Provokatören

Vad spännande det var att skriva om ett känsligt ämne för ovanlighetens skull! Nästan så jag skapade lite debatt, även om den kanske inte är så jätteny och fräsch längre.

Självklart måste alla fina kommentarer besvaras och jag vill börja med att verkligen förtydliga vad det var jag faktiskt ville säga med inlägget, för det var mycket text att plöja igenom och det var så mycket jag ville säga så jag förstår om det blev förvirrande.

Så, alltså (och håll i er, för nu blir det en jäkla massa text, och känner ni att ni inte har tid, läs det senare, för om ni bara skummar igenom kommer ni missa min poäng igen).

1. Jag tycker alltså att alla borde få klä sina barn som dom vill, men jag tycker det borde vara en självklarhet, inte en hetsig debatt som får folk att bli osams och mammor att må dåligt. Det som retar mig är när det slår över så mycket åt andra hållet så det plötsligt blir fel att klä en flicka i rosa och fel att klä en pojke i blått. Ingenting borde vara fel utan alla färger borde funka, på alla.

För om man vägrar att klä sitt barn på ett visst sätt för att det är för 'typiskt', så blir det ju på samma sätt, fast tvärtom. Och då ger man ju plötsligt inte sitt barn 100 möjligheter längre.

2. Klokisarna Amanda och Jenny påpekade att detta blir mer påtagligt med en pojke, och att de märkt hur deras söner blir olika bemött beroende på vilka kläder de har, och det kan jag faktiskt tänka mig. Jag har ju dock ingen erfarenhet av detta, så jag kan inte uttala mig. (Men hade jag en son, så skulle han få tjata väldigt länge innan han fick en Cars-tröja, det lovar jag, för jag tycker dom är ganska fula.)

Så jag håller mig istället det faktum att jag har en dotter, och jag vägrar tro att hon kommer placeras i något fack, eller riskera att växa upp till ett osäkert, komplexfyllt offer, bara för att hon har klänning ibland.

3. Jag har inget alls emot genus-tänk, jag är bara ganska oinsatt och ointresserad av det. Kanske är det för att jag oroar mig för så mycket annat som jag helt enkelt inte orkar. Jag blir illamående av oro för att hon ska bli mobbad, slagen, påkörd av en bil, trilla utför ett stup eller andra hemskheter. 

Jämfört med det känns tanken på att nån gubbe kanske kommer att få lite högre lön än henne, eller att hon kanske kommer tycka att hon har för små bröst när hon är tonåring, att framstå som så futtiga. Jag orkar kanske bara inte lägga mer energi på att oroa mig.

Eller så är jag helt enkelt en sån där jobbig, oengagerad människa, som helt enkelt inte tror på att samhället kommer att förändras bara för att jag lägger tanke bakom hur jag klär mitt barn, och inte bara köper sånt jag tycker är fint. Jag kanske har gett upp kampen och tycker att det är ganska ok som det är i Sverige. Men jag beundrar er som fortfarande kämpar.

4. Självklart förstår jag att genus handlar om mer än kläder, men debatten har handlar om kläder på sistone, så det är därför jag tjatar om det.

En av er nämnde att tjejer aldrig kör truck, utan blir nagelskulptörer istället. Och ska jag vara ärlig så är jag ganska nöjd med att ingen skulle säga till mig 'Men du, ska du inte ta den där trucktjänsten iallafall?' om jag skulle bli arbetslös. 

Sen om det beror på det biologiska arvet eller att jag jag gick i klänning som barn, det vet jag inte. Men jag vet att jag känner mig ganska lyllo som inte behöver jobba som truckförare eller lastbilschafför, eftersom det verkar vara sunkiga trökjobb som ger platt rumpa. (smiley utan att faktiskt göra en smiley)

Flera av er tror kanske att jag växt upp i någon slags bubbla, omedveten om hur unga tjejer påverkas av omgivningens krav och förväntningar, men så är det inte.

Min bästa vän under skoltiden utvecklades lite tidigare än oss andra, och några killar gick såklart igång på detta och ropade efter henne, på ett sätt som för dem bara var på skämt, men som fick henne att börja banta. Bantningen övergick i bulimi, och en solig dag när jag var femton gick jag genom korridorerna på barnpsyk med en godispåse i handen för att hälsa på henne och försiktigt rita ett hjärta på bandaget runt hennes handled.

Så det kan gå riktigt illa, jag vet. Men jag vet även att det var mycket annat som låg bakom, och jag vet att även om tonåren är mer eller mindre ett helvete för de flesta, så landar vi oftast på fötterna.

Kanske är jag naiv, men med alla dessa fantastiska kvinnor jag omger mig, vänner, bloggkompisar eller bara ytligt bekanta, så kan jag inte låta bli att tro annat.

Jag har min mamma, som fick cancer ganska ung och trots att hon klarade sig har levt med kronisk smärta i armen sen dess, men aldrig klagat eller låtit det faktum att hon haft ont och inte alltid varit lika rörlig som andra, gå ut över sina barn.

Jag har min syster, som alltid vetat att hon skulle bli frisör, och nu driver Gävles bästa hårsalong, jobbar hårt och kommer hem till ett städat hus och en lagad middag.

Jag har Amanda som stannade upp och insåg att hon inte var lycklig, och lämnade sin sambo och deras trygga bostadsrätt för ett liv som ensamstående mamma och som får kämpa för att få det att gå ihop med sin lön från en vikarietjänst, och jag har ändå aldrig sett henne så stark och tillfreds med livet.

Jag har Sara som har varit ihop med samma kille sen de tidiga tonåren, och som hon fortfarande lyckas bli nykär i gång på gång. Vi är kollegor och började på samma avdelning, men tack vare hennes engagemang har hon klättrat förbi mig, och jag kan bara stolt se på och applådera.

Jag har Rookiemom, min fysiska förebild, som blev min vän när hon var min kampsportsinstruktör och nuförtiden är min Poleinstruktör. Hon är smidig som en ninja, lätt som en fjäder och hanterar skjutvapen som en cowboy. Skulle jag försöka gråta ut mot hennes axel skulle hon förvirrat hala fram en vodkaflaska, men ber jag om hjälp med något vet jag att hon sitter uppe hela natten tills det är klart.

Jag har Ankie som mellan modevisningarna tar hand om man barn och en stor hund. Hon ordnar trerätters tjejmiddagar med färska blommor på bordet och går upp sju nästa morgon för ett pass på gymet.

Jag har Susan som lyckades tämja min den där första pojkvännen, så han nu är from som ett lamm, de har två söner och när hon inte är mammaledig lär hon ut matte och naturvetenskap till tonåringar.

Min granne, bloggkompis och den enda från mammagruppen som jag kände att jag hade något gemensamt med, Jenny, fick sitt andra barn för något år sedan. Han hade lite bråttom ut så hon födde honom på sovrumsgolvet, assisterad av sin man medan storebrorsan fick vänta i hallen. De flesta hade nog dött stora stress- och skräckdöden, men Jenny, cool som hon är, klarade utmaningen galant.

Jag har Jessika, som sa upp sig från tryggheten från jobbet för att börja plugga, Stina som reste sig med huvudet högt från en svår separation, Västergötskan som just fick en tredje son, Potatishäxan som alltid ser humor i alla situationer, och såhär  jag kan hålla på i evigheter.

Alla har vi nog stött på svårigheter i livet ibland, ochjag tror att det är dom, tillsammans med de männsikor vi träffat och de val vi gjort som format oss och gjort oss till vad vi är idag, och jag står fast vid att jag tror inte det spelade någon roll vilken färg vi hade på kläderna, så jag hoppas den där debatten faller i glömska snart, och att ingen i framtiden kommer att höja på ögonbrynet åt något barn, vad 'hen' än har på sig. Men igen, det här är min åsikt, och jag fortsätter att respektera eran.

Hon och jag. Och förhoppningsvis kommer hon alltid gilla mig, trots att jag är oengagerad.