Om DS

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag inte särskilt ofta ger mig på de tyngre ämnena, utan jag håller mig till det som bloggnamnet redan skvallrar om. Ytligheter.

Men jag måste bara ge min åskit i det Aftonbladet skriver om idag. Att de flesta väljer att göra abort när de får beskedet att barnet har Downs Syndrom.

Själv tycker jag inte det finns något rätt eller fel. Jag förstår dem som behåller och jag förstår dem som gör abort. En kollega menade på att det finns ju många saker man aldrig behöver oroa sig för med ett barn som har DS. De kommer till exempel aldrig ge en hjärtfel genom att dra iväg till Spanien för att jobba i bar en sommar när de är 16.

Men samtidigt känns det ju som att en av de största anledningarna att skaffa barn är för att de ska växa upp, vara friska och bilda en egen familj. Och av alla er som skaffat barn, vem av er har ärligt aldrig sagt orden 'Det spelar ingen roll om det blir en pojke eller flicka, bara barnet är friskt..'

Men det är nog inte därför jag själv skulle välja abort.

Jag skulle välja abort för att jag vet att det skulle komma tillfällen - förmodligen dagligen - när vissa barn, ungdomar och även en del vuxna, skulle glo på mitt barn. Glo och kanske skratta, eller skaka medlidsamt på huvudet.

Det skulle jag aldrig klara av.

Jag skulle sluta i finkan, dömd för misshandel med brännbollsträ och olaga vapeninnehav (på grund av tårgasen jag sprayat i deras gloende ögon), Simon skulle lämnas ensam med två barn, och det skulle alltså sluta i katastrof för alla inblandade parter.

Ja. Så tycker jag.

Trevlig fredagskväll!