tisdag 23 augusti 2011

En solskenshistoria.


Just när Lia äntligen börjat visa intresse för trehjulingscykling, så passade hennes ärvda trehjuling på att braka ihop.

Det hindrade dock inte mig och Sara att ta en kvällsplaydate på gården igår kväll, trots att Sigges enda intresse för tillfället är just att cykla.


För att försöka väga upp detta tog vi med oss Lias gamla trampbil i förhoppning att de skulle kunna bytas av lite ibland, men det slutade i katastrof..




De första minuterna gick Sigge med på att ha bilen, men då den är ganska svårtrampad, som syns på bilden ovan, så ville han snart ha tillbaka sin cykel. Då skrek Lia hysteriskt tills hon fick tillbaka den, och sen skrek Sigge hysteriskt tills det var hans tur igen.

Ibland lyckades vi inte ens få dem att turas om utan dom stod båda och skrek som besatta med den vänskapshotande cykeln i två fasta grepp emellan dem.

Till slut gav vi upp och bestämde oss för att gå hem. Barnen kramade varandra lite avmätt, och vi blev plötsligt osäkra på om detta skulle skada deras förhållande för alltid..




Så det fanns inget annat att göra. Lia måste ha en ny trehjuling, nu. Jag hade alltså inget annat val än att besöka ärkerivalen Blocket, och än värre blev det när det visade sig att den enda som fanns i närheten var uppe på den livsfarliga kullen bakom vårat hus, närmare bestämt kniv- och kamphundsparadiset, blåkulla.



Dödsföraktande föräldrar på farlig mark. Allt för dotterns lycka.


Men när vi tagit oss upp i den rangliga hissen öppnades dörren av en vänlig Serb som klappade Lia på kinden och slängde med en hjälm på köpet. I själva verket blev vi varken rånade eller överfallna. Bra.

 På väg mot säkerheten, men med hjälmen på. Just in case.


 
Väl i säkerhet blev jag så till mig så jag tog en Hipstamatic-bild. Det händer fan inte ofta.

 
Jag och Sara bestämde sen för att hoppa direkt upp i sadeln igen, och bokade på vinst och förlust genast in en ny playdate.


Det började lite skakigt. Lias nya trehjuling var nämligen aningen mer lättrampad, och Sigge kastade trånande blickar efter den, samt försökte sälja in sin egen cykel till Lia genom att demonstrera bekvämligheten i sadeln med det något högre ryggstödet, men Lia gav den kalla handen.


 Men snart infann sig den gamla balansen och jävlar vad det cyklades. Jag och Sara kunde till och med bara stå och prata om andra saker medan de skötte sig själva. Den storheten.


 Och när vi skulle gå hem stod det klart att även vänskapen var återställd.


Slutet gott, allting gott.


1 kommentar:

Sabine sa...

Åh gullfisarna!