De senaste dagarna according to min senaste app, Camera+

Så på fredag morgon vaknade den lite till liv en stund, och jag grät nästan av lycka. Sen dog den litegrann igen, och jag med den.

Sen kvicknade den till igen och förutom att den låser sig lite ibland verkar den helt återställd.

För att visa min uppskattning kommer alltså här ett inlägg som mest handlar om vad man kan göra med en Iphone.

 Jag hade alltså skaffat en ny fin app som enligt recensionerna var den bästa fotoappen EVER och som jag kunde sitta och mixtra med på flyget till Dorotea i torsdags. Den lyckades dock inte få mitt övertrötta ansikte att se piggt och fräscht ut, men det skulle nog vara lite överkurs för vilken app som helst.

 På planet kunde jag även börja läsa en ny bok. Mycket lovande må jag säga.

Om ni upplevde det extra molnigt och grått i torsdags så kan jag meddela att det berodde på att det var dubbla lager moln och här befann jag mig mittemellan. Som köttet i en himmelsk hamburgare hade jag sagt om jag vore poetiskt lagd. 

När jag inte läste bok bläddrade jag bland familjesidorna i VästerbottenNytt och kan konstatera att det kanske inte alls är så jävla kul att vara den första av fyra generationer.

När jag klev av tog jag såklart en bild på mig och planet. Det gör jag ju alltid och är ingenting att bråka om tycker jag.

I taxin informerade chauffören att ja de hade haft en mycket fin sommar i Dorotea, och jag höll mig helt borta från andra frågor som skulle kunna tolkas som sexuella inviter. Jag lär mig. 

Varje gång, VARJE GÅNG, när jag åker förbi det här huset så tänker jag att det måste vara en tortyrkammare i källaren. Ett tips till er Urban Explorers. 

Väl framme så jobbades det på som vanligt, och jag fick äta lunch på Teamleaderns altan. 

Sån här utsikt tillhörande en 6-rumsvilla kan man alltså få för drygt fyrahundratusenlappen däruppe. Känns inte riktigt rättvist. 

På vägen hem hade jag tur och blev hämtad av min absoluta favoritchaufför, som jag inte sett på ett tag eftersom han gått igenom en svår behandling för cancer. Men nu är han fan på bättringsvägen. Jag blev så glad så jag hade tjuthaka där i baksätet.

 Det här var den sista bilden jag tog innan iPhonen dog. Jag stod på flygplanstrappan på väg hem och tyckte att himlen såg så olycksbådande ut. Jag hade verkligen rätt. En minut senare var displayen svart.

Tillbaka på jobbet igår drog jag, så fort den var levande igen, ner fler kollegor i Wordfeud-träsket. Ser ni hur sammanbiten han ser ut? Jag vann.

Vi har även hängt lite på gården.

Sen så blev det plötsligt sommar igen..

..då hängde vi såklart ännu mer på gården. Här en gungpaus..

 

..mellan det närmast maniska cyklandet.

Nu en liten parentes när jag ska prata Wordfeud.

1. Hur förvånad är jag över att jag en lördagkväll sitter och spelar detta med 6 personer på en skala från 1 till 10? Svar: 2. Så beroendeframkallande är det.

2. Hur förvånad är jag över att iallafall ett av dessa spel har frångått poängsystemet och är istället inriktat på att bygga så många könsord som möjligt? Svar: 0.

3. Hur förvånad är jag över att jag inte visade mig vara bäst av alla på detta? Svar: 7. Jag är ju fan distriktsmästare i Boggle. Eller iallafall familjemästare. Efter mamma. Men hon är fan ord-Rainman.

4. Hur många gånger har jag nästan blivit påkörd på grund av att jag spelat Wordfeud på övergångsställen? Svar: Närmare 12.

5. Hur dåligt samvete har jag haft för att jag spelat Wordfeud istället för att kolla på mitt barn när hon ska visa nån cykelkonst? Svar: Vilket barn?

Så för att väga upp mitt dåliga samvete köpte jag idag fingerfärg och hoppade i badkaret, så allt är förlåtet.