Alltså vår.

Nåt hände i helgen. Plötsligt är det ljust när jag går till jobbet och ljust när jag går hem.

Fåglarna kvittrar, jag behöver inte ha vantar och luften sprider en lugnande doft av komocka.

I solna har vi ju inte så många kor så förmodligen är det hunbajs, men skit som skit. Vår luktar det.

 Ok så ljust så man kan få till en skarp actionbild efter kl 17 är det väl kanske inte. Men nästan.

Kung Bore, you're loosing it.

Nån som kollar Top Model Sverige?

Är det inte lite roligt när dom plötsligt går ifrån hela dokusåpa grejen, tar in en avdankad regissör och filmare från typ Skilda världar, skriver ihop ett litet manus och försöker på ett avslappnat sätt att få till ett viktigt samtal och det är så dåligt och krystat så man knappt orkar titta?

Det jag tänker på är självklart när den där Jenny igår stod inlindad i en filt och blickade ut över horisonten, en annan filtinlindad tjej kommer tassande:

Annan filttjej: Men, vad gör du här?
Jenny: Jag bara sitter..eh..står här och tänker lite.

Sen avslöjar Jenny att hon inte längre vet om hon vill bli modell, deras repliker filmas dramatiskt, klipps sen med en yxa, och avslutas med lite stråkar och en solnedgångskram.

Sen blir det ännu konstigare när annan filttjej gör den mest förvånade fejkminen av alla när hemligheten avslöjas vid utröstningen. Om det nu inte är så att hon har råkat ut för typ en bilolycka tidigare i livet och sen dess lider av dåligt närminne såklart. Isåfall ber jag om ursäkt.

Ja jäklar.

Då var Greklandsresan tillammans med Sara och familj bokad och klar.

Eftersom dom är lite fina i kanten blir det 5-stjärnigt (mätta i Greklandsmått vill säga, max 4-stjärnigt i vilket annat land som helst), och detta är ett hotell som jag hängt en del vid, använt stranden och känner barpersonalen. Men jag trodde ju aldrig jag skulle bo där själv utan att jag var dömd till att bo uppe på höjden hos svärföräldrarna varje sommar i all evighet.

Men nu blev det som det blev, och det känns helt ok. Här kommer ni nämligen hitta mig och Lia i Juli:

Hoppsan, där står visst jag och försöker dansa zumba med dom där sommarbenen igen. (Ja jag vet att jag är jobbig, men det är februari, jag är blektröttful och måste få glädjas åt något, ok?)

Nämen ska man ge sig ut i dejtingdjungeln igen kanske..

..jag är ju ändå jäkligt fresch för mina 36 år.

Det säger faktiskt mamma.

Mer helg.

Lördag morgon. Inte riktigt 9, men fair enough.

Efter frukost tröstade vi oss med chokladbollar..

..innan vi drog vidare till en snabb lekdejt med Sofia.

På eftermiddagen skulle jag till frisören och passar alltid på att köra lite Hollywood-catch up med skvallertidningar.

Då insåg jag att John Travolta ju har opererat dit en haka!! Har man en haka syns ju den vid ett tidigt stadium, den växer ju liksom inte ut under åren och dekoreras med en missklädsam grop nånstans på vägen. Han har betalat för den där hakan! Hahahaha!

Jag och min frisör (som bara sköter min utväxt, medan syrran står för klippning) har ett härligt förhållande. Vi pratar om precis allt, vi tycker oftast att män är lite elaka, och jag försöker att inte bli generad när hon varje gång högljutt deklarerar att dom bara tänker på en sak (fast hon säger den saken. Även om det är barn i rummet.)

Vi pratar även om gamla förhållanden och dumma män, och även om jag inte har så mycket att komma med när vi avhandlar misshandlare, spelmissbrukare och otrogna (Jag har nog haft lite tur ändå), så hade vi den här gången ett ämne vi båda var bekanta med: Dom där jättekonstiga som kommer med presenter, stora ord och framtidsplaner, och sen bara blir jättekonstiga och drar sig undan utan nån vettig förklaring.

Men vi hajfajvade iallafall mina två USA-resor jag fått ut från dessa märkliga exemplar, och lovade varandra att nästa gång vi träffades, dvs i slutet av april, ska vi båda må bättre. 

Så nu lovar jag det även här.

Men nu mår vi inte sådär jättebra. Vi är helförkylda och halvdeppiga. Alltså bidde det inget klubb Natten, utan det blev häng med översovning hemma hos mig istället. Något som nu är så hemtamt att vi har börjat klä oss likadant.

Amanda vägrar dock fortfarande visa sig osminkad, men jag orkar inte dölja något. Ni får ta mig som jag är.

Idag var det taekwondo igen, där instruktören frågade om Lias bror skulle börja. Fail på den.

På eftermiddagen träffade jag Sara och Sigge för att kolla in Solna Centrums nya lekrum, en sk 'undervattensvärld'... 

..tveksamt om dom lyckades med just den illusionen, men kidsen gillade det som fan.

Dagen avslutades med trivsamt häng hos Sara, och sen senaste ufc hos Simon. Så en bra helg, trots allt.

Jäkligt omodig.

För några veckor sen lanserades Fashion by Tradera, och idag firade vi det med att vara lite extra finklädda. En Fashion Friday helt enkelt.

Jag är ju inte särskilt fashion utan mer boring, men slog ändå på stort med en ny klänning med lite urringning i ryggen.

Eftersom jag aldrig orkar prova i affärer visade det sig dock när jag kom hem att den inte var så lite urringad, utan mer Hillary Swank-urringad, vilket inte passar en ganska otränad februari-rygg. Så jag fegade ur och körde brottarlinne under. Say no to crack.

Väl på kontoret var alla jäkligt fierce. Det var härligt.

Mindre härligt var det när jag insåg att klänningen jag köpt var en jävla skitklänning som spruckit upp och fransat sig säkert en decimeter i en söm.

Gud och jag fortsätter ju nämligen att leka. Det är en ojämn och ganska grym lek som går ut på att han plågar mig på alla möjliga sätt på obestämd tid, och jag försöker bita ihop och handskas med all skit han kastar på mig utan att få hjärnblödning. (Ni kanske inte tycker det är så farligt, men som jag tidigare har hintat om så pågår det lite andra grejer jag inte kan berätta om än. Och det här 'än' är hans senaste favorittortyrlek. Den kallas Väntan. )

Så det var bara att låsa in sig på toa och sy lite snabba korsstygn som skulle ha fått Tim Gunn att ba: 'No, don't make it work. Just go home.'

Med förhoppning att ingen skulle titta för ingående på min ojämna bakdel drog vi sen vidare till Hotell Anglais för lite bubbel och snittar.

Jag med två av vinnarna. Bäst klädde man, och Best effort. Bäst klädde kvinna blev Sara, så gissa om jag kände mig nerklädd i alla dessa modelejons sällskap.

Men hemma hos Simon väntade Lia, så jag drog dit för lite extreme chips-eating.. 

 ..sen slocknade hon fint hemma hos mig, och jag vill härmed avsluta med en liten stilla bön till henne. 'Snälla sov till 9 imorgon. Mamma är trött. Tack på förhand.'

Trött dag i några trötta bilder.

Förkylningen håller kvar mig i ett stadigt grepp, vilket börjar oroa mig då det på lördag är dags för Klubb Natten, aka bästa klubben ever, och då måste jag vara frisk så jag kan skråla med till balladerna ordentligt (och äta rosor som jag gjorde sist, oklart varför).

Så förutom att jobba är det bara att ta det galet lugnt fram tills dess som gäller, men såhär spännande har jag haft det idag:

Dagen började med promenad mot dagis i snöstorm där flingorna var stora som äpplen. Lia satt under tak och klagade på att hon fått en i ögat. Jag hade svårt att känna sympati.

Dagen spenderades sen hos våra partners i Örebro, där Uri Geller tydligen varit gästartist på senaste firmafesten.

Det slog mig hur mycket jag klär att vara sjuk. Särskilt den gråa huden och de döda ögonen finner jag mycket tilltalande. Nästan så jag vill ligga med mig själv.

Sen en personlig hälsning till min före detta syster/dubbelgångare Victoria:

 

'Alltså, jag är ledsen men det här funkar inte längre. Vi är inte alls lika inser jag nu. Ca 10 timmar efter min förlossning låg jag nämligen i stödstrumpor och sjukhusskjorta, söndersliten och badandes i mitt eget blod medan jag matades full med värktabletter och blodtryckssänkande. Att ens stå upprätt var det inte tal om. 

Jag känner även att du är lite för lycklig och tillfreds med livet för att ha någon plats i mitt liv just nu. Jag vill bara hänga med fellow deppers.

Så jag vet inte hur du känner, men från min sida är det iallafall över.'

Nu känner jag mig lite taskig, men hon kommer över det.

Jempa Bernadotte

När jag var ung och bodde i Gävle var det jättemånga som tyckte jag var lik prinsessan Victoria. 

Jag jobbade i receptionen på nån lokaltidning ett tag, och det brukade bli uppståndelse ibland när det kom in ett gäng tanter och alla satte handen för munnen och blev nästan lite generade i min närhet, för dom tyckte vi var så lika.

Sen blev jag blond, flyttade till Stockholm och allt förändrades. Här tycker absolut ingen att jag ser ut som henne, och dom tycker även att jag ska vara glad och tacksam över det.

Men på nåt sätt saknar jag ändå att jämföras med denna kunglighet, även om hon har ett ganska...låt oss säga kraftigt ansikte.

Så jag var tvungen att leta upp en gammal gravidbild på mig själv, när jag gått upp nästan 30 kilo, råmade istället för att hälsa och endast lystrade till namnet Rosa.

Och med dessa jätteansikten, grova käkpartier, trötta ögon och leenden som inte riktigt orkar fram på grund av svullnadsmotstånd, måste väl även ni se likheten!?

Säg det nu. Jag vet att ni vill.
 

Men det var väl självaste fan..

Knappt hinner ungen bli frisk så sväller min egen hals igen och jag hostar som en gammal kedjerökare.

Och utan inbördes ordning, här är de värsta dagarna att vara singel: Julafton, nyårsafton, födelsedag, alla hjärtans dag och när man är sjuk.

Här kommer alltså en snabb kontaktannons som någon förhoppningsvis nappar på:

Förkyld, ful och grinig tjej söker snäll kille som inte har något 

emot närkontakt med snor och slem på första daten. 

Du ska även vara bra på att laga kycklingsoppa och...köpa halstabletter.

Allvarligt 2012. Hittills har du varit ett stort jävla arsle och jag börjar ledsna rejält. Det här är alltså till dig. Nu fick du så du teg.

Insikter jag kommit till idag.

1. Man kan vara bakfull tre dagar i rad.

2. Lia gick till dagis för första gången idag efter hårsnaggningen. Två pojkar skrattade och pekade och kallade henne för pojke. Simon fick ett raseriutbrott och skällde ut de små gossarna på knagglig svenska. Hennes framtida pojkvänner kommer alltså få det kämpigt om dom inte sköter sig, kan man gissa redan nu.

3. Lia själv brydde sig inte det minsta om skrattandet och pekandet utan var lika glad som vanligt. Det betyder att mina försök att uppfostra henne till en modig och stark tjej som tar livet med en klackspark, verkar ha funkat iallafall litegrann.

 Jag och den där tjejen jag är så sjukt stolt över. På zumba. I somras.

(*Bryter ihop och erkänner*: Okejdå, jag valde den bilden för jag tyckte själv att jag hade ganska heta sommarben, och saw an opportunity att visa upp dom! Så! Nu vet ni.)

Resten av en mycket ynklig helg i ovanligt få bilder.

Eftersom jag igår var mer bakis än någon annan människa på hela jorden någonsin varit, passade det alldeles utmärkt att Amanda och Olle kom förbi, gav mig lite mat, och lät mig vara patient under hela doktorsleken.

 Kvällen blev en sleepover med superenkel barnläggning, följt av trivsamt skvaller, första och bästa Twilight i bakgrunden, ett glas rött till Amanda och Pepsi Max till mig eftersom jag ALDRIG SKA DRICKA IGEN. 

Grejen med översovningar börjar kännas så mysigt och hemtrevligt så vi fick båda något drömmande i blicken när vi tänkte på att bli mamma-sambos, då det här med att bo ensam börjar kännas ganska gjort.

(Ok jag vet att det bara har gått typ fyra månader. Men, jag saknar någon att se serier med. Det blir inte att jag kollar ensam utan jag vill dela det med någon. Jag har redan tappat Dexter och Desperate Housewives, är på god väg att tappa Californication och tänkt om jag tappar True Blood!? Ni förstår mitt dilemma.)

En del av helgen har gått åt att identifiera mystiska märken och skador som uppkom under oklara former under fredagkvällen, som började så jäkla kul och slutade i nån märklig dimma.

På lördagnatten hade jag alltså behövt en riktigt god sömn för att få vara mig själv idag, men då Lias hosta vägrar ge med sig, och hon portionerar ut attackerna med ca 15 minuters mellanrum, helst så nära mitt öra som möjligt, var jag vaken mest hela natten. Så lite jobb, några ärenden och en fika med fina familjen var det vettigaste jag fick gjort även idag.

Men för en såpass porös spillra av sitt forna jag, var det ändå inte så illa pinkat.

After Vab

Nu när Emo Week äntligen är över, tänkte jag fira det genom att raskt gå över till Immature week.

Och hur inleder man den bäst. Jo, genom att bestämma sig för att stanna hemma på fredagen på grund av lite skralt i kassan, men sen inse att barnbidraget kom tidigare än man trodde, och då genast tacka jag till en aw på söder.

(Och till er som dömer mig, vi sparar faktiskt 1000 kronor i månaden till Lia vid sidan av. Eller ja, det är Simon som sparar. Men jag stöttar beslutet.)

Lyckligtvis var jag i gott omoget sällskap, bland annat med tidigare nämnda ex. Den ende man i världen som passerat 40-strecket, och i förvirrat vredesmod hänger ut sin oskyldiga flickvän som otrogen på Facebook, och lived to tell the tale på krogen några dagar senare.

 Sen bara ett tips i all välmening. Om ni har helgjour och ska upp i tid och jobba dagen efter, samt inte har ätit middag, tacka inte ja när dessa tre bjudassugna herrar frågar om du ska med ut. Det slutar inte bra. Nej det gör det inte.

Mer jämmer och elände.

Idag på den femte feberdagen nöjde sig Lia inte med att vara allmänt varm och hostig, nu slängde hon sig även på golvet och skrek att hon hade ont i magen.

Då släppte vi allt och drog till helvetet på jorden, aka barnakuten.

Så efter två timmar i ett kalt väntrum utan något annat att göra än att lyssna på gråtande barn och reta sig på hur många som skiter i att ta på sig skoskydd trots tydliga skyltar, blev vårt nummer äntligen uppropat.

 Att pilla etiketten från en Loka var iofs rätt kul i en minut.

Bara för att få betala 120 kr, förlora sin sittplats och sen behöva stå i ungefär en timme till, bärandes på en Lia som nu fattat att hon ska till doktorn igen och är hysterisk.


Diagnosen blev troligt RS-virus, det är därför skiten aldrig går över. Jag hatar vintern.



(Vet ni vad mer jag ogillar? Det är när jag gör något jag själv tycker är ganska skojigt - som att klippa in excorsisten i den där bilden från vårdcentralen i förra inlägget - och ingen annan verkar tycka det är roligt. Men då skrattar jag väl lite åt mitt eget skämt istället. Haha.)

Eller ja..

..Det är inte så lätt att vara glad och härlig när ens tappra unge går in på fjärde dagen med hög feber och kedjerökarhosta.

Förmiddagen spenderades hemma hos Simon, och jag kunde snart konstatera att det enda som är värre än att kolla barnprogram tre timmar i sträck, är att kolla barnprogram på grekiska tre timmar i sträck.

Lia ser förövrigt ut som ett litet lik för att hon är sjuk, jag har ingen ursäkt. 

 Jag noterade även att Lias julklapp, proffs-sminkdockan, blivit så deprimerad över att ha gått från fin salongdocka till leksak åt treåring, så hon har utvecklat ett tungt methberoende.

Till slut stod jag inte ut längre utan tog med henne till Vårdcentralen, trots att jag på förhand visste att diagnosen skulle bli virus och att vi skulle skickas hem med svindyr hostmedicin och order att vila och dricka vatten.

 

Sjuksköterskan blev märkbard skärrad när jag uppgav Lias namn vid tidsbokningen och den här gången var dom beredda med extraförstärkning inför doktorsbesöket.

 

 En liten hälsning bara till den som bestämmer sånt här: Hej. På grund av utrymmesbrist i min nya hiss har jag fått byta min smidiga Urban Jungle mot en Brio med fyra osvängbara hjul från tidernas begynnelse. Den är jäkligt tung och svårmanövrerad i vanliga fall, men i snö förvandlas den till en skördetröska. Så jag önskar alltså att det slutar snöa nu. Fänx.

Efter lite lunglyssning, fingerstick och halskoll skickades vi hem med diagnosen virus och en svindyr hostmedicin, med order om att vila och dricka vatten.

Sen såg det ut såhär i säkert två timmar på eftermiddagen. Inte konstigt efter ett långdraget full contact-slagsmål med vuxen doktorsmansperson.

Och på grund av det så sovs det inte nu på kvällen, utan det färgläggs..

 Denna skapelse följdes såklart upp med ett förhör om detta är insprerat av varelser hon ser springa runt i lägenheten när jag vänder ryggen till. Men det betydde bara att det var mörkt ute. Tur.

Nu kollar vi Pianisten. Inte det mest lämpliga för en 3-åring kanske, men vafan, jag ville se och man ska lära sig i tid att Nazister är ett jävla pack.

Emo-final.

Skitochpiss, det jag ville skriva om fortsätter att dra ut på tiden, så jag kommer att få ta ett återfall längre fram helt enkelt.

För idag är min sista emo-dag, sen orkar jag fan inte mer.

Och vad passar bättre än på den här värdelösa och onödiga dagen Valentines?

Den här dagen för åtta år sedan, då tyckte jag dock det var en skitbra dag. Jag och Simon hade dejtat intensivt sen nyår, på kvällen vankades jättefest, och det var liksom bara så upplagt och perfekt för att säga det där Ä-ordet (eller L-ordet, eftersom vi pratade engelska. Inte Lesbisk.)

 

Simon tog redan då alla chanser att ha så lite kläder som möjligt på sig. Och vuxenblöja.

Så vi sa det, och även om det knappast var första gången för mig, så var det verkligen det för en av Korfus mest ökände strandraggare, och det hela var mycket speciellt och vi var övertygade om att detta var början till något som skulle vara förevigt.

Men även om det ledde till bröllop och barn så blev det tyvärr inte förevigt, så den här dagen är inte riktigt rätt dag att sitta instängd i en lägenhet med ett sjukt barn och deppiga tankar.

Men min saving grace i allt deppande är ju att jag har kompisar som går igenom liknande saker, och som man kan gå ut och äta en romantisk 3-rätters med iallafall..

 

Servitörerna visste inte riktigt hur dom skulle handskas med oss, och antog nog att vi var flator. Och vafan, med en sån här ashet dam till bordet hade jag inget alls emot det.

Hoppas ni hade en finfin Valentines! Nu jäklar är det slut på mitt deppande, nu ska jag vara glad igen.

 

Helgen och idag.

Vi drog som sag till Gävle över helgen och fortsatta förundras över kreativiteten hos den självutnämnda hårfrisörskan.

 

Lite klädkrig innan sovdags.

 

 På Gävles bästa butik med några av de bästa.

I en annan butik blev Lia förälskad i en skyltdocka..

..det var nästan så det blev lite pinsamt och vi fick dra henne därifrån. Ok, skyltdockan var rätt het, men ändå.

Sen åkte vi på Zoo-turné i Valbo, och jag konstaterade snabbt att det måste vara sjukt mycket roligare att vara husdjur nu än på min tid.

Om Apple hade gjort akvarier..

På kvällen gick jag ut i Gävle för första gången sen typ sent 90-tal kanske, med syrran och hennes heta kompisar.

Sen försökte vi ta en bild med oss själva, men man kan inte säga att vi made love to iphone-camera för vi såg helt utvecklingsstörda ut på allihop. Sorry syster, men det här var det bästa jag kunde får fram av sammanlagt 58 bilder.

Rosévin mitt i vintern. Bara i Gävle.

Jag hade utrustats med ficklampa att ta mig hem med eftersom mina föräldrar bor i skogen.

Då måste man ju göra en Blair Witch-film, och det finns alltså numera en där jag säger att jag är så jävla scared right now och sorry to my parents, men den blev så pinsam, plus att jag inte fick till tårarna på näsan, så det får räcka med en bild.

På söndagen fick vi äntligen rätta till håret på den person som verkar minst berörd av detta drama.

 

Även jag fick mig en genomgång, vilken kändes onödigt eftersom mitt hår tydligen är så slitet nu så det klipper sig själv. Jag förstod inte problemet.

 

 En nyttig lunch, innan det var dags för Tindras kalas..

som hölls på kanske det mest perfekta stället. Cirkus-skolan!

Lia hade vid det här laget redan börjat säcka ihop i feberfrossor, men lite lindans gick ner ändå.

Fan, man borde ha satsat på Cirkus. Det verkade ju asroligt.

På vägen mot bussen var jag tvungen att fota ännu en skyltdocka. Jag kunde inte riktigt sätta handen på vad det var, men den kändes.. oanständig på nåt sätt.

Idag blev det vab med febrig och ögoninflammationig unge.

Man kan ju tycka att när man har en unge på snart fyra år, så borde man slippa dessa färgglada psykfall, men nej.

Och som ni ser har ännu ingen nappat på mitt generösa erbjudande för hjälp med att hänga upp tavlor. Nu får jag nästan komplex. Är jag så anskrämlig?

Vi har även tagit en del porträttbilder, och jag tror vi börjar vänja oss. Nästan så vi gillar det.