Har man inga problem får man se till att skapa dom, tydligen.

Jag brukar inte hålla på och ha en massa starka åsikter om större saker än typ filmer, för jag gillar inte att stöta mig med folk, och jag undviker tjafs och konfrontationer så långt det går.

Men ibland måste jag få uttrycka min åsikt (och för att inte stöta mig med någon vill jag först klargöra att det är MIN åsikt, och jag anser att alla andra har rätt till sin, jag anser inte att någon har fel, och jag respekterar dem. Så.)

Ok, såhär är det. Jag tycker det här med könsroller, genus, kalla barn för hen (höna på engelska..) och oro att placera barn i fack osv, jag tycker det börjar gå för långt. Ja, det börjar bli riktigt fånigt. Folk bråkar om det. Mammor oroar sig och mår dåligt av det. Tidningar gör rubriker av det. Om färger på kläder! Så nu tvingas jag att bli djup igen, trots att jag lovade att sluta upp med det. Fan.


Själv är jag nämligen stolt att jag har en dotter. Jag är stolt över att vara kvinna och tycker inte det är något fel i att klä sin dotter i rosa, om man tycker det är en fin färg. Gillar man blått, grönt eller svart bättre klär man självklart sin dotter i det, precis som man klär sin son i rosa och lila om man känner för det. 

Det är ju barn vi pratar om, och inget borde vara rätt eller fel. Allt borde funka. Och det borde inte vara ett sånt jäkla minfält.

Jag är inte förtjust i prinsessklänningar, men om Lia en dag blir prinsessfanatisk, och skulle bli överlycklig över att en dag få gå till dagis som en rosa bakelse med puffärmar, so be it. Bara hon är glad.

Det är Sverige vi lever i, och jag känner inte att könsroller är något vi behöver oroa oss för så mycket.

Jag ska berätta varför:

Jag föddes på 70-talet, och det förekom inget genus-snack, iallafall inte i min familj. Jag sprang omkring i locktångad pottfrilla och heta plyschoveraller. 

Här visar jag min killkompis precis vad jag tycker om hans astrista lastbil.

 

Ett tidigt 80-tals luciatåg där tjejerna är lucior, pojken är stjärngosse och jag fick vara en sur tärna längst ut. Men vi överlevde det också.

I skolan var jag den typiska mittemellan tjejen. Jag blev aldrig mobbad, och mobbade heller ingen annan. Jag hade kompisar och några killar började cykla sina BMX på bakhjulet när jag gick förbi.

Syrran lyssnade på hårdrock och jag ville inte vara sämre, och då hon redan vid tidig ålder visste att hon skulle bli frisör, färgades mitt hår snart svart och jag köpte en skinnjacka och bar mest svarta kläder. Det passade mitt uppnästa ansikte väldigt illa, men jag kände mig säkert cool.

I nian fick jag min första riktiga kille. Han var fem år äldre, långhårig och bodde i Stockholm. Allt var oerhört spännande.

Vi var ihop ett tag och han var ingen direkt drömpojkvän. Vi träffades bara på helgerna, och ändå gick han ut med sina kompisar både på fredagen och lördagen, men jag var för ung för att följa med så jag hängde med mina kompisar istället.

Ibörjan grät jag ibland och var svartsjuk, men han lät mig förstå att det inte tjänade något till, hans kompisar var viktiga för honom,  och efter tre år ledsnade gjorde jag slut, men vi skiljdes som vänner och han satte standarden för mina framtida förhållanden.

I slutändan lärde mig det förhållandet att aldrig släppa taget om kompisarna bara för man är i ett förhållande, och det fick mig att aldrig sätta mig på tvären när framtida pojkvänner ville gå ut nån gång, och det lärde mig att aldrig vara svartsjuk, för det tjänar inget till. Vill din partner vara otrogen så är han/hon det, hur mycket man än bråkar och övervakar.

Jag till höger och min första pojkvän till vänster, en midsommar ca 7 år efter att det tog slut. Jag är honom fortfarande evigt tacksam för att han fick mig att inse vikten av att inte tappa sig själv, bara för att man är ihop med någon. Även om jag var ganska arg just då.

Han har förresten nu barn med en av mina bästa vänner. Hon älskar bilar och är händigare än någon kille jag känner, när hon inte ägnar sig åt smink och heminredning vill säga.

Jag avverkade flera pojkvänner, som alla uppskattade min avslappnade inställning till förhållanden, och det var alltid jag som ledsnade och gjorde slut, sen drog jag till Stockholm för att gå en skådespelarutbildning för jag ansåg att jag var lite för blyg och ville lära mig prata inför folk.

Jag började snart mitt resande, kände mig stark, modig och självständig.

I början av 2000-talet var det dock min tur att få hjärtat krossat så illa att jag bestämde mig för att fly landet helt ensam, och börja jobba som massör på kryssningsfartyg.

Väl där var det bara att glömma allt vad blyghet hette och jag knuffades ut på scener med en mikrofon i handen för att hålla föredrag om massage och aromaoljor på engelska.

När jag väl fått självförtroendet tillbaka gick det lite överstyr och jag ledde hela Spat i något slags myteri för att få vår vidriga chef avskedad. Det rebelliska försöket slutade med att jag stod på alla fyra och skrubbade en smutsig jacuzzi som straff, men jag var ändå ganska nöjd med mig själv.

På fartygen träffade jag som bekant min man, vi bor i en fin lägenhet som någon annan städar, jag lagar maten, han diskar.

Jag har ett bra jobb, tjänar lika mycket som mina manliga kollegor och min chef är en kvinna. Jag lyssnar fortfarande mest på rock och super ibland som en karl, men jag är helt ointresserad av bilar. Jag och Simon slåss om ansiktskrämen och vi står bredvid varandra framför spegeln och oroar oss för rynkor och gråa hår.
 

Det jag försöker säga är att jag har formats av mina föräldrar, mina vänner, mina förhållanden, mina studier och mina yrkesval. Jag har älskat, hatat, skrattat, gråtit, rest världen runt, provat allt jag velat prova.. Och inte EN ENDA gång, har något i mitt liv påverkats av att jag bar en vit volangklänning med rosenknoppsmönster på skolavslutningen i fyran.

En dotter och en mamma som är helt ointresserad och oinsatt i hela den här genus-grejen. Men jag hoppas att Lia genom min kärlek och uppfostran ändå kommer att bli lycklig, trygg och självständig.

Så allvarligt, om man nu måste bråka, finns det inte allvarligare saker att gapa om än färgen på våra barns kläder. Eller ännu bättre, vi bråkar inte alls. Vi inser att jämfört med de flesta andra länder så har vi väldigt futtiga problem. Vi är jäkligt lyckligt lottade. Vi är inte särskilt indelade i könsroller och fack i det här landet, och isåfall är det självvalt! Det är ingen idé att oroa sig över saker vi inte kan kontrollera. Vi är alla kompisar och gillar varandra och bara accepterar varandra och våra olika åsikter? Ja så gör vi.