Barn på nytt.

Det är jag det, fast inte på ett positivt sätt. 

Jag har en lös tand.

Det var ett tag sen jag berättade det här, men jag har ju alltså begåvats med två mjölktänder som sitter kvar på varsin sida i underkäken, eftersom det inte fanns några tänder under dom som pressade sig upp och krävde sin plats.

Deras dagar har ju dock alltid varit räknade. Med sina pytterötter och allmänt porösa tillstånd har jag alltid vetat att jag nån gång kommer att tappa dom, vilket ju är högst opassande då jag lider av akut tandläkarskräck, tandfobi och är livrädd för allt som har med lösa och trasiga tänder att göra.

Men nu får jag acceptera faktum, att den högra håller på att ge upp och släppa taget. Den lite ilande smärtan i tandköttet, den klickande känslan när jag trycker lite med tungan. En känsla ingen vuxen människa ska behöve uppleva.

Och i vuxen ålder kommer detta att behandlas på samma sätt som det gjordes när jag var 6 år. Jag gör ingenting, utan låter naturen ha sin gång och kommer endast supa mig asfull och försöka dra ut den när den hänger på en tråd.

Till dess tunggar jag på andra sidan och försöker intala mig själv att jag faktiskt fött barn och att det här inte är någonting i jämförelse. Det hjälper dock föga.. Om det inte finns någon tandkötts-epidural villl säga.

 Ska man hitta något positivt i det här dramat så sitter dom iallafall placerade så jag inte kommer att få några synliga gluggar. Men STACKARS mig ändå!