måndag 8 november 2010

Överbeskyddarn

Igår på kalaset hade de hyrt en stor lokal och ett rum var fyllt av ballonger. Lia älskar ju som bekant ballonger och gick lyckligt omkring och plockade upp så många hon kunde medan hon räknade hur många på grekiska.

Hon verkar dock tycka att 'tre' på grekiska är ett ganska trist ord att säga, så hon brukar hoppa över det.

Då sa en lite äldre tjej som också kan grekiska, till sin lilla kompis att 'Hon räknar ju fel, hihi'.

Jag svalde hårt och försökte ignorera detta. Lia fattade inget utan var lika glad som tidigare, och de andra småtjejerna var bara fem år och förstod inte bättre heller. Hon menade ju inget med det heller, hon menade bara att hon sagt lite fel. Hoppat över en siffra.

Men jag kunde inte släppa det. Det gick inte.

Alltså spanade jag snabbt bort mot flickans mamma, som var djupt försjunken i samtal med Simon, och stegade sen fram mot flickan.

'Du' sa jag med vänligt men bestämd röst. 'Lia är bara två och ett halvt år, så det är jättebra att hon kan räkna alls på grekiska, och det gör faktiskt inget om hon hoppar över en siffra.'

Flickan tittade oförstående på mig.

'Bara så du vet' avslutade jag min uppläxning och tågade skamset, men ändå lättare om hjärtat iväg och fortsatte kalasa.

-------------------------------

Idag var det en ny incident vid dagishämtning.

Lia hade två röda märken i pannan och enligt fröken hade hon blivit lite knockad i huvudet med ett plastlejon av en äldre flicka.

'Ojdå' fick jag fram. 'Nåja, hon verkar ju glad ändå!'

Fröken skrattade och nickade.

Jag ville rusa fram till henne, ta tag i hennes axlar, skaka henne och vråla 'Vem var det!? Vem slog Lia i huvudet!? Berätta för fan! Jag ska göra kaos med henne!!!'

Men jag bet ihop den här gången, darrande av ilska, och gick hem.

 
Våldsoffer

Det jag försöker säga är att jag hoppas att Lia blir mest poppis i klassen, aldrig retad, underbar och älskad av alla. Annars är jag rädd att kommer det sluta jäkligt illa och jag vill INTE hamna i fängelset. Jag har hört att dom inte har internet där. Fasa.



Och apropå laserturken: Vad skönt hörni att dom fått fast nya lasermannen. 
Den expert som redan innan gick ut i Aftonbladet och sa att det var en ensamvarg vi hade att göra med, visade sig ha rätt. Vilken chock. Själv trodde jag det var värsta sociala geniet med brett kontaktnät som käkade tacos och spelade dart med grannarna varje helg. 
Tur att det finns experter som alltid har koll där vi andra går bet.

4 kommentarer:

A sa...

Förstår PRECIS din känsla.
Jag blir också galen när någon gör illa eller är taskig mot något av mina barn.
Men jag blir galen i smyg jag med. Vill ju inte bli anmäld! ;D

Potatishäxan sa...

Jag var också hysteriskt rädd för att barnen inte skulle vara omtyckta. Nu är Johanna sju år och tydligen väldigt populär i skolan. På skolfotot ser hon ut som en sån där blondin som man själv inte var men ville vara, som flinar med huvudet på sned och hänger på en söt pojke. Min dotter är en av de där andra. Ingen Pippi Långstrump eller annan udda typ utan en söt välartad madicken. Poppis och fnissig. Hur ska det gå för henne? Kommer hon att leva på sitt söta fejs, gå ut klipp och klistra-linjen med usla betyg och ta jobb i närmaste icakassa? Bli med barn vid 19 års ålder med en kriminell snygging som är far till hälften av alla ortens barn födda 2022. Hjälp vad ska jag ta mig till!!!???

Helena sa...

Du, jag skulle också gnisslat tänder om jag hämtat nån av ungarna med den pannan. Får man ett sånt märke har man ju blivit ganska ordentligt tillknockad... men man får ju göra som du, tukta dem lite i smyg...:)

Jempa sa...

Tack för stöd hörni, och Potatishäxan, älskar din skräckslagna framtidsvision! :D