The dreamcatcheeer...

En gång för längesen när jag jobbade på fartyg hade jag en dröm om en gammal vän. Jag drömde att han stod på knä i en gränd och någon läskig person riktade en pistol mot hans nacke.


Jag vaknade med en obehagskänsla i kroppen och kunde inte släppa bilden av min vän som stod där på knä och skulle bli avrättad, så trots att vi inte hörts av på länge så kände jag mig tvungen att vänta en halvtimme i kö till skrubben där det stod några dammiga datorer, för att höra så allt var ok.


När jag läste svaret nästa dag svimmade jag nästan. Mycket riktigt hade den här vännen hamnat i trubbel med en skum före detta kollega och hade nu ett pris på sitt huvud.


(Allt ordnade sig dock och han lever och alla är glada.)


Men nu hände samma sak för några veckor sen.


Inget dramatiskt den här gången, men jag drömde om en gammal klasskompis från gymnasiet, bara att vi stötte på varandra och blev så sjukt glada av att träffas.


Återigen vaknade jag med en känsla av att jag måste agera på det här, trots att vi inte setts eller hörts av sen studenten för typ 15 år sen.

Så jag drog iväg ett facebook-meddelande, och utöver allt artigt ’vad jobbar du med?’ – snack, så gick konversationen ungefär såhär:


Han – Jag vill ju bli illustratör


Jag – Jamen justja, du var ju fantastisk på att rita! Själv vill jag skriva..


Han – Jaså du vill skriva? Ska vi göra en serie ihop?




När vi sen nån vecka senare lyckades se varandra på avstånd vid Liljeholmen bara sådär, då var saken klar. Det var nån mening med det här.

Så igår satt vi alltså på Tranan i några timmar, blev torsdagsfulla och pratade om vårt jättehemliga projekt som kanske aldrig blir av eftersom vi båda har barn och heltidsjobb, men vafan, vi får se till att det blir av helt enkelt.

Två slutsatser kan dras av det här: Min synskhet är väldigt sporadisk, och jag har kanske inte alltid umgåtts i den bästa av kretsar. Men det är en helt annan historia.