Sådärja.
Nu är allt det jobbiga över liksom. Vi har berättat för alla, vi har pratat ut med varandra, vi har fixat boende, flytt och allt jobbigt runtomkring. Allt är klart.
Då kan man ju tycka att jag skulle vara glad, lättad och tacksam, men eftersom detta inte är en film utan verkliga livet blir det bara tvärtom.
För 15 minuters promenadväg bort äter min man och min dotter middag, myser framför tv:n, borstar tänderna och ska väl snart läsa saga.
Och jag är bara inte där.
Jag sitter ensam i en lägenhet och ska förverkliga mig själv.
Pissochskit.
(Sen måste jag titta på 'Svenskarnas hemliga liv' på trean ikväll, eftersom det handlar om tjejer som fightas och en som är lite bekant till mig är med. Vi är faktiskt buksvägerskor, men det är det enda våra bukar har gemensamt, eftersom hennes är en tvättbräda och min är mer som själva baljan. Ni fattar.)
7 kommentarer:
Förlåt.. Men jag skrattar lite gott åt din parantes.. Underbar!
Vad som inte är lika underbart är toppen på ditt inlägg. Det är nu de börjar på riktigt. Du har en shysst berg- och dalbana av känslor framför dig. På gott och ont. Inte mycket val annat än att hålla i hatten och försöka göra det bästa av åkturen. Gråt och va arg. Skratta och njut. Eller gör inget alls. Jag vet inte skälet till att ni delar på er men jag skulle tro att oavsett så är det nog viktigt att känna alla känslor. För att komma hel ur det. Först då har du nog förverkligat dig själv som du säger. =)
Kram!
Men ååå... förstår att det är allt annat än harmoni just nu, men om alternativet hade varit alla tre under samma tak, bråkandes, så är det ett bra val. Även om det är ensamt [säg till så kommer jag över och håller dig sällis någon ensamkväll].
Och HA HA på parentesen! Insåg just att jag missade programmet men såg en trailer att H skulle vara med. Bukis med en professionell fighter, det passar dig ;)
Humlan: Tack, dina kommentarer uppskattas alltid.
Rookiemom: Du har inte gått igenom detta men ändå slår du huvudet på spiken gång på gång! ;)
Morrn vännen! Jag får ont i magen av bara tanken. Men precis som Rookiemom skriver är alternativet ännu sämre. Dålig stämning i sitt eget hem och ingenstans att fly. Usch nej.
Men jag tror också att det är det är tid att tycka synd om sig själv nu. Lipa och vältra dig omi din egen misär. För dig själv eller här - jag läser!
The only way is up, är mitt favoritbegrepp. Ibland måste man ner till botten för att ta sats. Helt enkelt.
Skulle vilja komma till dig och ge dig en stor kram. Hänga i din ensamma lägenhet och bara vara. Här kommer i alla fall en bloggkram, det får duga.
>-------------O--------------<
Jag har inte varit i samma situation, men förstå ändå känslan... :-(
Men som flera kloka redan fastslagit, hade alternativet varit bättre?
Tyvärr är livet inte "rättvist" ibland.
Kram på dig!
Minns känslan. Inte kul, men det blir bättre.
Och som andra redan skrivit om att det är ok att tycka synd om sig själv, gråta och "få det ur sig" så ska du inte glömma att det är HELT ok att göra det bästa av de där veckorna man är ensam utan sitt barn.
Det kommer att kännas bättre och då måste du komma ihåg att du faktiskt får tycka att det är roligt (trots allt)och utnyttja all tid du får. Jag tycker tyvärr, alltför ofta, att många mammor "vältrar" sig år efter år. Jag har alltid försökt tänka att, även om livet för mig kändes "halvt" när Dottern var hos sin pappa så hade ju hon det bra. För henne är det lika mycket "hemma" och bra.
I början min separation kunde jag få kommentarer från andra "lyckligt gifta/sambo"-morsor som "ååhhh, jag skulle aaaaldrig kunna vara utan mina barn".
Hallå?! Man väljer INTE att vara UTAN sitt barn, man väljer att lämna ett förhållande som inte fungerar.
Gud vad långt och svamligt detta blev.
Ville egentligen bara säga att jag tycker synd om dig som känner dig ledsen, men det blir bättre. Lovar!
Potatishäxan, Västergötskan och A, glömde att tacka för asbra kommentarer. Dom hjälper så himla mycket.
Skicka en kommentar