måndag 17 oktober 2011

Amatörpsykologen.


För ungefär en miljon år sen satt jag och grinade i en lägenhet på Gärdet.

Även då gällde det en separation och jag hade blivit fet-dumpad. Men det var inte riktigt det jag lipade över, utan jag var helt knäckt över det praktiska.

Var skulle jag bo? Hur skulle jag få pengar till möbler? Ja var fan skulle jag få möbler ifrån!?

Killen ifråga blev till slut lite stött och påpekade att fantastiska han faktiskt hade gjort slut, och allt jag grinade över var soffor och bord.

Jag hade inte vetat innan varför det var så, men i samma stund som han började klaga förstod jag varför. Det var för att de praktiska problemen förstod jag. Det var något som gick att förklara. 

Det där andra, att han inte ville leva med mig längre, kunde jag omöjligt greppa, och därför kunde jag inte heller gråta över det.


Lite samma sak hände nu.

Klart jag har gråtit, men mest av frustration eller trötthet. Jag har haft ångest, fått andnöd. Tjatat och ältat. Men inte gråtit ut på riktigt.

Först när jag fick veta att lilla Paddy var försvunnen, brast det på riktigt.

I somras, redan anandes vart alltihop barkade smög jag strax innan jag åkte hem nämligen ut i garaget hos mina svärföräldrar där han bodde, för ett allvarligt samtal. Man to cat.

Jag förklarade för honom att jag var medveten om att oddsen för en katts överlevnad på Korfu inte är som hemma i Sverige, men att han faktiskt var Lias katt och att han fan skulle se till att hålla sig vid liv.

Han sa inget, men jag tror han förstod allvaret.

Nånstans i min filmskadade hjärna trodde jag att det där skulle räcka, så därför var det en sån chock när jag fick meddelandet att han var borta, och först då kunde jag gråta ut på riktigt.


Jag tänkte på hur han kanske var vilse och ensam innan han åt råttgift, blev överkörd, ormbiten eller vad han nu kan ha råkat ut för. Jag tänkte på att Lia redan förlorat sitt första och enda husdjur, för trots att han klöste henne i tid och otid var hon helt galen i honom. Och jag grät så jag trodde jag skulle behöva åka till Karolinska och få dropp.

För det där förstod jag. 

Men allt det andra, hur känslor kan försvinna, hur två personer som älskat varandra så mycket plötsligt kallar varandra så hemska saker, hur något så fint bara kan ta slut. Det förstår jag inte.

Så jag antar att jag borde tacka Paddy för att han gav mig en sorg jag kan förklara, även om det innebar att han bröt sitt tysta löfte.




Älskade kattskrälle.

2 kommentarer:

Mirijam Geyerhofer sa...

Åh. Man måste ju gråta. Så är det bara. Och ibland kan en liten grekisk katt bli droppen som får bölbägaren att rinna över.

Men det blir bra. Det blir det.

Västgötskan sa...

Nej, det är verkligen inte lätt att greppa allt som händer i en sådan situation. Ofta reagerar man ju inte rationellt eller logiskt på något sätt, vilket gör det hela ÄNNU svårare att förstå..

Kram på dig.