söndag 23 oktober 2011

Happy, happy.


Jag fick ju den där fantastiska boken Happy, Happy av en fin vän, och det var aldrig någon idé att jag smällde upp den som bild här på sidan eftersom jag läste ut den på ett par dagar.



För den är inte så tjock, utan består mest av ett gäng skilsmässohistorier från 10 kända kvinnor, bland annat Mia Skäringer och Gudrun Skyman, och den får en verkligen - särskilt just när man läser den, men även överhuvudtaget - att både känna sig så mycket starkare i sitt beslut att separera, och hjälper även till att dämpa skuldkänslorna som bara tsunamisköljer över en dagarna i ända.

Jag skulle faktiskt kunna drista mig till att INTE rekommendera den till såna som inte har tänkt skilja sig, eftersom den här boken får det att låta så fint så man typ vill separera varje vecka. Fatta va dyrt.

Men, jag måste ändå dela med mig av några finfina och kloka citat:


- Det vi upplevde som en spännande förändring och utveckling möttes med affekterande reaktioner. Tonfallet från bekanta vi stötte ihop med på gatan var alltid spontant ömkande och beklagande, när det lika gärna hade kunnat vara spontant uppmuntrande.
Och den oro som många ogenerat gav uttryck för - olyckskorpar som kraxade 'mengudhurskadetgåmedeknonminbarnenflyttenensamheten' var knappast till någon hjälp. Tvärtom.



- ..Men vi lovar ändå varandra evig trohet, utan att tänka på att när människor för hundra år sen gav samma löften var medellivslängden 50-60 år. Den hotfulla meningen 'Tills döden skiljer er åt' får onekligen en annan innebörd när man tänker att vi ska leva tills vi är 80-90.



- Hela vokabulären king separationen är dessutom färgad av tragik. Förhållandet 'sprack', 'gick sönder', 'tog slut', 'krashade'. Ord som snarare får en att tänka på en våldsam trafikolycka än den utveckling som skilsmässa faktiskt är. Vi förändras, livet förändras, kärleken förändras. Det betyder inte att livet tar slut.



- Relationen till mina barn förvandlades till det bättre. Tidigare handlade en stor del av min längtan och mina dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden vill prata och ställa frågor, något som brukade störa mig innan.



- Ibland hör man människor, förmodat gifta tills döden skiljer dem åt, hävda att 'folk separerar för lätt'. Att vi kämpar för lite, ger upp för fort. Det måste vara en av världens mest seglivade myter. Sanningen är den motsatta.
Människor slår sina pannor blodiga för att hålla ihop även de mest omöjliga och havererade relationer. Och det gör det, inte bara under krisperioder, utan år efter år, med en häpnandsväckande uthållighet och ofta till ett väldigt högt pris.



- Inget är värre än att säga att man stannar 'för barnens skull' om du frågar mig.. Inget ansvar är tyngre att lägga på sitt barns axlar än att mamma eller pappa stannade, för 'din skull'.
"Jag var inte lycklig. Jag hade hellre velat något annat, men den möjligheten förvägrade jag mig själv och det gjorde jag för Dig.."



- Jag ligger i min dotters rum. Hon är åtta år, har två hem och inte alltid så välkammat hår. Jag vet att jag också orsakat henne tårar, men att perfekta mammor inte finns, att jag alltid gör så gott jag kan. Och jag viskar till henne innan hon somnar: 'Men vet du vad det bästa och fiffigaste är? Även om kärleken kan ta slut mellan mammor och pappor, så kan mammor och pappor aldrig sluta älska sina barn. Den kärleken är beständig och kan aldrig dö. Den är levande genom allt.'


Och sådär kan jag fortsätta i evigheter men jag hinner inte just nu, och om inte det framgick tidigare, så rekommenderar jag boken till alla som går i tankar, har, ska eller håller på att separera.



2 kommentarer:

Potatishäxan sa...

Har samma WF-namn som innan! potatishaxan

Kan du inte slå på mobil-sajten för din blogg? Please..!

rookiemom sa...

Bra att du tyckte den var läsvärd

:)