Scenskräck

Idag skulle jag hålla en presentation på jobbet, inför ca 40 personer med powerpoint och grejer..

Jag går in i såna uppgifter med skräckblandad förtjusning. Några dagar innan intalar jag mig att jag kan ju sånt här, jag har gjort det massor med gånger i olika sammanhang, och det har alltid gått bra.

Men nog fan slår nervositeten till ungefär en halvtimme innan det är dags, händerna skakar lite och det stockar sig i halsen.

Då brukar jag tänka på den där första gången, när jag bodde i Gävle med ett fast kontorsjobb, var uttråkad på livet och sökte till Calle Flygare Teaterskola för jag ville komma över min jobbiga blyghet, flytta till Stockholm och helt enkelt göra något helt annat.

Jag fick en monolog hemskickad med posten. En ganska dramatisk sådan där jag skulle spela en sviken och bitter kvinna som var fett sur på sin man.

Dagarna innan såg jag det som en rolig grej, men när jag klev upp den där morgonen det var dags, ångrade jag mig som jag aldrig ångrat något annat.

Jag och min sambo hade fått låna en övernattningslägenhet i det främmande och lite läskiga stockholm. Om några timmar skulle jag - som tyckte det var jobbigt att fråga en främling på stan vad klockan var - stå ensam på en scen inför en jury som skulle bedöma min monolog. 

Plötsligt ville jag bara tillbaka till min mysiga lägenhet i mitt trygga Gävle, hyra en film och krypa upp i soffan med chips och dip.

Men det var försent för att ångra sig nu. 

Jag åkte ensam till skolan där en massa hoppfulla sökande irrade runt i korridorerna, vissa fnissade nervöst, andra drog sig undan för att öva, vissa satte sig i grupper och fann tröst i att alla verkade tycka det var precis lika jobbigt.

Snart var det min tur. Det var som att hela mitt inre låst sig i nån slags inälvsvred. Jag kunde knappt andas och skakade i hela kroppen.

En strålkastare bländade mig men jag kunde se fyra konturer några stolsrader upp. Efter att jag uppgett mitt namn sa en röst 'Varsågod', och jag drog ett djupt andetag.

Sen blev allt svart. Jag minns ingenting, förrän jag plötsligt tystnade och en annan röst sa 'tack.'

Helt bedövad stapplade jag sen av scenen utan att riktigt veta vad som hänt. Men dom sa ju tack, så jag måste ha tagit mig igenom texten på något sätt.

Två veckor senare fick jag ett brev som meddelade att jag var antagen. Jag låg på gräsmattan utanför villan där vi hade vår vindsvåning och tårarna rann medan jag läste raderna om och om igen.

Mot hösten lämnade jag allt och flyttade. Först bodde jag några nätter på soffan hos en kompis, sen hos en galen tant i Blackeberg innan jag flyttade in i en uthyrningsdel hos min kusin. På förmiddagarna jobbade jag med att sälja tidningsprenumerationer, på eftermiddagarna pluggade jag teater. Jag hade inga pengar och minns överhuvudtaget inte om jag någonsin åt riktig mat. Men jag var jäkligt lycklig.

Och presentationen? Jo, den gick nog ganska bra den också.

Trevlig helg!