Då och nu.

Spelkväll i början av 2011:

Familjen samlad, mys, snacks, skratt och allmänt härligt.

Spelkväll i slutet av 2011:

 

 Tysta och allvarliga. Uppkrupna i varsit soffhörn, stirrades in i varsin iphone, endast förenade i kampen att hitta på det perfekta, långa och mest poänggivande ordet.

Nej det var inte bättre förr.

Från bäst till sämst.

Jag började min karriär som dagismamma på topp.

Vi hämtade och lämnade i tid, jag namnmärkte fint alla kläder, kom ihåg alla aktiviteter och fick höra att 'oss var det ordning på'.


Jag klagade inte heller utan slängde ur mig saker som 'Jag litar på att ni kan ert jobb' och fick tindrande 'Om ändå alla föräldrar kunde vara som du..' tillbaka.


Sen hände nåt. Jag vet inte vad, men det började med att vi missade att dom stängde tidigare (som dom gör en gång i månaden för planering) två gånger i rad, och fick skamsna hämta Lia i personalrummet där hon nöjt satt och käkade bullar medan lärarna hade möte.

När jag gången efter det kom rusande - i tid - med andan i halsen så skrattade dom och sa att dom trodde vi skulle vi skulle missa tiden igen. Vi hade fått stämpeln.

Sen har det bara fortsatt. Vi missar att anmäla i förväg om Lia behöver ha tillsyn hela dagen när det är halvdag. Vi missar när dom har helstängt och får vända i dörren. Vi missar föräldramöten, aktiviteter och all information verkar bara gå oss förbi av någon anledning, fast jag vet att den är lika tillgänglig för oss som för alla andra.


Droppen kom imorse när Simon ringde efter lämning med gråten i halsen (nåja, nästan) och sa att han nästan blivit utskälld av en av lärarna eftersom vi inte anmält i förväg att Lia skulle komma tillbaka efter förkylningen idag. Hade vi bara varit med på det senaste föräldramötet hade vi vetat att såna är bestämmelserna nu.

Så nu verkar dom ha ledsnat på oss rejält och tycker nog att det är läge att vi skärper till oss and get our shit together liksom.



Orka. 

Näe, dags att lätta upp stämningen lite.

Det gör jag genom att visa lite bilder från de senaste dagarna:

I helgen satt vi barnvakt åt Sigge några timmar då fina grannfamiljen var på bröllop.

Det blev ganska dramatiskt ett tag när Barbie fick cardiac arrest, men Dr McSigge saved the day.

Sen tyckte Lia att vi fokuserade alldeles för lite på genusfrågan, och tog saken i egna händer.

De kom överens större delen av tiden, och det blev bara vissa mindre meningsskiljaktigheter om plastkopparna skulle drickas ur eller användas som hatt.

Sen stor filmpremiär av 'Smurfarna'. 

Koncentrationen höll dock bara i fem minuter så den får nog bara två ostbågar av fem.

På söndagen var det taekwondo som vanligt. Här ser man hur fina och välartade två ungar kan se ut när de mutats med polkagrisglass.

Sen har vi varit sjuka, så för att fördriva tiden lät jag Lia välja kläder helt själv. Det blev färglöst och slips.

Hon fick även prova Happy Meal för första gången ever. Hon blev ganska happy.

Vi har även beundat hennes skejtarskador från helgen, och diskuterat hur hon måste pumpa mer när hon droppar och även fila på sin kantkontroll.

 

 Sen köpte jag lite nostalgipyssel. Kommer ni ihåg dom där färgglada plupparna? Det var roligt i säkert 10 minuter. Score.

Nu, de två sista avsnitten på första säsongen av Dexter. Ja jag vet att vi är sist i världen.

Men herregud vad fina ni är.

Ni säger precis det jag behöver höra just nu, har ni gått nån kurs eller?

Mer sånt.

Ok det känns lite svårt att gå vidare efter mitt förra inlägg. Vad skriver man om för att så smått försöka övergå till det normala igen.

Det går nog inte, så jag nöjer mig med att lägga ut en bild på min febrighostiga dotter, där hon ligger i soffan och kollar tecknat samtidigt som hon ropar order till mig som om jag vore hennes personliga träl, och kan än en gång bara konstatera att det var så galet mysigt att vara sjuk när man var liten..

 Notera den blengande hesten i hörnet.

 

Dags att vara lite ärlig ett tag..

..för jag har inte riktigt varit det de senaste veckorna, iallafall inte om allt som pågått vid sidan av.

Mina närmaste vet redan, och är det någon som tycker att de borde ha fått veta på ett mer personligt sätt så ber jag om ursäkt, men det beror isåfall bara på att vi inte har haft möjlighet att träffas på sistone.


Så såhär är det, Simon och jag har haft det jobbigt ganska länge, och nu har det gått så långt så vi har bestämt oss för att separera.


Det har handlat om många olika aspekter som lett fram till detta beslut, men först och främst att vi faktiskt vill helt olika saker i livet, och då är det svårt att hålla ihop. Vi är även olika på de flesta andra sätt, vi har kört fast, kommer ingenvart och faktiskt det enda vi alltid är rörande överens om är hur vi uppfostrar Lia.

Så när vi märkte att hon började påverkas och må dåligt av vårt ständiga bråkande och tjafsande, beslöt vi att göra något drastiskt, för vi behöver en förändring, och det nu.

Så Simon stannar i lägenheten, och jag testar att bo i närheten ett tag, och vi kommer att ha Lia halva tiden var med korta intervaller.


Kanske och förhoppningsvis kan det leda till att vi hittar tillbaka till varandra igen, men om det inte gör det så har vi iallafall stoppat i tid, medan vi fortfarande har kvar respekt och kärklek för varandra, och innan vi gör varandra illa på riktigt.

Så det är ett gemensamt beslut, och nu när pressen är borta kommer vi plötsligt bättre överens än på mycket länge, och även om det förstås också känns extremt jobbigt och sorgligt att vår nästan 8-åriga saga kanske slutar såhär, så kommer allt ändå aldrig vara ovärt.

Hon finns ju.

Ajm bäck.

Här kommer i vanlig ordning lite bilder från dagarna i Gävle.

Vi tog bussen dit. Är det inte härligt med vuxna människor som är sjukt pepp på att komma på först?

Men vi kom också fånflinande på till slut.

Efter middag och kaffe fick Lia till sin stora lycka försöka somna på madrass på golvet framför tv:n. Men det försöket höll bara fem minuter innan hon skulle upp i knät igen. Nåväl, mysigt så länge det varade.

I onsdags var det dags för lite toppklippning. Notera den avundsjukt vakande frisör-wannabeen i bakgrunden.

 När klippningen var klar satt den här gobiten i köket och blängde. Lycka.

Och när jag kom tillbaka från klappfesten satt Lia plötsligt och fick lösslingor i håret, ditsatta med något som påminde om tortyrmaskiner från en svunnen tid. Men hon var nöjd.

Ännu nöjdare blev hon (och jag) efteråt när mormor lättade på plånboken och förgyllde hennes höstgarderob.

Så lite hög-hest (närmare bestämt 1,93m) ridning på det.

Sen kommer ett inlägg i inlägget.

Ni som hängt med ett tag känner till att jag ogillar skogar. Jag har aldrig förstått poängen med dom. Ok att dom behövs för att vi ska överleva, men att hänga i dom? Bland insekter, giftiga bär, björnar och Blair-häxor.

Däremot så har jag förstått att det är viktigt att barn får vara där ibland under uppväxten, och då det inte finns någon skog i Solna, så insåg jag att Lia nog aldrig gått runt i en. Stått bredvid kanske, men aldrig in på riktigt, så på torsdagen bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen.

 Det började inte så bra. Lia snubblade runt som ett äkta stadsbarn och uppskattade inte alls ojämnheterna i underlaget.

Men med sin mormors hjälpande hand och undervisande stämma, började hon få mer förståelse för The Big Green.

Och snart trampade hon omkring som värsta skogsproffset.

 Kolla, även jag var där. I en skog. Så ni inte tror att jag skickade ut pappa med min kamera, medan jag själv satt inne och Wordfeudade.

Rätt utrustad såklart med basketkängor och handväska.

 Skogar alltså. Dom kan ändå vara rätt fina ibland.

Så, nu tillbaka till det vanliga inlägget.

På kvällen drog vi till syrran där det lektes cowboy och grillades i slutet av september. inga konstigheter.

Sen måste jag fortsätta tjata om Lias sovvanor, men det är två fantastiska saker med den här bilden.

Det ena är att jag ba: -Lia, vi går ner och kollar på tv, godnatt. 

Och hon somnade helt själv! Utan att behöva ligga i knät framför tv;n eller halvligga i sittvagnen som dras fram och tillbaka. Det räckte att kusinen låg i sängen bredvid. Detta har ALDRIG hänt tidigare.

Det andra fantastiska är att denna bild togs i mörkret, men med appen Camera+ kan man lägga till blixt i efterhand.

Lia har ju haft klara komplex för att Sigge, som bara är två är, är klart vassare på att skejta än henne, så idag tog vi henne till ett nyfixat skejtområde vid Gävle Strand.

Klart fräsigare än gården.

Jag har sagt Lia Hawk förut. Nu säger jag det igen.

Och för er som fortfarande är vakna kan se vilka enorma framsteg hon gjort. Låtsas bara att killen som också står på brädan inte finns, så kommer ni bli sjukt impade.

Mobilbloggar..

Rookie mom var snäll och skickade blogger-appen, men vad hon och ingen annan heller vet är att jag är en smyg-autist som bara kan prestera när jag sitter uppkrupen i soffan med laptopen i knät.

Inte kan jag åstadkomma något av värde med mina redan ledvärkande och skinnflådda tummar. Dom är ju inte vana med att behöva jobba utan föredrar att chilla nere vid mellanslaget.

Nu blir det tyst ett par dar..

För jag tar Lia med mig och drar till Gävle.

Vi hörs på fredag!

Hänt i helgen.

 

I lördags återförenades äntligen alla ungar efter sommaruppehållet, och Olle fick invigas i Cykelgänget, vilket han verkade gilla nästan mer än tåg.

Här ett intensivt chicken-race med Lia.

På kvällen bar det av till Urban Deli för lite vindrickning med Rookie mom. Toaletterna låg en trappa upp och därifrån kunde jag både se in bakom baren och ner i hennes urringning. Spännande.

Min vana trogen måste jag ju alltid kändisspana och dokumentera det. Men jag vet inte, Lasse Anrell smäller väl inte lika högt som Carola?

Nån kanske blir impad.

 

I söndags var det dags för Taekwondo igen, och DLGB demonstrerar här fultricks de uppenbarligen fått lära sig när vi inte tittar på. 

Sen har jag läst lite Aftonbladet, och måste bara presentera en tjej som verkligen knows how to pick 'em..:

Lyllo henne.

(Justja, lägenhetsuppdatering. Vi lyckades ju som sagt pricka in sämsta tiden möjliga för försäljning, så det var dom som var intresserade fast bara om vi gick ner lite i pris. Problemet är bara att om vi går ner i pris så har vi inte råd med den andra lägenheten vi har bokat upp oss på, så vi får avvakta helt enkelt, vi har ju ganska gott om tid på oss.)

TorsdagFredag.

Har jag förresten berättat för alla att jag är ledig i fyra veckor, bara sådär. 

Två veckor har jag redan betat av och nu har jag två fina kvar. En älskvärd förmån företaget jag jobbar på har, och som man får dra nytta av när man jobbat där i fem år.

Så när man under den tiden inte försöker sälja lägenheter kan man göra lite annat:

Man kan till exempel gå på Grönan tidigt på eftermiddagen och med lite skurar här och där. Needless to say behövde vi inte stå i kö nånstans.

Trist bara att Lia den här gången mest intresserade sig för bilarna, och där är det ju ändå aldrig nån kö. Men vi fick även uppleva Kaffekopparna och Flygande elefanterna samt Tåget, helt ensamma.

Det var nästan så jag ville gå och tacka karusellföraren efteråt. Eller be om ursäkt kanske. Eller bara visa tuttarna för att liksom ge nån mening till ensamåket.

Men det blev aldrig av.

Men idag sken ju solen så då fick jag hälsa på en finkompis och få finlatte på deras finaltan.

Det där med hus verkar fan rätt fint ändå.

 Man kan även ha lekdejter i mörkret då det blir mörkt galet tidigt helt plötsligt.

Jag drog mig till minnes när man själv var barn och var ute och lekte på gården när det blev mörkt och lite kyligt. Knutgubbe (hett i Gävle på 80-talet) och kurragömma blev plötsligt så sjukt mycket mer spännande och allvarligt.

Trevlig helg då!

Ja jag fortsätter tjata om Lia, yrkesval och huvuden.

Jag har ju alltid varit övertygad om att Lia kommer bli raketforskare, firad författare eller iallafall supermodell.

Men då hon inte vet vad en raket är, inte kan skriva än och inte ens är särskilt intresserad av att vara med på en iphone-bild, så kanske jag får backa lite gällande dessa karriärsval, iallafall ett tag.

Och det verkar nästan som att hon redan bestämt sig för att följa sin mosters fotspår och bli frisör. Inte mig emot, billig hårvård forevah, yey.

Såhär ser det alltså ut lite då och då hemma hos oss:

 Det enda trista är att hon är en ganska sur och sträng frisör, som kör in spännena i hårbotten på en och fnyser om man klagar. Men det här med kundbemötande får vi ta längre fram.

Slutresultatet.

Och ibland kommer hon knatande och ba: Kolla! Så har hon gjort en sån här uppsättning på sig själv. Är ni impade? Jag är fan impad.

Sen fick hon hybris och gav sig på Sabines tjocka långa hår, men fick snart ge upp. Hon är ju inte van att jobba med dessa volymer och är ju faktiskt bara tre.

Så har ni tunt och slitet svenne-hår och ska på bröllop eller liknande, kom förbi vettja. Det är inte så trevligt, men blir definitivt en icebreaker på festen.

Lia och The Head.

För åtta månader sen fick min kollega/vän en gullig son som heter Folke, och som tur var så har hon kommit och hälsat på några gånger på kontoret så man får klämma och bära.

Något som är intressant är dock Folkes huvud, för jag har alltid varit besatt av det. Det är så perfekt runt och silkesmjukt, så jag har liksom känt ett behov av att stryka, klappa och bara hålla i den där perfekta lilla hjässan.

Idag var en stor dag när vi faktiskt fick besök hemma av Sabine och Folke, och det stod snabbt klart att även Lia förstod att det var något speciellt där.

Först stirrade hon bara, som hypnotiserad. 

Sen fick hon feel..

 ..och släppte efter det inte taget.

Så jag är inte den som vill hålla på och lägga mig i mina vänners barns yrkesval, men jag tror nog ändå Folke borde börja turnera i folkparkerna med sitt huvud och bara låta folk klappa mot betalning. Det skulle bli en succé.

(Och undrar ni hur det går med visningar och grejer verkar det segt och vi får klart besked i slutet av veckan. Men magsår har jag aldrig haft förut, så det kan ju vara spännande att testa.)

Även du, min Lia. Del 2.

Samtal i söndags:

Jag: Lia, vad gjorde ni på taekwondon idag?
Lia: Bajjjs..
Jag: Haha, jättekul. Vad gjorde ni?
Lia: Kiiss.. Och lite prutt.


Där fick men för att man trodde att man hade ett barn som var lite bättre än andra, och alltså skulle hoppa över vissa faser.

Så hur gick det då?

Svårt att säga faktiskt. Enligt mäklaren kom det för dagsläget 'medel' antal spekulanter efter den nya regeln om att man måste sätta sitt acceptpris som utropspris, och han tyckte dom var svåra att tyda.

Det blir ju även en till visning i eftermiddag och jag vet inte om budgivningen ens har kommit igång så vi avvaktar.

Men igår stod jag och spanade lite på andra sidan gatan, och det är en mycket skum känsla att se främmande människor stå på ens balkong..

Men när jag stod där och spanade tyckte jag plötsligt att jag kände igen den bleka figuren, så jag tog upp kameran igen och zoomade in ordentligt..

Jo, tror ni inte det var Edward som stog däruppe och såg bister ut!

Han är väl sur för att jag inte har skrivit om honom på nästan ett år och ville kolla läget, men vafan man glömmer ju när man aldrig får se honom, när kommer nästa film egentligen!?

(Så en persolig hälsning till Edward: Listen fanger, i noticed that you have stulit one of my bikinibilder from the fotovägg, and i just wanted to say that its ok since it was före i had a kid, but snälla dont be smyging in and stirra on me when im sleeping, cause im feeling a bit blekfat for the moment. Cheers.)

Eftersom jag vet att ni oroar er..

..självklart åkte de horribla vykorten ner igen.

Jag var bara så insnöad på att man inte fick ha privata bilder uppe så jag agerade som en desperat kvinna, men efter ett paniksamtal med Amanda där hon försäkrade att det där är nåt som mäklare mest säger för att hindra wt-människor att ha bilder på sig själv och sina överviktiga fastrar uppe, så blev det till att öppna upp alla ramar igen och låta det se ut som förut. Dubbelarbete ftw!

Jag vill även passa på att tacka dig Amanda för att du är så icke-pk och även vet exakt vad du ska säga för att man ska må bättre, även om det förmodligen är hittepå ibland.

(Och om någon eventuell spekulant otroligt nog skulle läsa detta, hålen i väggen kommer att vara borta vid inflyttning. Promise.)

Nästa problem är fruktskålen som jag inte alls får till lika dignande och härlig som till fotograferingen..

Jag tänkte nämligen att istället för limes kan man ju ha sånadär taggiga vaddomnuheter-plommon lite  nonchalant utspridda.. Men det ser bara ut som att jag har lagt ett gäng pungkulor bland äpplena, så det får bli ännu en till tripp till Ica imorgon.

För att avsluta i en mer positiv anda kör jag lite reklam.

Kolla den här tavlan som vi egentligen hade tänkt hänga upp men den var för liten:

Jag kan ju absolut ingenting om konst, men jag tycker den är sjukt snygg. Så är ni hyfsat rika, också tyckte den var snygg, så ring mig. Jag känner konstnären.