Ja tamejfan, den bästa mamman också.

Idag fick Lia nämligen en tidig julklapp i form av ett Pippi Långstrump-tält som jag köpte för ganska längesen men som aldrig fick plats i hennes pytterum i gamla lägenheten.

Det här var krångligare än vad det ser ut, tur att jag alltid var händigare än Simon så jag inte bröt ihop halvvägs och ångrade allt som har med frihet att göra. 

Jag svor inte ens särskilt länge när jag insåg att själva tältdelen även hade golv och bara en liten dörröppning, så jag var tvungen att montera ner allt igen och börja om på nytt inuti det jättevarma och hårelektriska tortyrtältet. Så bra är jag.

 Resultatet. Lia är skitlycklig, och själv tänker jag inte en sekund på den där spöktjejen i Sjätte Sinnet som sitter och kräks inne i den där stackars pojken som ser döda människors tält. Inte det minsta.

Det finns inga spöken, kött växer på träd och katten Paddy är faktiskt ute och fikar med sin kattkompis. Lalalaaa...

Den perfekta värdinnan.

Ikväll var det dags för min första hemlagade bjudmiddag i nya läggan förutom typ Simon och Lia. Och inte vilka gäster som helst utan Dr Yang och hennes coola lilla gula barn.

Självklart blev jag lite nervös av detta celebra besök, och glömde dillsåsen som gör hela rätten, så jag fick svänga ihop en med hjälp av Creme fraiche och vitlök, vilket ändå blev förvånandsvärt gott.

 

Lia var som hon alltid är när vi har gäster. Calm, cool and collected.

Kvällen förflöt sen utan fadäser, om man räknar bort min fyllegranne som vacklade in på rangliga ben och deklarerade för kampsportaren och före detta livvakten Dr Yang att han minsann stod för säkerheten på den här våningen och att det bara är att ringa på om vi skulle bli rädda.

Lite fint ändå.

Tidens tecken.

Det var mycket mindre läskigt att ta av ringarna, än att ändra i facebook-profilen så min relationship status var synlig bara för mig.

Fan, påkommen.

Jag borde ha förstått att någon, i det här fallet Elisabeth, skulle börja snoka i mitt förflutna efter det förra inlägget.

Och i och med länken hon skickade så förstår ni nog alla att det alltså inte är Simon som är pappa till Lia. Det är den här mannen:

Jag vet att det var fel, men döm mig inte för hårt. Jag är ju inte mer än människa, och när det kommer en solbränd bodybuilder med hockeyfrilla och ansiktsmålning, då kan jag bara inte motstå.

Resultatet blev alltså:

Dom har ett fint förhållande, Lia och hennes far. Han skickar henne små spandexshorts och spraytan-burkar varje födelsedag.

 

Annat som hänt i helgen.

Självklart skulle jag straffas omgående för att jag hade en fantastisk kväll. Först självförvållad bestraffning i form av tvättid klockan 7 på morgonen, sen allmän otur när det visade sig att ena maskinen hade obefintlig centrifugering så allt var blött och tungt, vilket gjorde att min tvätthängsanordning jag var tvungen att använda eftersom det inte fanns torkskåp, begick självmord.
Så där stod jag, bakfull och smågrinande och försökte hindra allt från att rasa ihop och skrynklas på golvet, men det misslyckades.

Så då fick det ordnas såhär, och allt fick hängas om. STACKARS mig då!

Sen lite mer självförvållat straff. (Alltså, det är inte så jobbigt att diska för hand, men man har ju inte tid! Hej Tomten, jag vill ha en bänkdiskmaskin. Jag har varit skitsnäll.)

Lite ansiktsmålning på McDonalds, och det var sån kö så en som stod i kassan fick hoppa in. Resultatet blev att Lia som ville ha en fjäril..

..mest liknande en leskig wresler.

Även en fejkbrottare behöver äta ibland.

Sen hem till Sigge och Sara för lite lördagsgodis. Sigge var dock helt emot detta med ansiktmålning och ville inte ha särskilt mycket med Lia att göra, hur mycket hon hän försökte.

Lite adventsmysfrukost.

Lite fina höstbilder.

 

Sen ett besök från syster och systerdotter, som alltid uppskattas.

Kusinterror.

Och lite premiäröversovning.

Så en riktigt bra helg, om jag får säga det själv.

Bästa kvällen.

Ibland orkar inte ens jag vara ironisk. Det blir lätt så om man varit på en klubb som enbart spelar klassiska ballader en hel kväll, och man får dansa dramatiskt med knuten näve och skråla med till allt från 'Inga kan älska som vi' till 'Eternal Flame' och 'Bed of roses'.

 I början av kvällen, när det fortfarande var ganska lugnt och det visade sig att jag var den enda på stället som kunde sjunga med till Bad English 'When I see you smile'. Så jag gjorde det mest på knä.

Notera även hårsvallet. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån.

 Sen kom bara låtar som alla kände igen, och jävlar vad vi sjöng.

 Det delades även friskt ut tändare till höger och vänster för att skapa en riktig balladstämning.
Inte så smart ur säkerhetssynpunkt i en knökfull lokal och det ryktades även om att några gäster slängde i ett par tändare i eldtunnorna på gården och sprang iväg för att bevittna de små explosionerna på avstånd.

Mycket barnsligt tilltag och jag hade ingenting med det att göra. Ahem.

Här vill jag skriva något mer om hur härligt och roligt allt var. Men jag ser bara min utväxt.

 

 I de korta danspauserna både luktades och tuggades det på rosor.

 Sen fortsatte vi dansa.

Så idag är jag hes, illamående och hasar omkring med lätt krum kroppshållning, men jag hade LÄTT gjort det ikväll igen. Och imorgon kväll. Och varje kväll i all evigheters evighet.


(Och tydligen så kör den här klubben nån gång i kvartalet, så det här är ett krav till alla som läser detta: Nästa gång, Be there eller be so jävla square.)

Kiss-Jempa

Ni som bor runt Stockholm och har barn, vet den där känslan när man måste ta hissen i tunnelbanan, särskilt runt Centralen och Fridhemsplan..

Man står där och väntar, redan lätt illamående, man vet vad som komma skall, man vet bara inte nivån. Nivån på kisslukten.

Har man tur så har någon stackars städare nyligen varit där med saneringsmedel, och då känner man bara en svag urindoft som tränger igenom kemikalierna.

Är det värre så hamnar man i en med gammalt intorkat kiss, med en stank som får näshårstopparna att klyvas och kräkreflexerna att dansa salsa.

Men det värsta är såklart att hamna i en nykissad hiss. Det är ungefär som det förra alternativet, med skillnaden att den intorkade kisslukten nu är uppblandat med färsk stank, och att man nu även står rätt i en kisspöl.

Men vad ska man göra. Man måste ju åka, så man försöker hyperventilera lite innan för att samla syre till lungorna, man försöker öppna dörren med foten, trycker på knappen med armbågen, överväger att med handen täppa igen barnets näsa och mun för att hon inte ska behöva förpesta sitt inre, (men kalkylerar snabbt ihop framtida terapikostnader för detta tilltag, och avstår), sen är det bara att bita ihop, be till högre makter att hissjäveln kan åka lite snabbare, och sen sitta i fosterställning i duschen en timme när man kommit hem.


Lite så har det varit i mitt badrum.

Det är ju helt nyrenoverat, men nån prao-elev har glömt att täta nånstans, så några gånger om dagen sprider det sig en uppfriskande avloppsdoft runt lägenheten.

Igår kom det som tur var en rörmokare (och jag kom plötsligt ihåg varför jag gillar hyresrätter. Man ringer, nån kommer och fixar.)

 Dagens favoritman.

Han skruvade fast nåt lock, och nog har det blivit bättre, men det är fortfarande inte bra så det blir återbesök på måndag.

Nu har jag fått för mig att detta har börjat bita sig fast i min hud och mina kläder, så med detta ville jag bara säga att om ni tycker jag för med mig en vag kloakdoft så vet ni varför.

Väggval.

Jag har väldigt mycket vägg hemma. Tom vägg.

Speciellt en vägg är väldigt tom och stor.. 

Sara tycker att jag ska hänga lite foton på Lia där, men jag har redan ett par ställen där just bilder passar lite bätte, så jag skulle vilja ha något annat.

Så jag sökte runt lite på nätet för att se om folk säljer nåt roligt och annorlunda, och jag har nu fastnat för tre stycken som jag inte riktigt kan bestämma mig för vilken jag vill ha, så nu vill jag ha er åsikt:

 Vargar och indianer i månsken är ju alltid en favorit..

Eller kanske en prydlig gosse som jag inte har någon aning om vem han är?

Väggtext är ju också alltid lite roligt. Den här kanske passar bättre i tvättstugan, men jag tyckte det var så himla käckt.

Så nu förstår ni utbudet.

Allvarligt talat, vad har man på väggarna om man inte har någon duktig släkting eller vän som gillar att måla och ge bort snygga tavlor gratis?

Det känns ju jättefel att bara köpa nåt och hänga upp, det måste ju finnas nån story bakom liksom..

(Nu har jag även kollat på det näst sista avsnittet av min livs första säsong av Bonde söker fru, och reagerade starkt på att det 'snygga' paret fick åka till Marocco medan det lesbiska paret fick åka till Åland. Vad menas?)

Imorgon, fler I-landsproblem. Håll ut.

Ok såhär blev det till slut.

Äntligen, efter mycket blod, svett och tårar har jag nästan helt själv (okejdå, med liiite hjälp från Simon, mina föräldrar, syster, svåger, ett gammalt ex och rätt många vänner, så jävla stort tack hörni) lyckats få iordning lägenheten.


Det behövs nån matta och lite på väggarna, men nu orkar jag inte vänta mer med att visa upp hur det blev till slut.

Vardagsrum/sovrum1

Före

Efter

 

Vardagsrum/sovrum2

 Före

Efter

 

Kök

Före

Efter

Badrum

Före

Efter

Lias rum

Före

 Efter

Min fina vän Pia var just här och hon fick något drömmande i blicken över tanken på att ha något eget, så jag sa till henne precis vad jag säger till er (som jag känner privat, annars kanske det blir lite konstig stämning) att mitt hem står öppet för alla mamma-vänner som känner att ni behöver en paus från man och barn och plikter. Kom hit och sov en natt istället. 
Mitt enda krav är att ni fixar matlåda åt mig som jag kan ta med till jobbet dagen efter, eftersom jag är gästfri, men ganska lat.

Rättvist.

Hur man gör en grå måndag lite speciell.

Man kan till exempel åka och hälsa på pojkvännen till en fin vän på hans ärofyllda dags-gig, och återuppleva hur det sjäv var att vara arbetslös skådis.

Själv brukade jag visserligen mest sitta och äta kall pannkaka i bakgrunden på den där restaurangen i Skilda världar och snacka skit med Niclas Ohlund som då sadlat om till ljudkille i pauserna.

Men tiderna är hårda för alla, och den här kaninen gjorde ett jäkligt bra jobb. Ett öra och kopiösa svettningar till trots.

 Lia ville såklart ha en idolbild. Det är såhär minnen för livet skapas. För båda parter.

 Sen kämpade vi vidare med två övertrötta och halvhungriga barn, varav ett just haft ett stort gräl med sin mamma över sin toalettbajsvägran, medan den andra nästan dog ögonfransiögat-döden på tunnelbanan, till Hjorthagens bibliotek på andra sidan stan.

Men man kommer långt med tålamod, förstående blickar och varmkorv från Pressbyrån.

Anledningen till att tog oss dit var för att kika på en bildutställning som en gammal klasskompis håller och jag inte träffat på drygt 15 år. En helt sjuk historia, jag tar den nån annan gång.

På väg hem diskuterades det bajs, kiss, prutt, bajslukt, Pippi Bajsstrump och annat som gör livet värt att leva.

Så, dags att gå och lägga sig med bästa sovsällskapet.

Brejking Dåvn.

Det var ju skitlängesen vi såg trean, typ förra sommaren, men nu var det äntligen dags för Twilight del 4, Breaking dawn.. (Ok, jag kommer ju alltid med någon slags ursäkt så jag vill ju inte vara sämre den här gången. Here it goes: Sabines dotter ville se den, men eftersom hon bara är 11 och dom sänkte åldersgränsen i sista sekunden med vinst av typ en röst och högljudda protester, så tänkte vi att hon behövde sällskap av fyra vuxna för att klara sig utan trauma. Men så ångrade hon sig och ville gå med sina kompisar istället, så då tänkte vi vafan vi har ju redan biljetterna..)

Som vanligt när jag känner mig lite nere och självförtroendet sviktar, tar jag sällskap av mina vänner från gruppboendet 47K. Där insidan räknas.

 Sjukt peppade förvuxna tonåringar. (Min hand ser ut som Madonnas, jag vet. Men det är ljuset, inte åldern)

När vi kom ut var det som vanligt förvirrad stämning. Sara var chockad, Sabine ironiskt fnissig och Amanda lätt upphetsad. Själv mindes jag inte så mycket eftersom Edward har snyggat till sig igen så jag såg inget annat, men enligt deras rapporter var detta den sämsta filmen i serien, som började som nån slags Dallas, blev sen en sörja av Mexicansk såpa med inslag av talande vargar och mynnade till sist ut i gammalt hederligt splatter.

Inte konstigt att man blir förvirrad då.

TorsdagFredagLördag.

I torsdags lekte vi vuxna på jobbet, åkte iväg och höll presentationer för varandra. 

På kvällen hade vår chef bokat bord på Norra Brunn för lite standup. En av dem hette Al Pitcher och är från Nya Zealand. Han var så jävla rolig så jag nästan höll på att kräkas lite av skratt. Se honom om ni får möjlighet!

 

 För att bryta av lite här kan jag visa min utsikt från sängen när jag vaknar en halvtidig morgon.

 Igår kväll var det dags för fest igen, för att fira av finfina Christer som ska sluta hos oss. Som vanligt hade vi svårt att synka skålningarna, men det var trevligt ändå.

Sen drog vi från kontoret till East för god middag med älskvärda kollegor.

Det skålade ännu mer och Christer bjöd på rysk skönsång.

Även jag satt där och såg pryd ut.

Dom bästa kollegorna. Jag har dom. (Även om man frestas att tro att han ute till vänster är lite sur på mig för något. Jag får ta upp det på måndag.)

Idag såg jag mina föräldrar för första gången sen dom kom tillbaka från en 6-veckorsvistelse i Spanien, dom små asen.

Nåväl, som straff satte jag dom i arbete direkt.

 Sen kom det ännu fler finbesök eftersom Simon syster Nicola hälsar på honom och alla samlades för en fika. Lia hade givetvis fått en ny prinsessklänning som skulle bäras hela kvällen, det hela kändes bra, men ändå lite konstigt och sorgligt.

Fan vad jag är less på det, nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt igen. Fixa det nu gud.