Hemma igen

Det blev lite dåligt uppdaterande mot slutet, men det tog så sjukt lång tid att ladda upp bilder så jag ledsnade..

Iallafall så fortsatte vi i ungefär samma stil. Sol och bad varje dag, sen hade vi ett bröllop att gå på förstås.

Det inleddes på torsdagen genom att vi gick hem till brudparets blivande bostad, lät dem bädda sängen, vi rev upp den igen, dom bäddade och så höll det på några gånger tills samtliga barn som var närvarade slängdes upp på madrassen tillsammans med konfetti och pengar för att önska lycka till både ekonomiskt och mellan lakanen. Dom är roliga dom där grekerna.

Tänkbar konversation för nåt år sen:

Marina: 'Hej pappa, du jag ska gifta mig.'
Pappan: 'Nejmen så roligt. Då ska vi se till att rusta upp det extrahus med öppen spis och tre uteplatser som vi äger och som bara har stått väntat på det här tillfället.'
(Så funkar det i de flesta grekiska familjer, men uppenbarligen valde jag fel grek eftersom hans pappa bara köpt musikinstrument för alla pengar.)


I väntan på att gå in och riva i lakanen och lägga dit barn. Tur att Lia verkar ha ärvt mitt ansiktssvett. Det kommer hon få stor nytta av i livet.

På lördagen var det bröllopsdags, och själva ceremonin hölls utomhus så alla 320 (!) gäster skulle få plats..

I väntan på bruden

Och just när vi började oroa oss, dök hon upp.

Sen var det fest på ett stort hotell i området och det är vid dessa tillställningar jag förvandlas till grek. Eller önskar att jag vore en iallafall.

Vid dessa tillfällen glömmer alla ekonomiska kriser, strejker och andra tråkigheter. Då är det fest.

Filmen nedan kan inte på något sätt återge stämningen, men jag lägger upp den ändå. Ni som inte varit på ett Grekiskt bröllop kanske kan få en liten känslia iallafall, och för er som var på mitt bröllop kanske det väcker lite minnen..

Några kvällar senare såg vi som sagt världens sämsta film, badade lite mer, och imorse var det dags att åka hem.

Jag blev svårt deprimerad eftersom jag är van vid att Lia åker ifrån mig, och då blir det på ett annat sätt tydligen. Nu åkte jag ifrån henne, och eftersom det var ganska tidigt så ville vi inte väcka henne utan lät henne sova och bli omhändertagen av Simons mamma när hon väl vaknade.

Herregud vilken tortyr det var att lämna det här trasselhåret.

Jag var övertygad om att hon skulle bli svårt traumatiserad av att vakna upp ensam, men tydligen är hon hur glad som helst. Det är jag lite gladsur över.

Resan hem gick i stort sett utan fadäser. Förutom det här då.

Hejdååå hjulet!

Det enda positiva som kom från detta var dock att jag kunde unna mig en taxi från Arlanda, eftersom ingen väl förväntar sig att jag ska behöva bokstavligen släpa en väska genom smuts, knarksprutor och kondomer på centralen?

Nej, tänkte väl det.