tisdag 5 april 2011

Insiktsfull. Och lite ångerfull.


Igår hade jag lite tid över och då låg Lia och jag tillsammans i sängen och kollade på Scooby Doo och det var extremt mysigt. Särskilt Lia verkade jätteglad och slutade ofta titta för att klappa eller krama mig.

Då insåg jag hur otroligt sällan vi gör detta, det här med att bara sitta tillsammans och inte göra nånting. I vanliga fall brukar jag istället försöka hitta på en massa saker, och sen sätta henne framför tv;n när jag själv behöver uträtta andra sysslor.

Hon brukar då fråga om hon får 'sitta mamma?', men jag svarar att jag måste laga mat, hänga tvätt, fylla i en blankett eller något annat som jag egentligen inte vill göra just då, men känner att jag måste.

Så hon sitter där ensam i soffan och tittar, medan jag stressar runt och försöker hinna med alla vardagssysslor som jag omöjligt kan koppla bort innan dom är gjorda.


Sanningen slog mig sen hårt i ansiktet. Jag slappnar av först när hon har gått och lagt sig! Först då halvlägger jag mig i soffan med en kopp te och kollar en film eller nån serie.

I min strävan att ständigt aktivera och stimulera henne, göra henne till ett socialt geni med självförtroende och bred kunskap inom typ allt, samt att själv vara nån slags superkvinna, glömde jag nånstans på vägen bort att det bästa hon faktiskt vet när hon kommer hem och är trött efter en lång dag på dagis, är ju att sitta bara vi två och kramas framför tv;n.

Så nu har jag bestämt mig. Slut med lera, pärlor och pennor vareviga vardagskväll om hon inte speciellt ber om det. Tvätten, maten, telefonsamtalet och blanketten kan också vänta. 
Jag och min dotter ska göra ingenting tillsammans.


11 kommentarer:

rookiemom sa...

Vi kör 'krampaus'. Oftast efter middag men även annars [slår alltid vika tvätt, plocka diskmaskin eller städa].

Då ligger vi alla 3 i vår säng och gör ingenting. DLGB ligger för allas trevnad i mitten [testade att paxa mittenplatsen en gång men då blev det inte mysigt alls].

Sabine sa...

Grattis vad kul för dig och Lia. Själv är jag numer grym på att göra ingenting med mina barn. Mindfulness! Så himla värdefullt.
Kram

Potatishäxan sa...

Åh som jag känner igen mig! Jag har så lite tid.. =( Viktor vill alltid titta på tv med mig och jag svarar för det mesta att jag kommer när jag diskat/tvättat/plockat/whatever. Johanna vill berätta tusen saker och jag bara vänta vänta vänta... Usch. Jag måste också ändra på det.

Jenny sa...

Dito dito dito. Gud vad härligt det låter! Och man lyckas säkert inte alla gånger, men det blir ju oftare än om man inte försöker alls.

Jempa sa...

Rookiemom och Sabine: Varför varför har ni inte berättat det här för mig tidigare!? ;)

Potatishäxan och Jenny: Precis, man lyckas ju inte varje gång. Men jag tror och hoppas att om man väl har det tänket och faktiskt försöker, så kommer det iallafall bli av flera gånger i veckan. Inte fy skam.

Västgötskan sa...

Mycket kloka ord!
Känner igen mig i det du säger. Kvällarna, när barnen lagt sig, är "helig" tid.
När man tänker efter, så undrar man egentligen VARFÖR man känner så...? :-(

Hanna sa...

Det verkar vara väldigt heligt med den där "ensamtiden" som man får när barnet/barnen somnat om kvällen.

Min unge ÄLSKAR att vara hos mig på helgerna för här BEHÖVER vi inte göra nånting, bara för att det är helg. Hos hennes pappa måste dom iväg för att bada i badhuset, till biblioteket, playdate efter playdate osv, men inte hos mig. Här ligger vi länge i sängen på morgonen där vi äter frukost till en film, sen OM VI VILL så går vi ut en sväng, sen kanske vi bakar lite.. Allting hänger liksom lite på vad HON vill och känner för.

Det är superviktigt att även barnen får vila och ta det lugnt för dom är inga duracellkaniner, även om man kan tro det.

Dessutom kan ju faktiskt Lia hjälpa dig med många av dina sysslor! Min unge hjälper ofta mig att hänga tvätt, laga mat och dammtorka. Det blir mycket roligare och hon känner sig sjukt viktig.

Bra insikt!!

JohaN sa...

Bra tänkt!

A sa...

Fick en liten tår i ögat när jag läste vad du skrev och tänker på hur ofta jag säger "Sen, jag ska bara...". Fast jag försöker lata mig en hel del i soffan med sonen. Men han vill ju oftast leka superhjälte eller monster eller nåt. :D

Amanda sa...

Fina vännen, jag grät när jag läste det här för första gången, sittandes på pendeln ut mot Jordbro, fylld av minnen från en tid då jag gjorde allt annat än att prioritera mitt barn och familjeliv.

Nu ser det kanske lite bättre ut på vissa sätt, men ändå inte. Som ensamstående är det absolut enda jag hör mig själv säga "kommer snart, ska bara fixa" osv osv. Och det hugger i hjärtat när jag vet att det inte är sant. Att jag inte kommer hinna färdigt, det där som man inbillat sig är så viktigt.

och sen när jag väl spenderar dagens sista tio minuter med honom i mitt knä innan läggningen så är det likt förbannat med telefonen i handen. Så jävla kasst.

Idag hade vi besök av K och därmed stod inte teven på en enda sekund. Olle ville helt enkelt vara med oss och vi med honom. Han somnade med huvudet i K:s famn och kroppen i min, med ena handen på varderas bröst. Dog lite.

Disken var odiskad, leksaker överallt, men vi var bara i nuet. Och då slog det mig att FAN! Det är ju såhär det ska vara! En familj, som myser tillsammans. Varför gjorde vi aldrig det? varför njöt vi inte av att bara vara tillsammans när vi var en familj? Så himla mycket som skulle göras hela tiden. Aldrig var det vi tre som kramades och mös.

Är så glad att kunna få ge olle det nu, ibland. På sätt och vis. Men ändå, det hugger i hjärtat att man inte gör det oftare. Och att han aldrig fick uppleva det tillsammans med sin mamma och pappa samtidigt.

Jempa sa...

Tack för alla fina kommentarer, fick tjuthaka för nästan allihop.

Och Amanda, anledningen till att ni inte gjorde det som den första familjen var ju för att du inte riktigt trivdes och längtade bort. Nu får han istället vara med dig när du är riktigt lycklig, och även om K inte är hans riktiga pappa, så är han ändå hans idol, och sånt väger säkert minst lika tungt :)