Apropå att tycka att det är lite jobbigt att säga nej..

Idag visste jag att jag skulle ha en tung kväll framför mig.

Två mäklare skulle komma på besök för att försöka få oss att välja dem inför vår försäljning efter sommaren. En man kl 17.30 som vi fått rekommenderad, och en kvinna kl 19 som ringt och tvingat till sig ett besök.

Prick 17.30 var han här. Trevlig, ganska snygg. Han spatserade runt, berömde vår lägenhet, Lia undrade vad hans slips var för något, vi skrattade och sa att såna brukar inte pappa ha på sig, Simon och mäklaren dunkade varandra kamratligt på axlarna och plötsligt hade jag skrivit under papperet.

'Men vad ska jag göra med den andra, det är ju ingen ide att hon kommer nu!?' Utropade jag sen förtvivlat.

Ingen fara, tyckte mäklaren. Jag ringer henne och säger att jag tagit över det här nu.

Jag sa tacksamt ja så jag skulle slippa den plågan, och förresten kunde jag ändå inte hitta hennes nummer.

Några minuter senare ringde han tillbaka och meddelade att han pratat med henne och avbokat vårt möte. 'Blev hon mycket arg?' frågade jag andfått och med ens lät han lite skärrad, och sa att ja hon var ju inte direkt glad och att hon kanske skulle ringa upp mig.

Jag fick panik, tog ett snabbt beslut att att det man inte hör, det händer inte. Och stängde alltså moget av ringsignalen, innan jag satte mig och pustade ut i soffan och tog in all information jag fått om fotografering, provision, budgivningar och andra jobbigheter.

Tyvärr hade jag glömt vibrationen på, och snart hördes ett dovt brummande på hyllan.

'Men svara' tyckte Simon, 'var lite schysst nu när hon ändå har jobbat sent ikväll för din skull.'

'Men sluta pressa mig!' pep jag och rullade ihop mig till en porös boll och ville plötsligt vara tre år igen.

Då hörde jag hissen gå igång i huset och flög upp.

'Hon är på väg hit!' ylade jag till Simon. 'Hon kommer att komma hit för att konfrontera mig. Jag orkar inte, jag är för svag och trött. Ta på dig kläderna för i helvete och öppna!!' 

Jag började smågrina av blandad skam över att ha handlat så fegt, behövt säga nej, uppblandat med rädsla för att bli dödad av en mäklare som kanske hade ledsnat på alla idioter och fått ett Falling Down-moment, just ikväll.

Men sekunderna tickade förbi och ingen ringde på dörren.

Simon tyckte jag skulle skicka ett sms iallafall, och så långt kunde jag sträcka mig. Så jag tog upp mobilen och såg att hon lämnat ett röstmeddelande där hon förmodligen talade om precis vad hon tyckte om såna som mig.

Det tänkte jag dock inte lyssna på utan jag skickade ett fjäskigt sms där jag bad om ursäkt och önskade henne lycka till.

Svaret såg jag några minuter senare när jag bara råkade plocka upp telefonen, och på en iPhone ligger ju meddelandet där på förstasidan, man får ingen tid att tänka och andas djupt på innan man klickar sig vidare..

'Ingen fara alls, jag förstår. Jag ville mest dubbelkolla så det stämde då han ringde så pass snart innan vårt möte. Varmt lycka till.' 

Stod det.


Såhär i efterhand kan jag känna att jag kanske överreagerade lite på hela säga nej-grejen. Men jag skötte det iallafall snyggare än Jennifer Lopez. 

Den lipsillen.