fina dom är tillsammans, Brad ser typ ut att vilja äta upp henne. Igen, lyllosen. Så går det när man har koll på smeknamn.

Hoppas nu att ni har en finfin kväll, själv tänker jag ta en bloggpaus under julen eftersom jag varken har tid eller inspiration just nu, men knowing myself så hörs vi redan i mellandagarna.

Ha en fantastisk jul hörni!

Julbord och ett kärt återseende.

Ja det var som vanligt, det började lugnt och städat på fint värdshus på Lidingö..

 Mysiga kollegor på mysigt ställe.

 Sen åkte vi in till Stureplan, och jag var tvungen att skicka ett sms. Den första som kan namnge den här personen med TVÅ smeknamn vinner en date med Brad Pitt, som han såg ut i Fight Club. Jag lovar.

 Och alkoholen fortsattes beställas in utan att man riktigt förstod hur det gick till.

 Och natten slutade typ såhär.

Ett år kvar bara, sen kör vi igen.

Inte riktigt lika illa som sist..

Men nästan.

Två saker värda att nämna.

1. Slipsen kom tillrätta. Jag gick runt och frågade lite och en kollega hade lagt den på hatthyllan sa han. 

Jag skrattade och undrade hur den hade kunnat trilla ner i min ficka (och inombords undrade jag om jag kanske snodde den, eftersom jag lätt blir en liten snattare under påverkan.) Nåväl, slutet gott allting gott.

2. Snart är det dags för Non-Celebrity Rehab igen, eftersom det imorgon är dags för det årliga julbordet med våra partners. Ni minns väl hur det gick förra gången.

Jag gissar att onsdagen blir tung.

Julfekke.

Förberedelserna började tidigt. Needless to say var det väldigt få som kunde jobba under dagen utan alla var ivriga som barn kvällen före födelsedan.

Äntligen blev klockan nästan 17 och man fick börja snygga till sig. Kvällen till ära hade jag uppsatt hår, det händer fan inte ofta.

Mingel före middag.

Det var inte svårt att räkna ut vilka som behöver kompensera i livet.

Vi körde bordsplacering och jag hamnade bredvid den där märkliga killen utan ansikte. Han är trevlig, men det är lite svårt att veta var man ska fästa blicken. Trist.

Det var Mexiko-tema som sagt, och då är lösmustascher ett måste. Alla såg ut som glada Mexikanska banditer..

..utom vissa stackare som såg ut att komma från ett helt annat land.

Snart blev allt suddigt och livat.

Ihjälslagning av Pinjatas stod på schemat.

Fångat mitt i halshuggningen.

Den tredje fick leva, men med tanke på var vi hämtade godiset önskade nog den stackarn snart att han skulle ha fått gå samma öde till mötes som sina Pinjatapolare.

Gitarrlektioner fanns för de som var intresserade.

Men jag hängde mest i Singstar-rummet.

Och han där bakom skrattar inte åt min sång. Han skrattar åt nåt annat.

Ju tidigare på morgonen det blev, desto mer betedde jag mig som en riktig dam. Som vanligt.

Men det viktigaste som hände var att jag äntligen fick uppleva min gamla flickdröm, att hoppa som Baby i Dirty Dancing.

Kanske inte lika graciöst och jag fick ha två som tog emot mig. Men jag skäms inte, Baby är ju bara tre äpplen hög, och Patrick Swayze var typ starkast i världen.

Gissa hur länge jag skrattade inombords när jag igår lämnade lägenheten för första gången, stack ner handen i fickan och fiskade upp en okänd slips? Typ, jättelänge.

Jag tyckte det var så roligt så jag var tvungen att ta ett kort direkt för att riktigt catch the moment, det är därför det är en tumme och en vante med också.

Jag vet inte om det blev så mycket roligare, men vafan, jag skrattar fortfarande.

(Ok panikedit: Alltså, den där slipsen betyder inte vad ni tror insåg jag sen.. Den låg bara där, jag vet inte vems det är. Det blir efterlysning på jobbet imorgon.) 

Tillbaka.

Men jag börjar att berätta om torsdagen, då jag är lite för porös för att kunna närma mig gårdagkvällens festligheter. Det får bli imorgon.

Jo i torsdags försvann jag ju lite eftersom jag som jag tidigare har nämnt har lite tur och faktiskt har några fina vänner som separerar samtidigt som mig, och då hänger man ju gärna. Man förstår varandra liksom. Man förstår att det är jäkligt synd om oss.


Min väns chef tyckte så synd om min vän så han gav bort några nätter på ett asmysigt hotell, och jag var ju inte sen att bjuda in mig själv, så där låg vi och kollade film, drack rödtjut och tyckte sjukt synd om oss själva.

Ja, STACKARS oss.

Lite borta.

Nu försvann jag lite igen, och ikväll är det julfest med Mexikanskt tema, vilket innebär tequila, vilket innebär att jag inte vet när vi hörs igen. Förhoppningsvis imorgon.

Men ha en fin helg så länge!

The return of the bitchy hairdresser.

Vet inte om det var Valerinan men inatt sov jag som en liten gris, och jäklar vad det kan göra underverk med humöret..

Efter jobbet skulle vår avdelning ut och äta, och då jag hade Lia fick hon följa med.

Hennes humör pekade dock neråt, och hon var inte det minsta intresserad av att äta på restaurang, utan ville mest sitta i mitt knä och berätta att hon ville gå hem.

Så till slut fick jag ta till drastiska metoder, fiska upp ett gäng hårspännen från väskan och skicka ner henne mot hörnet till kollegan med längst hår..

Hon blev varken gladare eller trevligare, utan bad sin klient ganska surt att hålla tyst och sitta still medan hon arbetade, men jag fick iallafall äta min mat ifred i säkert 10 minuter.

Så jag tror det är bestämt. Frisör it is.

Mest piss.

Dagen började fint med gulligt Luciatåg och finaste Lia-tärnan som sjöng lika entusiastiskt som framför spegeln.

Sen gick det bara utför, då jag sovit dåligt i flera nätter som leder till hysterisk jobbtrötthet, sen skitväder, lite negativa känslostormar och ett svidande papercut på pekfingret avrundade eländet.

Något är ju uppenbarligen fel eftersom jag är halvt medvetslös av trötthet hela dagarna, sen när det är läggdags är jag plötsligt vaknast i Solna.

Så trots att jag inte tror på det, har jag tryckt i mig några Valerina Forte och hoppas kunna vända tillbaka mitt felvridna dygn.

Så godnatt, imorgon är en annan dag som Christer Björkman (tror jag) sa.

Luciapepp!

Vem bryr sig om att texten inte riktigt sitter och man ibland undrar om det är Veronica Maggio hon sjunger? 

Sjukt stämningsfullt tycker iallafall jag att det är.

Det där med balansen..

Igår medan lussedegen jäste satt jag och min vän och filosoferade kring livet och förhållanden.

Jag poängterade det intressanta med att Simon i samma sekund som jag flyttade, förvandlades till precis den som jag alltid ville att han skulle vara.

Från att ha låtit mig vara familjens ovilliga projektledare gällande i princip allt, fixar och donar han nu själv, med inköp och dekorering av gran som senaste exempel. Något som aldrig skulle ha fallit honom in när vi bodde ihop, eftersom som han själv uttrycker det, 'Du gjorde det ju så bra'.

Följden av detta blev såklart att jag alltid kände mig småstressad inför allting som skulle göras, då jag visste att det alltid låg på mig att styra upp, arrangera och fixa, vilket gjorde mig irriterad och snäsig. 

(Jag har för övrigt slutat skriva stresstålig på mitt cv. Lögnen är för stor för att bära.)


Jag drog mig även till minnes ett tidigare förhållande när jag var tillsammans med en riktig fixare. Han kunde allt, och han gjorde det bra.

Den intressanta följden av detta blev att jag i min tur förvandlades till en grönsak, som plötsligt inte gjorde nånting hemma eller knappt nåra initiativ, för 'han gjorde det ju så bra', och detta retade honom så mycket så det var en stor anledning till att han gjorde slut med mitt oföretagsamma arsle.

När den här killen för några veckor sen kom förbi för att hjälpa mig att borra upp lite saker, räckte det med att han klev in genom dörren med sin fixaruppsyn och verktyg med inbyggd belysning, så släppte jag allt jag hade för händerna och sjönk ner i soffan med lealös kropp och tom blick, trots att det var 10 år sen vi var ihop, och det gick ganska enkelt att dra slutsatsen att samma sak skulle hända Simon om vi skulle hitta tillbaka till varandra igen.


Så vi började på riktigt oroa oss för hur man nånsin ska kunna bryta invanda mönster och även hur man nånsin ska kunna hitta ett välbalanserat förhållande, där man naturligt delar på sysslor och aktiviteter, utan att behöva sätta upp glädjedödande regler och listor. Finns det såna förhållanden? Hur gör ni?

 

Så jäkla bissy asså.

Ja jag har faktiskt varit så översocial de senaste dagarna så jag har inte ens hunnit blogga. Dessa finingar har jag hängt med:

Börje är också på väg att separera, så han kom förbi i torsdags för att dricka lite vin och deppsnacka tillsammans. (Ok, även om jag vet att detta var ett ovanligt bra montage, så är det alltså inte Börje utan en fin vän som i likhet med Dr Yang inte vill vara med på bild. Bra för mig eftersom jag då får låtsas att jag hänger med kändisar on a regular basis.)

Igår hade jag glöggkväll med tre av dom bästa tjejerna, en pojke och en galen bebis.

Lia fick bara smaka Sabines saftglögg, men jag misstänker att hon lyckades få i sig lite av min vinglögg vid ett obevakat tillfälle för hon började snart ta alla på brösten.

Nåväl, heller får hon bli ett tafsarfyllo än ett grinfyllo.

Idag hände något stort. Både jag och Lia bakade för första gången i våra liv. Normalt för Lia, onormalt för mig. Antar jag.

Lia var så tagen av stundens allvar (och hade kanske lite Nobel-feeling) så hon krävde att få vara prinsessklädd under hela bakningsprocessen.

 Ja jäklar, riktigt goda blev dom.