Både jag och Sara var mycket spända inför dagens polelektion.
Vi visste nämligen att idag skulle det klättras, och inte nog med att vi båda var såna som skyllde på mens och skoskav för att slippa klättra rep i skolan (och vi ville såklart slippa för att det var helt jäkla omöjligt), klättringen krävde även korta byxor, hotpants-style, och februari är inte den månad man känner för att visa upp sina lår för en grupp välsvarvade snärtor.
Men nyvaxade och brunkrämsinsmorda (iallafall jag, inte för att jag har särskilt håriga ben, men jag hoppades kanske nånstans att vaxet skulle sitta kvar litegrann och med sin klistrighet hjälpa mig upp. Ni fattar) gick vi iallafall dit.
Efter lite snurrande som min skadade bröstmuskel klarade riktigt bra, var det sen dags. Rookiemom visade och som vanligt såg allt lätt och smärtfritt ut.
Vi däremot hängde desperata i polen som två gamla tegelstensfyllda ryggsäckar, oförmögna att ta oss längre än kanske två decimeter upp.
Sen förändrades plötsligt allt. Plötsligt fattade jag precis hur man skulle göra! Och inte bara klättrandet, utan jag började göra halsbrytande tricks som inte ens Rookiemom klarar av.
Alla bara slutade med det dom höll på med, och stirrade på mig med gapande munnar, där jag likt en kobra slingrade mig runt stången. En pole-domare råkade vara på plats och jag bara vann SM direkt, utan att det ens var SM.
Men fan okejdå, jag klarar inte det här, jag erkänner!
Upprätt stil: Sanning
Kursiv stil: Ljug
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar