Ibland skräms jag något helt vansinnigt av att det är jag och Simon som till så stor del bestämmer vilken typ av person Lia kommer att bli.
Vi har världens möjligheter att se till att hon blir antingen en lycklig och harmonisk flerbarnsmor, en kall och driven karriärskvinna eller kanske ett pillerknaprande nervvrak med klippkort hos psykologen?
Och det är nu allt händer. Varje dag formar vi henne, hon lär sig saker av oss, tar efter, imiterar, reagerar.
Brukar ni brukar ni till exempel bråka inför era barn?
Vi har väl sagt att vi inte ska göra det, men med en grek/irländare och en soon to be irländare (Jag får ju tydligen automatiskt Irländsk medborgarskap när vi varit gifta i fem år, så jag har redan börjat anamma temperamentet. Varför vänta liksom?) i huset, så smäller det till ganska fort, och det går liksom inte att hålla tillbaka tills hon har somnat.
Det händer väl inte så jätteofta, men när det väl händer så är det inget mes-bråkande, utan det smälls i dörrar, bankas i väggar och skriks så högt så ådror poppar fram i pannorna.
Igår kväll var ett sånt festligt tillfälle, och Lia fortsatte kolla tv ett tag innan hon fick nog och sa 'Mamma sluta!' till mig och vände sig sen till Simon med ett bestämt 'Baba, stamata!', och det fick oss att komma av oss och sen surade vi istället tills jag gick och la mig.
Imorse var det hela glömt trodde vi, men Lia mindes fortfarande för hon bad mig 'pussa pappa', så tydligen hade hon fått det hela om bakfoten och trott att det var mitt fel. Så det bevisar att hon ju inte förstår allt, och hon är ju inte fyllda tre än så det är ju förståeligt. Det är aldrig mitt fel.
Nåväl, nu har jag ångest för att vi har förstört hennes uppväxt och att hon kommer minnas den som ett enda långt bråkande och skrikande. Och bli olycklig för alltid.
Hon den där som man bara vill göra allt perfekt för, som man vill ska glida genom livet på en rosenbladsöverströdd regnbåge, få allt hon pekar på och hyllas av alla. Fan vad svårt det ska vara.
Så kommentarer av 'Vi bråkar jääääämt inför barnen och dom mår jättebra av det. Dom tycker till och med att det är roligt!' -slaget, tas emot med öppna armar.
5 kommentarer:
Jag tror att det är viktigt att man inte döljer sina känslor utan visar barnen att man har dem ilska också men sen är det ju viktigt att komma ihåg att om ni skriker och smäller i dörrar när ni är arga kommer hon också göra det för barn gör som man gör, inte som man säger. Sen kan man ju inte bli arg för att de gör så för de har ju bara kopierat en, kanske förklara lite när de blir lite större. Vårt jobb som föräldrar är ju, tror jag, art guida våra barn, hur använder vi vårakänslor och vårt temperament . Och att det inte är fel att känna dem. Typ art man får bli arg men inte slåss när man blir det utan istället gör nåt bättre för att få utlopp för ilskan.
Det bestämdes väl redan när Lia föddes att hon inte blir en harmonisk person eftersom hon med har irländskt och grekiskt blod i sig. En temperamentsfull person är också bra och älskvärd, Simon fick ju dig på fall.
Kram
Jag tror att det är viktigt att man inte döljer sina känslor utan visar barnen att man har dem ilska också men sen är det ju viktigt att komma ihåg att om ni skriker och smäller i dörrar när ni är arga kommer hon också göra det för barn gör som man gör, inte som man säger. Sen kan man ju inte bli arg för att de gör så för de har ju bara kopierat en, kanske förklara lite när de blir lite större. Vårt jobb som föräldrar är ju, tror jag, art guida våra barn, hur använder vi vårakänslor och vårt temperament . Och att det inte är fel att känna dem. Typ art man får bli arg men inte slåss när man blir det utan istället gör nåt bättre för att få utlopp för ilskan.
Det bestämdes väl redan när Lia föddes att hon inte blir en harmonisk person eftersom hon med har irländskt och grekiskt blod i sig. En temperamentsfull person är också bra och älskvärd, Simon fick ju dig på fall.
Kram
Sabine: *Känslig och smågrinar lite* Tack.. :)
Fint!
Fint!
Skicka en kommentar