..är det verkligen bara jag som är besatt av American Idol?
Jag menar, nästan alla kollar ju Svenska Idol, men jämfört med den Amerikanska originalversionen är ju det som en fis i rymden.
Här i Sverige består de fetaste löpsedlarna av att nån blir ihop eller röker lite marijuana. Några sjunger halvbra, släpper en skiva som får ljummen kritik och de mest framgångsrika hamnar i melodifestivalen.
Men i Amerika, där snackar vi berömmelse. De blir stjärnor, mångmiljonärer, vinner grammys och de sjunger skiten ur vilken svensk vinnare som helst. För att inte tala om alla livsöden, alla känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan, skratt och tårar. Jag är helt slut efter varje avsnitt.
Kolla detta exempel så förstår ni vad jag menar.. (Och som vanligt förstår jag inte varför bilden är för stor så den blir avklippt. Om någon vet får dom gärna upplysa mig.)
Den här killen alltså. Man vet inte om man ska tycka synd om honom eller bli kär i honom. Och om han inte vinner så hoppas jag han vinner 7 miljarder på lotto. Så.Himla.Fint.Grin.
5 kommentarer:
Ok, jag fulgråter nu.
Stephen T är på idol alltså, då kanske man skulle kolla. Orkar inte med det programmet annars, varken det svenska eller amerikanska.
Tack för gråtfesten - psst - nu har jag gjort en fullkomlig lista på min sida!
Skojar du?!
Jag stor-lipar ju nu.... Fy, vilket öde. Men vilken man!
Har inte kollat klippet men jag skulle säkert grina.
Fast jag har lite svårt för när det är Idol, So you think you can dance eller Top Model och deltagarna ska dra någon snyfthistoria om sin mamma eller sin tragiska uppväxt. Hallå, du ska sjunga, dansa eller vara snygg. Så elak är jag! :D
Till gråtarna: Sorry, jag kanske borde ha varit tydligare med precis hur sorgligt det var.
Till tvivlaren(A): Jag har också svårt för det där, men detta är specialspecial.
Skicka en kommentar