Big in Dorotea

Det här med att jag är kändis nuförtiden, märks fortfarande inte så mycket i Stockholm.. Men det är ju inte så konstigt. Stockholm är en stor stad och typ varannan människa är ju kändis, så ingen direkt höjer på ögonbrynet när jag går förbi.

Så jag tänkte att när jag åker till ett litet samhälle som Dorotea, då kommer nog min berömmelse att bli mer kännbar. Och det hade jag verkligen rätt i..

Här åker jag alltså första klass. Jag vet att det inte direkt syns, men det gör jag. Som ni märker ser jag lite svår och allvarlig ut, så som kändisar gärna gör när de bara vill vara ifred och inte hålla på och skriva autografer och sånt tjafs. 

I det kvällssoliga Dorotea togs vi emot med öppna armar på Ankis Bar, Pizzeria och Grill. Jag tyckte jag märkte att jag fick ett lite större bröd till min sallad. 

Vi åkte alltså dit på eftermiddagen för vi ville kolla in deras kvällsjobb. Så de andra jobbade medan jag mest underhöll och fotade lite. Eftersom jag är kändis. 

Efter jobbet väntade lyxsviten på byhotellet.. 

..och dom måste ju få märka att det bott en kändis där, så jag bestämde mig för att trasha stället.

Jag vågade dock inte slå sönder något, men jag slängde lite papper och fjärrkontrollen sådär rörigt och galet på golvet.

Nu måste jag sova så jag ser fräsch och utvilad ut när jag måste möta ännu fler av mina fans imorgon. Att vara kändis är faktiskt inte så enkelt och glamoröst som det kanske verkar.

Mmmm... Trots..

Ser ni den där svartrosa pricken som jag pekar en röd pil på?

Det är min dotter.

Hon har en ny skitkul lek nu som hon kör varje gång vi går hem från dagis. Den går ut på att hon stannar och vägrar följa med mig. Om jag försöker dra med henne så vrålar hon som om jag höll på att ta livet av henne och slänger sig i närmsta vattenpöl.

Så det enda jag kan göra är att låtsas som att jag tänker gå iväg ensam, och jag får bara en reaktion så fort jag inte syns längre.

Så jag står och trycker bakom ett hörn i några sekunder, och under dessa sekunder när jag inte ser henne hinner jag ha fruktansvärda fantasier om att en pitbull kommer och attackerar henne eller nån galning kidnappar henne, sen kommer hon springande och allt är ok.

Men det här håller inte, jag blir alldeles sinnessvag av det där spelet och måste komma på någon annan lösning. Men vad? Jag kan ju inte locka med godsaker som att hon vore en hund. Muta med lek, mat eller roliga tv-program hemma funkar inte heller.

Hjälp nu, detta dagliga eftermiddagsdrama tar kål på mig.
 

Varför man inte ska lämna barn ensamma med Youtube..

Tur.

När jag var gäst hos Oprah och snackade ålder..

(Applåder, vinjett)

Oprah: So, Jempa. Only a little more than a week now before you hit the big Three Six.

Jag: I know, I know..

(Paus för applåder)

Oprah: So in what ways can you actually notice that you´re an adult now?

Jag: Well this morning I..

Oprah(avbryter för hon är så ivrigt): This morning you actually went to work with your new poncho on, without even knowing if this was in fashion or not!!

(Applåder igen)

Jag: I know Oprah, that was huge. But i had some people in the office saying it was ok so i felt good about it.

Jag och min poncho på väg till jobbet, trots att ingen ännu hunnit upplysa mig om detta var ute eller inne. Vuxet.

Oprah: Thats great Jempa. So, are there actually any positives about getting this old that you can point out?

Jag: Well for once, i dont have to deal with acne anymore.

(Skrattpaus)

Oprah: Thats priceless Jempa! But.. What is that i see between your mouth and chin?

Jag: Eh.. what?

Oprah: Well, i see a spot there. Its quite red.

Jag (böjer huvudet i skam): I know, lately they have just been popping up, one after the other. I try to cover them but nothing works and dont know why they keep coming back..

Oprah: So, perhaps there is actually nothing positive in getting this old? Hm?

Jag: No..

Säg hej till den senaste i raden av extremt ovälkomna gäster på sistone.

Helgen i bilder

På lördagen bjöds det på middag till fina vänner. Ni ser hon till vänster? Jag brukar ju hata henne lite för att hon hade magrutor två dagar efter hon hade fött sin son, samt att hon alltid har välstädat hemma och sådär. Nu har jag dock bytt fokus till hennes man, då han var nån slags vakthöjdare under den där exklusiva Foo Fighters konserten på Nalen, skakade hand med Dave Grohl UTAN att ge honom mitt nummer.

Då hamnar man på min Svarta Lista, så är det bara.

 Men nu över till något trevligare. ÄNTLIGEN hittade jag dom. Edamamer Sojabönorna! Jag åt dom när vi var på Ljunggrens för några veckor sen och tyckte att det var typ det godaste jag ätit, men har omöjligt kunna hitta dom i någon affär, så till slut fick jag mitt ICA att specialbeställa, så igår var det premiär.

De andra var väl sådär halvimponerade, men jag hamnade i någon slags Edamamer-trans där jag inte pratade utan bara öppnade skal och tuggade bönor lika maniskt som om det inte fanns någon morgondag, och detta pågick under flera minuter.

Hoppas dom inte märkte nåt.

 Ibland gick jag och Anki ut på balkongen för att snacka tjejsnack, och då passade Anki (som helst inte vill att det fläckfria rykte jag byggt upp om henne ska raseras) på att...rasta hunden.

Lite upprörd blev jag att de inte rörde det godis jag hade köpt, vilket innebär att den här skålen fortfarande står kvar, men minskar något för varje timme som går, samtidigt som mitt midjemått ökar. Fan.

Men får man samtidigt så många tulpaner så man måste ta fram två vaser, då förlåter man lätt sånt.

 Idag var det shoppingläge och jag fokuserade på överkroppen (förutom den svarta med prickar. Det är en kjol). Många pingvinärmstoppar, och såklart en del svart (och till er som nu suckar och himlar med ögonen: JAG TRIVS I SVART OCH DET ÄR DEN ENDA FÄRG JAG RIKTIGT PASSAR I! OK?), men om ni kollar noga ser ni att jag vårade till det lite genom att ta några blåa också. Och en grön. En cowboy-skjorta blev det också för att matcha min hjulbenthet, med sånadär små volanger längst knapparna (mycket finare än vad den ser ut på bilden.)

Sen såg jag en massa ponchos överallt, och jag har aldrig ägt en poncho så jag köpte en. Men jag känner mig lite osäker på om dom är ute eller inne? Kan någon trendmedveten hjälpa mig tack.

  På eftermiddagen hände något stort. Det var tågspaningspremiär!

'Vad skönt att det slutat blåsa!' sa jag till Amanda när vi stretade uppför backen. 'Det känns mycket mildare nu..'. 

Sen tog det ungefär två minuter innan det började blåsa så mycket så vi var tvungna att gå därifrån. Men det var fint så länge det varade.

/Jinxarn

Själlös

I helgen är det dags för Tradera att visa upp sig på Antikmässan i Kista, och då det började redan idag drog vi dit några stycken från kontoret för att dela ut gratisprylar och berätta hur förträffliga vi är.

 

 Note to self: Sluta tugga på tuggummit när någon tar kort.

Och jäklar vad där var grejer. Gamla grejer. Varenda bås såg ut som min farmors lägenhet och fullkomligt svämmade över av prydnadssaker i porslin, gamla lampor, dammiga vaser och slitna köksredsskap.

Överallt låg inredningstidningar som berättar om att ens hem måste ha en själ, ha en personlig stil och vara som en varm famn.

Då får jag lite panik.

Jag har verkligen ingen personlig stil, utan mitt hem är en orgie i vitt och ek, Ikea och Mio, plana ytor och jag tror inte jag har en pryl framme som inte fyller något syfte. 

Skulle jag alltså komma dragandes med ett porslinsrådjur eller liknande, skulle det se helt galet ut, och jag skulle behöva ändra om hela lägenheten för att passa den.

Mina fina vänner och kollegor Emil och Sara blev dock eld och lågor. Dom tog oooade och aahade över de gamla klenoderna och diskuterade var de skulle placeras i deras coola och personliga hem.

Sara fastnade till slut för en fin golvlampa som skulle bli fett mobbad av mina tråkmoderna möbler så fort dom lämnades ensamma.

Jag lommade mest efter och försökte att inte se alltför bortkommen ut..

 Det lyckades sådär.

 Till och med lunchen kändes antik, and not in a good way.

Ett tag trodde jag att mitt enda fynd på Antikmässan skulle bli en påse mjuka kolor.

60 kronor för denna pyttepåse, men jäklar så goda dom var.

Men sen lossnade det och jag hittade en docksäng från 40-talet till Lia, samt en sån där visp som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, men som fick mig att tänka på min barndoms somrar och vispgrädde.

Visar stolt upp mina fynd.

 

Nöjda men utmattade på väg hem. Det är tröttsamt att leta prylar, promota sitt företag och äta kolor på en och samma gång.

Så efter lite skrubbande och tvättande, slutade kvällen med att Lias mini-rum fick ännu lite mindre golvyta. Men mycket mera själ.

Apropå att tycka att det är lite jobbigt att säga nej..

Idag visste jag att jag skulle ha en tung kväll framför mig.

Två mäklare skulle komma på besök för att försöka få oss att välja dem inför vår försäljning efter sommaren. En man kl 17.30 som vi fått rekommenderad, och en kvinna kl 19 som ringt och tvingat till sig ett besök.

Prick 17.30 var han här. Trevlig, ganska snygg. Han spatserade runt, berömde vår lägenhet, Lia undrade vad hans slips var för något, vi skrattade och sa att såna brukar inte pappa ha på sig, Simon och mäklaren dunkade varandra kamratligt på axlarna och plötsligt hade jag skrivit under papperet.

'Men vad ska jag göra med den andra, det är ju ingen ide att hon kommer nu!?' Utropade jag sen förtvivlat.

Ingen fara, tyckte mäklaren. Jag ringer henne och säger att jag tagit över det här nu.

Jag sa tacksamt ja så jag skulle slippa den plågan, och förresten kunde jag ändå inte hitta hennes nummer.

Några minuter senare ringde han tillbaka och meddelade att han pratat med henne och avbokat vårt möte. 'Blev hon mycket arg?' frågade jag andfått och med ens lät han lite skärrad, och sa att ja hon var ju inte direkt glad och att hon kanske skulle ringa upp mig.

Jag fick panik, tog ett snabbt beslut att att det man inte hör, det händer inte. Och stängde alltså moget av ringsignalen, innan jag satte mig och pustade ut i soffan och tog in all information jag fått om fotografering, provision, budgivningar och andra jobbigheter.

Tyvärr hade jag glömt vibrationen på, och snart hördes ett dovt brummande på hyllan.

'Men svara' tyckte Simon, 'var lite schysst nu när hon ändå har jobbat sent ikväll för din skull.'

'Men sluta pressa mig!' pep jag och rullade ihop mig till en porös boll och ville plötsligt vara tre år igen.

Då hörde jag hissen gå igång i huset och flög upp.

'Hon är på väg hit!' ylade jag till Simon. 'Hon kommer att komma hit för att konfrontera mig. Jag orkar inte, jag är för svag och trött. Ta på dig kläderna för i helvete och öppna!!' 

Jag började smågrina av blandad skam över att ha handlat så fegt, behövt säga nej, uppblandat med rädsla för att bli dödad av en mäklare som kanske hade ledsnat på alla idioter och fått ett Falling Down-moment, just ikväll.

Men sekunderna tickade förbi och ingen ringde på dörren.

Simon tyckte jag skulle skicka ett sms iallafall, och så långt kunde jag sträcka mig. Så jag tog upp mobilen och såg att hon lämnat ett röstmeddelande där hon förmodligen talade om precis vad hon tyckte om såna som mig.

Det tänkte jag dock inte lyssna på utan jag skickade ett fjäskigt sms där jag bad om ursäkt och önskade henne lycka till.

Svaret såg jag några minuter senare när jag bara råkade plocka upp telefonen, och på en iPhone ligger ju meddelandet där på förstasidan, man får ingen tid att tänka och andas djupt på innan man klickar sig vidare..

'Ingen fara alls, jag förstår. Jag ville mest dubbelkolla så det stämde då han ringde så pass snart innan vårt möte. Varmt lycka till.' 

Stod det.


Såhär i efterhand kan jag känna att jag kanske överreagerade lite på hela säga nej-grejen. Men jag skötte det iallafall snyggare än Jennifer Lopez. 

Den lipsillen.

Mer grinfest

Var ni många som började kolla American Idol efter mitt klipp om den där killen vars fästmö råkade ut för en bilolycka och drog på sig svåra hjärnskador strax innan dom skulle gifta sig, och han stannade hos henne och är nu hennes vårdare?

Nähä.. Nä, men ni kanske iallafall undrar hur det gick för honom? (Och ni som ba: Nä jag ooorkar inte kolla ett youtubeklipp, ni kommer att få se Jennifer Lopez bryta  ihop och börja grina efter ca 4.25, och det händer ju inte varje dag..)

Det där med att vara förälder..

Ibland skräms jag något helt vansinnigt av att det är jag och Simon som till så stor del bestämmer vilken typ av person Lia kommer att bli.

Vi har världens möjligheter att se till att hon blir antingen en lycklig och harmonisk flerbarnsmor, en kall och driven karriärskvinna eller kanske ett pillerknaprande nervvrak med klippkort hos psykologen?

Och det är nu allt händer. Varje dag formar vi henne, hon lär sig saker av oss, tar efter, imiterar, reagerar.


Brukar ni brukar ni till exempel bråka inför era barn? 

Vi har väl sagt att vi inte ska göra det, men med en grek/irländare och en soon to be irländare (Jag får ju tydligen automatiskt Irländsk medborgarskap när vi varit gifta i fem år, så jag har redan börjat anamma temperamentet. Varför vänta liksom?) i huset, så smäller det till ganska fort, och det går liksom inte att hålla tillbaka tills hon har somnat.


Det händer väl inte så jätteofta, men när det väl händer så är det inget mes-bråkande, utan det smälls i dörrar, bankas i väggar och skriks så högt så ådror poppar fram i pannorna.


Igår kväll var ett sånt festligt tillfälle, och Lia fortsatte kolla tv ett tag innan hon fick nog och sa 'Mamma sluta!' till mig och vände sig sen till Simon med ett bestämt 'Baba, stamata!', och det fick oss att komma av oss och sen surade vi istället tills jag gick och la mig.


Imorse var det hela glömt trodde vi, men Lia mindes fortfarande för hon bad mig 'pussa pappa', så tydligen hade hon fått det hela om bakfoten och trott att det var mitt fel. Så det bevisar att hon ju inte förstår allt, och hon är ju inte fyllda tre än så det är ju förståeligt. Det är aldrig mitt fel.


Nåväl, nu har jag ångest för att vi har förstört hennes uppväxt och att hon kommer minnas den som ett enda långt bråkande och skrikande. Och bli olycklig för alltid.

 Hon den där som man bara vill göra allt perfekt för, som man vill ska glida genom livet på en rosenbladsöverströdd regnbåge, få allt hon pekar på och hyllas av alla. Fan vad svårt det ska vara.

Så kommentarer av 'Vi bråkar jääääämt inför barnen och dom mår jättebra av det. Dom tycker till och med att det är roligt!' -slaget, tas emot med öppna armar.

Min bästa sida.

När vi förra veckan var och drack vin för att fira att vi klarat av pole-kursen, satt vi som bäst och fnissade åt våra små filmer där vi spelat in varandra, när Sara plötsligt blev allvarlig.

Du, sa hon och lutade sig fram, vet du vad jag lade märke till?

Nej, svarade jag, plötsligt lite nervös.

Hon spände ögongen i mig och sa, Du är jäkligt snygg...när du hänger upp och ner.


Vi lutade oss tillbaka samtidigt och begrundade detta en stund. Jag fann detta ganska märkligt, men insåg att hon såklart visste bäst, så jag accepterade detta faktum.

Så i mitt nästa stalker-brev till Leo ska jag alltså bifoga en bild tagen upp och ner, då kanske han äntligen inser vem som är kvinnan i hans liv.

Så jag tog några igår och tänkte höra vilken ni tycket blev bäst. Den där jag ser lite tänkande och intelligent ut..?

Eller den lite mer konstnärliga..

Så meddela gärna vilken ni tycker jag är snyggast på. Och tycker ni att jag är lika snygg på båda så går det också bra.

Tack på förhand.

Helgen i bilder

Tack och facking lov försvann vintern lika snabbt som den kom tillbaka, så på lördagen gick vi ut och kollade vårtecken.

Sen tog vi tunnelbanan till Rookiemom för en playdate. Lia är inte en sån van tunnelbaneåkare och gjorde en himla affär av det. Tjoade, wohoade och trillade av sätet när tåget startade för hastigt. Pinigt.

Det braiga med att vara på lekdejt hos Rookiemom är att man får hänga med en äkta sheeerlider och får bubbel istället för kaffe. Det var ju ändå lördag.

Barnen lekte hyfsat fint. Satte upp håret i tofsar och delade lördagsgodis.

Men då de har en pole i vardagsrummet ledde det såklart till gräl om vem som skulle få använda den mest. Här tog jag dock en paus i bråkandet för att ta en bild.

Sen åkte vi förbi Simons klinik så jag skulle behandla hans onda rygg lite. Även det pausades för fotografering såklart. Är man salongsberusad så är man.

På söndagen åkte vi ut till Lidingö för att ha Meet and Greet med ny bebis i vänskapskretsen..

..där Lia och jag konstaterade att Lidingö, inte är för shabby för oss att bo på. Så nu är det bara till att bli miljonär.

Kvällen spenderades hemma hos andra vänner där det bor fyra katter istället för barn. Lia blev helt galen av lycka, det blev inte katterna.

Nu, UFC 128 sen sovning. Hoppas er helg var fin!

Men kolla!

Det snöar igen! Shit vad mysigt, äntligen.

Nu kan vi ta en riktig hemmahelg, sitta inne i värmen med tända ljus och kolla film medan stormen viner utanför fönstren.

(Det där är alltså jag som vässar på argumenten innan en självmordsbenägen grek kommer hem och sätter sig och stirrar med tårfyllda ögon på sin iphone som visar att Korfu har 19-21 grader och sol varje dag den här veckan..)

Men ha en trevlig helg ni också!

Radioaktiv

Fy fan alltså. Varje gång man går in på Aftonbladet har det hänt något nytt i Japan.

Ett nytt skalv, en ny explosion, ny tsunamivarning och hela tiden den där skräcken för HÄRDSMÄLTAN!

Jag kände mig lite osäker på vad det faktiskt betyder, och vände mig såklart till min vän Wikipedia.

Efter att ha fått min förklaring och klickade jag mig vidare för att lära mig mer om Tjernobylolyckan.. Där fanns följande att läsa:

Vafan! Nog har jag koll på att vi drabbades lite, men inte att Gävle drabbades värst! 

Jag minns ju det där.. Regnet började falla utanför skolfönstret, det ringde ut för rast och lärarna gav varandra oroliga ögonkast.

'Lek inte med bollarna som har legat på marken' ropade dom efter oss. 'Och nicka absolut inte fotbollarna. Och nudda INTE marken!'

Vi svarade jaja och tyckte mest att allt var spännande. Luften kändes annorlunda, liksom varm, tjock och fuktig där vi trippade omkring och hade plötsligt ett enormt behov av att nudda marken, så det gjorde vi, med fingertopparna.

Så idag var jag tvungen att studera mig själv en lång stund för att upptäcka om jag håller på att få någon utväxt på kroppen. En tredje arm kanske?

Men allt verkar lugnt, jag ser ut som jag alltid gjort. Tur.

Vad sa ni? Jaha, för tidigt att skämta om? Jag är ledsen, det är en försvarsmekanism.

/Skiträdd.

En gammal bekanting.

Sent igår kväll såg vi klart King's Speech som vi började på i förrgår men var tvungna att avbryta pga soffinsomningar.

En mycket bra film alltså, det var bara småbarnsförälderströtthet. Se den.

Mitt i filmen kände jag plötsligt igen ett ängsligt ansikte..

Det var ju för fan Ivanhoe!

Samma plågade ansiktsuttryck. Samma sorgsna blick. Han ångrar sig väl fortfarande. 


Just det Ivanhoe! Du skulle ha blivit ihop med den mörkhåriga. Du valde FEL!



Hoe.. Hahaha. 

Läggdags. 

Inga konstigheter

Jaha, då var den sista polelektionen avslutad.

Jag och Sara bestämde oss för att filma våra halsbrytande konster, och jag är ju inte den som gillar att skryta och hålla på, så jag visar bara några stycken..

Den där gamla backhooken..

Klassikern, Fireman. Den kan ju alla..

Den lite knivigare Carousel. Mer för oss proffs.

Och till slut... Det nästan omöjliga. 'Hanging upside down.. or something'. (Och dom där sekunderna när mina armar är helt intrasslade och jag inte ser ut som att jag vet vad jag håller på med. Det ska vara så. För spänningens skull.)

Vi firade våra prestationer med typ världens godaste hamburgare och några glas vin. Lätt värt.

Nöjd.

Aha!

Nu har jag dom!

Enda problemet är ju att Dave Grohl som bekant är med på min laminerade lista, fast jag ska ju gå med Simon. Och även om det ska vara ok från listan så känns det kanske lite konstigt att ba: 'Hejdå, nu ska jag gå och gifta mig med Dave!' to his face liksom.

Jag kanske måste gå med någon annan.

För det faktum att Dave redan har en fru, det är jag inte särkskilt oroad för. Hon är ju inte ens snygg..

 En riktig fuling.

Nu till något nästan lika viktigt.

Jag är ju inte den som brukar göra reklam här i bloggen, men när några av mina favvo före detta och även nuvarande kollegor skapar en skitsnygg sajt med högkvalitativa streetkläder till 15% rabatt, då måste man ju pusha för den.

En av dem föreslog att jag skulle köpa en t-shirt till Simon så han ska slippa gå halvnaken jämt. Jag förstår inte vad han menar.

Tummen upp för helg

Då denna lördag ju var helt fantastisk med solsken och ett par plusgrader, spenderades förmiddagen utomhus.

Lite spaning på vår framtida bostad, som än så länge fortfarande bara 91 kvm luft.

Vi träffade även en ny granne som hade två små pudlar och meddelade att vi gärna fick låna dom och promenera ibland. Stor lycka eftersom Lia älskar att gå med hundar i koppel. 

Frågan är dock om pudeln blev särskilt lyckliga eftersom Lia är en mycket sträng hundförare och inte tillåter några kiss- eller luktpauser i onödan, utan det ska springas sida vid sida hela tiden.

Skulle vi alltså skaffa hund någon gång kan vi förvänta oss en vältränad men kissnödig jycke.

Lördagkvällen spenderades hemma hos Amanda där vi kollade Melodifestival och svullade onyttigheter.

Det här snacksbordet förtjänade en Schulman-tumme.

Även vi drogs med i Eric Saade-hysterin, suckade förtjust åt den lille glytten och slog fast att det skulle vara himla mysigt att få honom som svärson. 

Så där har ni det. Jag föredrar Steven Tyler framför Eric Saade, och är officiellt gammal.

Idag fick vi besök av kompisar med barn. Det blev ett kärt återseende och ett kodak-moment som tyvärr blev ett suddigt iphone-moment. Men fint ändå.

 

De stannade även på middag, vilket Lia tyckte förtjänade en vanlig tumme.

Apropå iphone så tog vi i fredags bästa familjebilden...

Förbannad hålla-iphone-vägrad unge och de stolta föräldrarna.

..och när jag lade upp den på fejan blev jag tipsad om sidan awkwardfamilyphotos.com som är fantastiskt rolig så gå gärna in där ikväll. Så, nu har jag förgyllt era liv lite.