Jag och fransyskan

'Vafalls! Ska dom till Frankrike i helgen?', kanske någon tänkte i slutet på mitt förra inlägg.

Jojemen, det ska vi.

Det är nämligen bröllopsdags för en av mina närmaste vänner Nadege, och hennes australienare Greg. 

Jag och Nadege har en märklig vänskap, eftersom vi är så olika som två människor kan bli, men ändå kan kommunicera med varandra utan att ens prata. En blick räcker så förstår vi precis vad den andra tycker och känner. (Detta sa iallafall Greg till oss en gång, och vi nickade nöjt och kände oss som i en film.)

Vi lärde känna varandra för ungefär sju år sedan, och jag hade just fått reda på att jag skulle få lämna det äckliga men trygga YMCA i London och skickas ut på ett fartyg.

Livrädd som jag var blev jag glad när jag hörde att jag inte skulle behöva åka ensam, utan Nadege skulle börja jobba på samma båt. 

Nadege var en smal, tystlåten tjej som jag inte lagt märke till under mina fyra veckors utbildning, och jag försod snart varför hon var så tyst. Hon pratade nämligen nästan ingen engelska alls, utan vi fick kommunicera via påhittat teckenspråk och enstaka ord här och där.

'Great' tänkte jag bittert, när jag insåg att Nadege knappt varit utanför sin lilla franska by förut, var mycket osäker hur hon skulle bete sig på flygplatser och var mycket flygrädd.

Hon höll min hand när vi startade och somnade sen mot min axel, och jag kunde inte låta bli att tycka att hon var lite söt ändå.

Väl ombord insåg jag att hon var en av de svåraste människor jag någonsin träffat.

Hennes första två hela meningar hon lärde sig var 'I dont want' och 'I dont like'. Hon blev sjösjuk första kvällen, var livrädd för att prata med passagerarna, var ständigt oroad och lite stressad.

Men tiden gick och vi blev ändå nära vänner. Hon lärde sig bättre engelska, vi kunde äntligen föra riktiga samtal och hon lät mig ofta förstå att det var för varmt i solen, för kallt i vattnet, för farligt att gå in på den gatan eller för dyrt att äta på den restaurangen.


På detta hade hon ett ruskigt morgonhumör och när jag en morgon hade bytt ut hennes namnskylt (Nadege - Spa Therapist) mot en annan jag hittat som löd: 'Rico - Security', pratade hon inte med mig på flera timmar, trots att alla andra, särskilt jag, tyckte det var fantastiskt roligt.

Dramatisk snorkling

Men hon var aldrig sur särskilt länge, och trots alla hennes idéer blev hon ändå med hjälp av sin finurliga humor och tystlåtna sätt, min trygghet på båten. Den som höll mig lite lugn när jag bara ville dyka med hajar, hoppa bungee Jump och prova en massa andra grejer, huvudsaken det var farligt. Nån fas jag gick igenom tydligen. 

Även när det var dags för vårt andra kontrakt såg vi till att hamna på samma fartyg, och när jag och Simon blev ihop några veckor senare fortsatte hon följa med oss på olika utflykter, trots att hon ofta blev irriterad på Simon när han retade henne för hennes ängslighet.

Nej, inte ens Simon kunde charma henne

Efter några månader var det dock dags för honom att åka tillbaka till Grekland, och det var hon och jag igen.

Tills det oväntade hände.

En festnatt på Bahamas var det plötsligt en australienare från Casinot som försökte komma emellan oss och ville prata med Nadege hela kvällen..

Greg är alltså i mitten och försöker komma emellan. Han bakom mig var bara en hangaround.

Och till slut snodde han henne.

Ja, det kan mycket väl vara min desperata hand som drar i Nadeges fot..

Men då han visade sig vara världens trevligaste kille, accepterade jag det som hände till slut. Dom flyttade till Australien efter kontraktets slut, och ett par år senare återsågs vi på mitt och Simons bröllop.


Nadege var gravid i tredje månaden, lite blek och allmänt klen, svag och behövde sitta ner mycket på grund av sitt tillstånd. Men det gjorde inget, huvudsaken var att hon var där.

Matt och svag, men ändå glad, dagen efter vårt bröllop

Nu har dom en son som är drygt ett år äldre än Lia, och tanken är att vi ska para ihop dom två, för skulle dom gifta sig och få barn skulle våra barnbanrn bli svensk/grekisk/irländsk/australiensk/filippinsk/franska. Det måste ju nästan vara rekord.

Och i helgen ska vi alltså åka på deras bröllop i en liten fransk by vid namn Tavaux, bo på mysigt hotell, äta baugetter och dricka franska viner. Och jag får får träffa henne igen. Det var över tre år sen sist. I cant fucking wait.