söndag 11 december 2011

Det där med balansen..


Igår medan lussedegen jäste satt jag och min vän och filosoferade kring livet och förhållanden.

Jag poängterade det intressanta med att Simon i samma sekund som jag flyttade, förvandlades till precis den som jag alltid ville att han skulle vara.

Från att ha låtit mig vara familjens ovilliga projektledare gällande i princip allt, fixar och donar han nu själv, med inköp och dekorering av gran som senaste exempel. Något som aldrig skulle ha fallit honom in när vi bodde ihop, eftersom som han själv uttrycker det, 'Du gjorde det ju så bra'.

Följden av detta blev såklart att jag alltid kände mig småstressad inför allting som skulle göras, då jag visste att det alltid låg på mig att styra upp, arrangera och fixa, vilket gjorde mig irriterad och snäsig. 

(Jag har för övrigt slutat skriva stresstålig på mitt cv. Lögnen är för stor för att bära.)


Jag drog mig även till minnes ett tidigare förhållande när jag var tillsammans med en riktig fixare. Han kunde allt, och han gjorde det bra.

Den intressanta följden av detta blev att jag i min tur förvandlades till en grönsak, som plötsligt inte gjorde nånting hemma eller knappt nåra initiativ, för 'han gjorde det ju så bra', och detta retade honom så mycket så det var en stor anledning till att han gjorde slut med mitt oföretagsamma arsle.

När den här killen för några veckor sen kom förbi för att hjälpa mig att borra upp lite saker, räckte det med att han klev in genom dörren med sin fixaruppsyn och verktyg med inbyggd belysning, så släppte jag allt jag hade för händerna och sjönk ner i soffan med lealös kropp och tom blick, trots att det var 10 år sen vi var ihop, och det gick ganska enkelt att dra slutsatsen att samma sak skulle hända Simon om vi skulle hitta tillbaka till varandra igen.


Så vi började på riktigt oroa oss för hur man nånsin ska kunna bryta invanda mönster och även hur man nånsin ska kunna hitta ett välbalanserat förhållande, där man naturligt delar på sysslor och aktiviteter, utan att behöva sätta upp glädjedödande regler och listor. Finns det såna förhållanden? Hur gör ni?

 

8 kommentarer:

Jenny sa...

Alla som kommenterar kommer väl med samma brasklapp: "inte för att vårt förhållande är perfekt...", men i vårt fall så tror jag att det fnkar bra för att vi har en i mångt och mycket 50/50-uppdelning. jag tror inte på att ha det i ALLT, men om man har det i de flesta vardagliga sysslor så faller det sig naturligt i mer: vi var föräldralediga 50/50, vabbar 50/50, delar på tandläkarbesök etc, kör bil varannan gång, lagar mat 50/50, hämtar/lämnar lika mycket m.m. Trots allt detta är det ändå jag som är familjens projektledare, men jag försöker bromsa. Och jag säger ofta till att "nu får du fixa med det här". Sedan får jag lov att acceptera att resultatet inte blir som jag hade velat in i minsta detalj (om M köper kläder eller födelsedagspresenter etc). Men perfekt kommer man aldrig få det.

Anonym sa...

Haha, fan när jag tänker efter så är jag projektledare i det mesta, men det ska det fan bli ändring på!!

Kram!

/Anna

A sa...

Helt off topic (får fundera lite på frågeställningen i inlägget) men ett svar på din fråga på min blogg ang "Breaking Dawn":
Jag tyckte den var JÄTTEBRA!
Förstår inte alls att en del tycker att det inte händer något i filmen.
Nä, jag tyckte den innehöll det mesta. Spänning, romantik, lite sex och humor.
Längtar redan till nästa (och sista) filmen.
Satt du förresten kvar under eftertexterna? Eller missade du Volturi-scenen? (som minst 75% av de som var på samma bio som jag gjorde)
Förresten fick jag tjut-haka (ja, jag snor uttrycket av dig) när Edward höll sitt tal på bröllopsfesten. Så fint!

Jempa sa...

Jenny: Ja det låter ju jättebra. För oss blev det obalans tidigt eftersom vi kommer från olika länder, och han jobbade tidigare 7 dagar i veckan för att få igång sitt företag, och när man väl hamnar i obaland är det nog svårt att få tillbaka den..


A: Jomen såhär i efterhand så var den bra, skådespeleriet var bättre, men vi var bara så fnissiga så vi kunde inte ta något på allvar. Och NEJ vi satt inte kvar. Vafan! Nu måste jag hitta länken och skicka den till de andra.

bitesized sa...

Jo, jag tror jag vet, det var iPponen som avslöjade honom:)..

Lina sa...

Jag känner absolut igen mig själv i det du skriver.
I båda mina långa förhållanden var jag projektledaren som gjorde allt och tro fan att man blir grinig då.
Nu när man lever själv och har lite perspektiv ser man det på ett annat sätt, men det är väl det som är livet, att man utvecklas.
Sen vet man ju inte om man i framtiden om man träffar nån blir bättre men nåt borde man ju lärt sig.:-)
Kram Lina

Virre sa...

Ja du... Hur fan hade jag och exet det? *grunnar* Vi delade på det mesta skulle jag tro. Jag var väl den som drev på lite eftersom jag är spontan och ganska kreativ. När jag får för mig nåt så.. Sen var han den som slutförde liksom. Något jag fått lära mig att göra nu när jag är själv. :)

Jag vet faktiskt inte hur jag skulle fundera ihop med nån annan riktigt? Jag har haft förhållanden men varit för trasig för att vara den jag ska. Så mycket nu det går.. haha Och det senaste förhållandet med Någon. Det var inte på det stadiet så vi fixade tillsammans, det var enkelt men komplicerat på samma gång. Vi kom aldrig så långt som till att bli "så mkt par" liksom.

Återstår väl och se hur det blir? Klart är att jag inte är samma Veronica nu som för knappt tre år sen. Det gör det hela intressantare. Faktiskt.

Ha en go måndagskväll!

Tove Kungsholmen sa...

Fy fan vad svårt. Kanske omöjligt? Här brukar det funka fint i några veckor men sen är allt som vanligt igen.

Suck!