torsdag 3 februari 2011

Har man inga problem får man se till att skapa dom, tydligen.


Jag brukar inte hålla på och ha en massa starka åsikter om större saker än typ filmer, för jag gillar inte att stöta mig med folk, och jag undviker tjafs och konfrontationer så långt det går.

Men ibland måste jag få uttrycka min åsikt (och för att inte stöta mig med någon vill jag först klargöra att det är MIN åsikt, och jag anser att alla andra har rätt till sin, jag anser inte att någon har fel, och jag respekterar dem. Så.)

Ok, såhär är det. Jag tycker det här med könsroller, genus, kalla barn för hen (höna på engelska..) och oro att placera barn i fack osv, jag tycker det börjar gå för långt. Ja, det börjar bli riktigt fånigt. Folk bråkar om det. Mammor oroar sig och mår dåligt av det. Tidningar gör rubriker av det. Om färger på kläder! Så nu tvingas jag att bli djup igen, trots att jag lovade att sluta upp med det. Fan.


Själv är jag nämligen stolt att jag har en dotter. Jag är stolt över att vara kvinna och tycker inte det är något fel i att klä sin dotter i rosa, om man tycker det är en fin färg. Gillar man blått, grönt eller svart bättre klär man självklart sin dotter i det, precis som man klär sin son i rosa och lila om man känner för det. 

Det är ju barn vi pratar om, och inget borde vara rätt eller fel. Allt borde funka. Och det borde inte vara ett sånt jäkla minfält.

Jag är inte förtjust i prinsessklänningar, men om Lia en dag blir prinsessfanatisk, och skulle bli överlycklig över att en dag få gå till dagis som en rosa bakelse med puffärmar, so be it. Bara hon är glad.

Det är Sverige vi lever i, och jag känner inte att könsroller är något vi behöver oroa oss för så mycket.

Jag ska berätta varför:

Jag föddes på 70-talet, och det förekom inget genus-snack, iallafall inte i min familj. Jag sprang omkring i locktångad pottfrilla och heta plyschoveraller. 

Här visar jag min killkompis precis vad jag tycker om hans astrista lastbil.

 
Ett tidigt 80-tals luciatåg där tjejerna är lucior, pojken är stjärngosse och jag fick vara en sur tärna längst ut. Men vi överlevde det också.



I skolan var jag den typiska mittemellan tjejen. Jag blev aldrig mobbad, och mobbade heller ingen annan. Jag hade kompisar och några killar började cykla sina BMX på bakhjulet när jag gick förbi.

Syrran lyssnade på hårdrock och jag ville inte vara sämre, och då hon redan vid tidig ålder visste att hon skulle bli frisör, färgades mitt hår snart svart och jag köpte en skinnjacka och bar mest svarta kläder. Det passade mitt uppnästa ansikte väldigt illa, men jag kände mig säkert cool.

I nian fick jag min första riktiga kille. Han var fem år äldre, långhårig och bodde i Stockholm. Allt var oerhört spännande.

Vi var ihop ett tag och han var ingen direkt drömpojkvän. Vi träffades bara på helgerna, och ändå gick han ut med sina kompisar både på fredagen och lördagen, men jag var för ung för att följa med så jag hängde med mina kompisar istället.

Ibörjan grät jag ibland och var svartsjuk, men han lät mig förstå att det inte tjänade något till, hans kompisar var viktiga för honom,  och efter tre år ledsnade gjorde jag slut, men vi skiljdes som vänner och han satte standarden för mina framtida förhållanden.

I slutändan lärde mig det förhållandet att aldrig släppa taget om kompisarna bara för man är i ett förhållande, och det fick mig att aldrig sätta mig på tvären när framtida pojkvänner ville gå ut nån gång, och det lärde mig att aldrig vara svartsjuk, för det tjänar inget till. Vill din partner vara otrogen så är han/hon det, hur mycket man än bråkar och övervakar.

Jag till höger och min första pojkvän till vänster, en midsommar ca 7 år efter att det tog slut. Jag är honom fortfarande evigt tacksam för att han fick mig att inse vikten av att inte tappa sig själv, bara för att man är ihop med någon. Även om jag var ganska arg just då.
Han har förresten nu barn med en av mina bästa vänner. Hon älskar bilar och är händigare än någon kille jag känner, när hon inte ägnar sig åt smink och heminredning vill säga.

Jag avverkade flera pojkvänner, som alla uppskattade min avslappnade inställning till förhållanden, och det var alltid jag som ledsnade och gjorde slut, sen drog jag till Stockholm för att gå en skådespelarutbildning för jag ansåg att jag var lite för blyg och ville lära mig prata inför folk.

Jag började snart mitt resande, kände mig stark, modig och självständig.



I början av 2000-talet var det dock min tur att få hjärtat krossat så illa att jag bestämde mig för att fly landet helt ensam, och börja jobba som massör på kryssningsfartyg.


Väl där var det bara att glömma allt vad blyghet hette och jag knuffades ut på scener med en mikrofon i handen för att hålla föredrag om massage och aromaoljor på engelska.


När jag väl fått självförtroendet tillbaka gick det lite överstyr och jag ledde hela Spat i något slags myteri för att få vår vidriga chef avskedad. Det rebelliska försöket slutade med att jag stod på alla fyra och skrubbade en smutsig jacuzzi som straff, men jag var ändå ganska nöjd med mig själv.


På fartygen träffade jag som bekant min man, vi bor i en fin lägenhet som någon annan städar, jag lagar maten, han diskar.

Jag har ett bra jobb, tjänar lika mycket som mina manliga kollegor och min chef är en kvinna. Jag lyssnar fortfarande mest på rock och super ibland som en karl, men jag är helt ointresserad av bilar. Jag och Simon slåss om ansiktskrämen och vi står bredvid varandra framför spegeln och oroar oss för rynkor och gråa hår.
 

Det jag försöker säga är att jag har formats av mina föräldrar, mina vänner, mina förhållanden, mina studier och mina yrkesval. Jag har älskat, hatat, skrattat, gråtit, rest världen runt, provat allt jag velat prova.. Och inte EN ENDA gång, har något i mitt liv påverkats av att jag bar en vit volangklänning med rosenknoppsmönster på skolavslutningen i fyran.


En dotter och en mamma som är helt ointresserad och oinsatt i hela den här genus-grejen. Men jag hoppas att Lia genom min kärlek och uppfostran ändå kommer att bli lycklig, trygg och självständig.


Så allvarligt, om man nu måste bråka, finns det inte allvarligare saker att gapa om än färgen på våra barns kläder. Eller ännu bättre, vi bråkar inte alls. Vi inser att jämfört med de flesta andra länder så har vi väldigt futtiga problem. Vi är jäkligt lyckligt lottade. Vi är inte särskilt indelade i könsroller och fack i det här landet, och isåfall är det självvalt! Det är ingen idé att oroa sig över saker vi inte kan kontrollera. Vi är alla kompisar och gillar varandra och bara accepterar varandra och våra olika åsikter? Ja så gör vi.

15 kommentarer:

Amanda sa...

Hejhej fina vännen. Detta välskrivna och viktiga inlägg om något skulle jag aldrig vilja låta gå okommenterat.

Men du VET hur hysteriskt genusfixerad jag är. Inte som den berömda LD, långa vägar därifrån. Men jag gör mitt bästa. Den svåraste utmaningen för mig skulle nog visa sig vara att få en dotter faktiskt. För nog fan skulle det bli en liten prinsessa av henne helt emot mina principer, eftersom att jag själv var det som liten och har en fallenhet för både gullegull och grabbigt och prinsessigt och hela faderullan.

Att få en son innebar att jag var TVUNGEN att tänka efter. På vad det är för typ av framtida man jag uppfostrar. Familjefar kanske, vem vet, förhoppningsvis?

Tur i oturen eller vad man ska säga, så får han ju mycket genustänk gratis genom att ha en massa som fullkomligen avskyr allt övergrabbigt i form av coola actiontryck på kläder och sånt trams. Ja, tänk H&M:s pojkavdelning så har du ungefär allt jag kräks på i ett nötskal.

Utöver det så har Olle även vuxit upp med två burleskflator till gudmödrar och bokstavligen gick i pridetåget som deras lånebarn, innan han egentligen ens kunde gå.

Men det är så mycket mer som ligger i det här än bara kläder, så oändligt mycket mer, även om det är på den nivån jag gör mitt största statement i Olles tillvaro just nu kanske, han är ju bara 2. Jag ser honom hellre i glada cupcaketröjor än med tuffa rory racerbilstryck. Han blir TOTALT annorlunda bemött beroende på kläderna, det märks. Men det blir nog mer sorgligt påtagligt som pojkmamma än flickmamma. Faktiskt.

En grabbig tjej är alltid cool och tuff. En tjejig pojke är en mes, bög (skällsord? but why?) och gnällunge typ.

Blablabla, det här skulle kunna go on forever och jag är inte ute efter att starta en debatt med dig, det vet du. Jag hade tänkt skriva att jag inte skulle skriva nåt, men det gick ju dåligt... ;)

Hur som. Jennie, vi må ha väldigt olika åsikter om en hel del saker och kanske är vi den mest osannolika vänkombinationen nånsin på många plan. Men skitsamma. Jag anser dig vara en av mina absolut bästa vänner, om kanske inte till och med min allra närmaste. För vem är det jag ringer till så fort det är något, minsta lilla? Dig eller min syster. Alltid ni två.

Så därför: du är den du är, jag är den jag är och även om vi båda är bra på att ha åsikter om ungefär alla andra, så kommer jag alltid förvara dig i min skyddade rosa prinsessbubbla. <3

ps, vi borde båda "ge ditt barn hundra möjligheter..." och SEN ha en genusdebatt på riktigt. Eller så skiter vi i det och kollar på True Blood tillsammans istället. ;)

Amanda sa...

wow, många konstiga skrivfel där, sorry, helt ogenomtänkt skrivet.

som exempelvis "en massa som fullkomligen avskyr allt övergrabbig" där det såklart istället ska vara MAMMA och inte massa.

och var kom "grabbigt" ifrån i meningen med prinsessor i början? aja. strunt samma, du hajar. :)

Amanda sa...

och vi borde båda LÄSA ska det ju för fasen stå. ÅH!!!

Jempa sa...

Ååå, griiin va fint.

Men du, egentligen tänker vi inte så olika, det är inte så jag menar, jag är inte emot genustänket alls.

Jag menar bara att det går överstyr när det är något mammor verkligen går och oroar sig för och mår dåligt av, för det kommer att kommer att bli bra människor av de små liven, bara de blir älskade och väl om händertagna, vilken färg på kläderna de än har.

Och jag tycker ju som sagt också att man ska klä sina barn i precis vilka färger man vill, jag tycker bara det är trist att vissa tycker det är 'fel' att klä tjejer i rosa nu, för då stoppar man ju dom i det andra facket liksom.

Man borde bara klä dom i det man tycker är fint, utan att riskera menande blicker.

Jetekram.

stina sa...

Jag är helt med dig Jennie!
Vem orkar bry sig om vilka färger barnen har på sig? Det finns väl miljarder andra saker att oroa sig över om man nu vill det.
Jag är precis som du uppvuxen på 70-talet med allt vad det innebar. Jag ÄLSKADE rosa, volanger och allt annat som var tjejigt. När jag blev tonåring slutade jag att gilla rosa, istället färgade jag håret svart och hade bara svarta kläder. Jag gillar fortfarande inte rosa så mycket men vad gör det?
Jag har som bekant både en son och en dotter och om jag får säga det själv är de väldigt fina välartade barn, oavsett vilka kläder de har på sig eller hur långt hår de har. Klart att alla tror att Bruno är en tjej för att han har röd overall och långt hår men det är för att han ärvt syrrans overall (som vi köpte på blocket för att den var billigast och bäst, inte för att den var röd). Alla trodde Elsa var en grabb när hon var liten för att hon hade kläder i brunt, grönt och svart. Det låg liksom inte i min och deras pappas natur att köpa rosa kläder till henne då vi inte var stora fans av rosa. När hon blev 4 slog prinsessfixeringen till och det var omöjligt att få på henne något annat än klänningar, oavsett väderlek. Då var det bara att gilla läget för den tjejen var SÅ glad när hon fick ha puffärmsklänningar under overallen till dagis. Vad mer än det behöver man? Glada barn is the shit! Huvudsaken är att vi uppfostrar våra barn till fina människor som förstår att alla är värda lika mycket, oavsett kläder, bakgrund, hudfärg etc.

Puh.. det var allt. Tack och godnatt.

rookiemom sa...

Jag lutar mer åt Amandas håll men hoppas vi kan fortsätta vara vänner ändå [för jag tror ju också att vi tycker ungefär likadant även om det uttrycks lite olika].

Btw, jag har 'Ge ditt barn 100 möjligheter...' ifall ngn vill låna. Jag gillar den för den är spot on utan pekpinnar. Det handlar ju inte alls om att förbjuda [det är därför DLGB får se ut som en rosa gräddbulle ibland trots att det gör mig lätt illamående]. Samtidigt känner jag att det är att ge upp ifall jag enbart skulle mata henne med Hello Kitty och Disney princesses-plagg [nu ser det säkert ut som om jag gör det för andra kläder har en benägenhet att stanna kvar i garderoben i morgonstressen, men jag försöker iallafall].

Egentligen borde det inte vara så laddat med kläder och färger men jag tycker mycket ligger i H&M/Lindex/KappAhls uppdelning i ytterligheter [antingen Hello Kitty i rosa/lila eller Star Wars i svart/blått och i princip inget däremellan]. DLGB gillar Vildingarna men hittade ingen färg hon ville ha så det blev ingen sån tröja. Och det är inte det att jag inte unnar barn att få ha kläder de gillar, det är när de blir behandlade på olika sätt baserat på vad det sätter på sig. För det bli de.

P.S. Måste bara säga att jag tycker Amanda är en fantastisk stylist till sin söta son [antar alltså att det fortfarande är mor som har mest att säga till om]. Kan ärligt säga att jag inte träffat någon annan liten kille som alltid är klädd så fint som han :)

Jessica sa...

Jennie, Jennie (,Jennie, Jennie :))
Jag håller med dig om det där med kläder, det är lite överdriven klädhysteri i mitt personliga tycke.
Mina barn väljer kläder själva och jag låter dem hållas :). Jag märker dock på mina barn att de redan har uppfattat normen vad gäller hur man klär sig som tjej/kille.
Därför tycker jag att det är min uppgift att visa dem att det finns andra alternativ i livet än att klä sig i prinsessklänning eller Cars-tröjor. Och att aldrig lägga någon värdering i vad de väljer att ha på sig.

Men så ser det nog inte ut i de flesta familjer, där tjejer tydligt får veta hur fina de är i rosa, och killar hur tuffa de är med Spidermantischa. Barn väljer ju kläder utifrån vad de får för reaktioner, alltså blir det lite förenklat att prata om att Lia får ha prinsessklänning om det gör henne lycklig, eftersom det i många fall är människor runt omkring henne som har bestämt att det ska göra henne lycklig.

Sen tycker jag att det är skönt att höra att du aldrig har känt dig begränsad pga ditt kön. Det är inte alla som upplever det så, många småtjejer förväntas redan från födseln att bete sig på ett moderligt, omhändertagande sätt. Samtidigt som de ska se ut som dockor.
Vissa av dem kommer att "jobba med människor", så att de får chansen att praktisera sitt "kall"; omhändertagandet.

Vissa av dem kommer att identifiera sig med dockrollen, och vara de där snygga, självsäkra, med the good life framför sina fötter.

Desto fler tjejer kommer få dras med dåligt självförtroende och undra vad det ska bli av dem när de är för fula för att bli nästa Kenza.
Sen blir de nagelterapeuter. Inte truckförare. Och de kommer oftast inte förstå att deras liv är förutbestämda av sociala strukturer, de kommer att hävda att det är biologiska skillnader som ligger bakom livsvalen.

Manliga yrken värderas fortfarande högre när det handlar om lön. I kvinnodominerade yrken hjälper vi männen att klättra till en högre position, så att de tillslut ändå tjänar bättre än kvinnorna. Säg mig att det ser likadant ut på arbetsplatser där ledningen består avenbart män? Där får kvinnorna nöja sig med mellanchefsposter, som oftast går ut på att ta hand om personalen.

Jag orkar inte ens ge mig in på den biten om hur skevt det är att det är mer ok att vara pojkflickig, än flickpojkig, och varför manliga egenskaper värderas högre än kvinnliga. Den biten får Amanda stå för, jag tyckte hon förklarade det bra vad det innebär att vara mamma till en son, och vad för attityder man får möta. Attityder som säger att det är onaturligt och skamligt när en liten pojke på två och ett halvt visar tendenser på svaghet, eller ännu värre, visar intresse för prinsesskläder.

Det är först när vi blir medvetna om dessa problem som vi kan göra något åt dem.
Att älska våra barn räcker långt, men det är ännu bättre om vi försöker se till att alla barn får undervisning på samma villkor, tröst och stöd på samma villkor, och rättigheter att gå runt i prinsessklänning, Spidermanskor och vara högavlönade sjuksköterskor på samma villkor. Detta oavsett kön.

Kan vi inte ses snart så du får berätta vad som orsakat detta utbrott? (bloggutbrott för att komma från dig alltså) Lite vin och en diskussion om jämställdhet är väl precis vad du behöver just nu? ;)

Potatishäxan sa...

Jennie, jag tycker faktiskt som du. Det är mindre viktigt att Viktor har rosa kläder, det är viktigare att han får hjälpa till att laga maten. Det är inte viktigt att Johanna har grabbiga skor, det är viktigt att hon får slita sina rosa ballerinor på cykeln. Han får ha vilka spidermantröjor som helst, han är ändå en mjuk kramis som gillar att städa sitt rum, hacka gurka och fäktas med lasersvärd. Johanna får ha tjejkläder hur mycket hon vill, hon är ändå ointresserad av hål i öronen, nagellack och skulle aldrig gå i prinsesskläder utanför dörren. Hon är inte heller sådär tjejlömsk som flera av hennes tuffa klasskompisar.

När hon var riktigt liten hade jag en massa klädtänk för mig, retade mig på könsuppdelningen i butikerna, köpte kläder på båda avdelningarna men när hon var lite större slutade jag. Och jag tror inte att de "otjejiga" drag hon har beror på de könsneutrala plagg hon bar som ettåring.

Nåt som dock stör mig är när folk säger att de skulle
köpa overall till sin tjej men kom hem utan för det fanns
bara marinblåa kvar. Som om det inte gick att ha marinblått
när man är tjej. Folk som inte ens kan tänka tanken att gå ett varv på killavdelningen på jakt efter en vintermössa. Och det här att killkläder är mycket större i storlekarna än tjejkläder är helt sjukt. Argumentet är att killar behöver rymligare kläder för att de leker på ett annat sätt. Helt SJUKT.

Jenny sa...

Det blir ett kort svar från jobbet, men jag är glad att du skriver ett "djupt" inlägg. Även om jag mer håller med Amanda och Rookiemom än med dig...

Om det bara handlade om kläderna skulle det ju inte vara något problem. Om världen var helt jämställd och förutsättningslös så skulle man inte bry sig om en tjej (eller kille!) ville ha en rosa klänning på sig, eller om en kille (eller tjej!) ville ha en svart spindelmannen-tröja. Men tills vi har kommit dit måste man hårddra en massa saker.

Min käpphäst är ju föräldraförsäkringen, som jag är för att den ska kvoteras (50/50 eller 33/33/33). Kläder är en liten liten del i det stora hela, men ack så viktig. Och jag tycker också att det är sorgligt när H&M har två avdelningar med så olika och könsstereotypa kläder, som till och med märks upp "flicka" och "pojke". Kan man inte ha alla kläder för barn blandade, och sedan kan man välja efter den färg man tycker är fin etc.

Håller också med Amanda:
"Han blir TOTALT annorlunda bemött beroende på kläderna, det märks. Men det blir nog mer sorgligt påtagligt som pojkmamma än flickmamma. Faktiskt."
Detta känner jag, som mamma till två killar, igen mig i. Och hur man blir bemött formar ju en som människa i allra högsta grad.

I DN i dag var det en fotoinsändare: två plagg från H&Ms babyavdelning. Ett ljusblått (grönt?) set med texten "born to rule", ett rosa set med texten "just too cute". Är det bara jag som kräks?

Västgötskan sa...

Uj, ska bli intressant att se hur du reagerar på alla kommentarer på ett sånt här ämne. ;-)

Men kan bara hålla med dig i allt du skriver! Jag tycker förvisso att det kan gå överstyr åt båda håll. Dvs det finns mammor som klär sina 4 mån gamla bebisar i rosa spets vilket jag kan känna är lite vääääl...
Men när barnet väl blir större och själv kommer på att hon vill ha en rosa tröja, vad är problemet..?

Min son hade vid 4 års ålder en regnjacka i rött och gult och blev på lekplatsen tilltalad som "flickan där borta". Hallå?! Gult och rött....??? :-O

Slackermorsa sa...

P.S. Helt off topic men det står 'åskiter' på sista raden...

Och så skulle jag vilja tillägga att jag gillar tonen i inläggen, oavsett om man är med eller mot Jen.

P.S. 2: Jag är alltså inte helt emot Jen, bara lite mer obstinat :P

Jempa sa...

Hahaha, sjukt roligt att det stod åskiter. Det är nu åtgärdat :)

JohaN sa...

Jag undrar hur ditt liv hade sett ut om du INTE hade burit den där vita volangklänningen med rosenknoppsmönster?
;-)

Jempa sa...

JohaN: Bra fråga. Förmodligen hade jag varit VD på ett enormt företag.. ;)

Hanna sa...

Genus går så mycket djupare än bara klädval och färger!
Innan ett barn själv kan välja eller tycka till om vad den ska ha på sig så är det vi som föräldrar som klär våra barn och det är väl inte konstigt att vi klär våra barn i sånt som VI tycker är sött och fint, inte fan klär vi ner våra barn!

(Min dotter hade uppenbarligen mest killkläder (insåg vi häromdagen..) fram tills hon var 2 år, sen började hon själv vara med och bestämma. Nu är hon 4 och hon har INGENTING annat än Snövit- och Törnrosa-klänningar på sig.)

Men det handlar inte om prinsessor och räserbilar, det handlar om hur vi bemöter våra barn.