onsdag 31 augusti 2011

Det här med att lära sig svenska.


När jag och Simon blev ihop hade vi först varit kompisar i några månader, sen fick vi några månader tillsammans innan han åkte hem till Grekland. 

 Om nån oroat undrar var min handväska är, så står den där på golvet. Ingen fara alltså.

När jag var klar på fartyget åkte jag till Grekland och vi bodde där ett tag. Sen åkte vi till Dublin och bodde där ett tag, och efter det åkte vi ut på ännu ett fartygskontakt innan vi insåg att vi inte orkade mer och sa tack och hej efter två månader, och först då bestämde vi oss för att flytta till Sverige.

Det hade då gått ca 1,5 år, när vi uteslutande hade pratat engelska med varandra.

Alltså fortsatte vi med det även i Sverige eftersom allt annat kändes onaturligt, och jag ville själv underhålla min engelska eftersom jag vet hur lätt man tappar den om man inte får öva dagligen.

Simon började på SFI, men var också mitt uppe i att starta ett eget företag, han jobbade sju dagar i veckan det första året och fick snart kicken från skolan eftersom han inte var där tillräckligt ofta.

Han tänkte att han istället skulle lära sig efterhand genom att bara bo här, men då de flesta Stockholmare såg detta som ett ypperligt tillfälle att få öva sin egen engelska, var det fortfarande ingen som pratade svenska med honom, och att lära sig ett språk genom att bara lyssna utan att veta vad någon betyder, är ett nästintill omöjligt projekt i vuxen ålder.


Sen fick vi barn, och då vi gärna vill att hon ska få alla tre språk från början, och enda sättet för henne att få engelskan är att lyssna på oss prata, så tyckte vi det var lika bra att fortsätta eftersom alla vid det här laget verkade ha accepterat, och till och med gilla, att min man pratar man engelska med.

Men det finns ju alltid såna som inte ger upp, och undrar när den där greken ska få tummen ur arslet, och på det svarar jag bara att om man sitter ner i lugn och ro, face to face så går det att ha riktigt bra konversationer, men det är just när det är flera stycken som sitter och pratar snabbt med uttryck som mest vi känner till, då blir det lite för mycket.

Det har alltså aldrig handlat om att han inte vill, men tiden har inte riktigt funnits och vi har prioriterat annat, och även om det inte går fort, så går det framåt.

Ja kolla, det går faktiskt framåt.


Men det är klart vi inte är omöjliga, så på sistone har vi försökt att prata svenska på kvällarna när Lia har gått och lagt sig, och vi tänkte även börja kolla lite svenska filmer så han ändå fattar så pass mycket nu så jag behöver inte sitta och översätta hela tiden, utan bara om det blir extrakrångligt.

Vi har redan sett Ondskan, De två första i Millennium-trilogin samt Snabba Cash, men jag tar alltså tacksamt emot tips på fler bra svenska filmer som inte är för krångliga och där dom inte pratar med för mycket dialekt.

Eller ska man passa på att se Solsidan kanske?

4 kommentarer:

Västgötskan sa...

Solsidan är ju både svenska och svensk kultur i ett. Klockrent! :-)

Miss T sa...

men åh så fin du var. Jag vill se fler bilder!

A sa...

Jag föreslår "Karl-Bertil Jonsson". Då kan han lära sig fraser som "Jag har närt en kommunist vid min barm!", "Ska du lukta på glöggen pojk?" och det användbara "TYST! JAG SER PÅ TV!".

rookiemom sa...

Darling.

Fast vid närmare eftertanke är det knappast någon direkt artikulerad dialog [fast det är ju det som är så bra!]

Värt ett försök iallafall.