Frankrike i sjukt många bilder, del 2

Här följer den rafflande fortsättningen...

 Jorå, dom kom hem till slut. Fulla som ägg och särskilt brudgummen som fick ledas in i sovrummet, och han kom inte ner till frukosten förrän fram på eftermiddagen. Han försökte övertyga Nadege att han måste ha blivit drogad, men det gick hon inte på utan gav honom isbehandlingen.

Vi beslöt oss för att lämna dem ifred ta ännu en promenad runt omgivningarna..

..och som vanligt när jag är på ett nytt ställe ville jag bo där, men innan vi på allvar började kolla huspriser var vi tvungna att äta vår enda lunch på hotellet. Kocken där är nämligen välkänd och åker jorden runt för att lära andra restauranger att laga fransk mat, så vi var tvungna att testa en gång, svindyrheten till trots.

Varenda rätt var ett konstverk, och bäst var desserten. Det skar i hjärtat att behöva äta upp den.

Sen fick vi höra att det var grönt ljus. Alla var sams och bröllopet skulle bli av. Tur det, eftersom Lia var pepp som fan på att ha på sig den nya klänningen.

Även jag, som annars går i jeans och Converse året om, kände mig ruskigt uppsnoffsad.

Vi som bodde på hotellet hämtades sen upp med Limo..

..de blivande makarna var som tur var lyckliga, och Greg såg riktigt normal och glad ut. Megabakfyllan till trots.

Då Nadege är om möjligt ännu mindre oromantisk än mig, hölls ceremonin i stadshuset, men oj så fint det var iallafall.

Lia var dock helt ointresserad utan ville hellre flörta med, may i say, ganska heta fransmän i hallen.

..och på vägen till festen fick hon uppleva sin första Champagnefest i Limousine. Det ska börjas i tid.

Som tur var slocknade hon vid halv tio, och vi kunde fortsätta äta middag i lugn och ro.

Återigen var desserten och tårtan något alldeles extra. Ja, det ären Macarons-pyramid ni ser. Och det där hornet är helt och hållet av choklad.

Efter middagen var det fest i källaren...

..tills Lia fick för sig att vakna vid 2-tiden och vara ruskigt partysugen. Så då fick vi gå och lägga oss efter en stund.

Då det fortfarande bara var vi på hotellet fick vi äta frukost i finrummet den sista morgonen, sen var det dags att ta farväl för fjärde gången i våra liv. Det blev samma scen det alltid blir när vi ska säga hejdå och inte vet när vi kommer att ses igen. Först en vanlig kamratlig kram, sen ihopbrytning och en upprepad 10-minuterskram med mascaran rinnande
och snyftande löften om att vi kommer att ses igen.

 Vi fick sen skjuts av några nya icke-engelsktalande vänner, som utan att begära en krona körde oss den över två timmar långa resan till flygplatsen, med medhörande fortkörningsböter på en tusenlapp. Jag brukade tycka att fransmän var snorkiga. Jag har aldrig haft mer fel.

På flygresan hem upplevde vi den värsta turbulensen vi någonsin varit med om, men tack vara Ipad brydde sig inte Lia det minsta iallafall. Tack igen Apple. (Simons dödsgest beror dock inte på turbulensen, utan för han började få känningar i halsen igen. Snälla gud, ingen mancold igen, jag orkar inte.)

Här hemma hade det snöat och jag blev riktigt stolt över min grek, som skrapar rutor som ett proffs, trots så lite erfarenhet.

Så, det var korta versionen av en mycket, mycket fin resa. Slutet gott, allting gott.