En ganska ospännande fredag.

Så jag får bjuda på det lilla som faktiskt hände..

På kontoret tog vi långlunch och kollade bröllop. Vi slog fast att Kates bukett var lite ynklig, hennes byst såg lite väl strutig ut, samt att rött verkligen inte är Williams färg.

Annars var vi nöjda.

På väg hem trodde jag för ett ögonblick att något jäkligt spännande höll på att hända. Detta tåg åkte nämligen jättelångsamt och om ni förstorar upp bilder och kollar extremt noga så ser ni att det liksom lutar.. Så övertygad om att jag bevittnade en urspårning började jag att fota för att skicka till Aftonbladets Läsarbild. 

Men tåget såg misstänkt tomt ut, och alla vagnar liksom lutade, och ingen annan reagerade, och ingen tidning hade skrivit om det.

Så det var nog inget.

Hemma på gården visade Lia upp att hon minsann är tre år nu, och gav själv fart åt sin lilla kompis Sigge istället för att gunga själv.

Lite senare började hon även styra och ställa med samma Sigge, låta honom hämta bollen åt henne och knuffa lite milt i ryggen när det inte gick tillräckligt snabbt.. Det var nog inte så mycket åldern utan mer skitunge-tendenser som ska arbetas bort snarast.

 Väl hemma testade jag enligt Linas Matkasserecept en helt galen sallad, med kokt broccoli, päron, valnötter, lite olja, honung och salt.

Vi var ganska skeptiska men jäklar vilken smaksensation!

Trevlig helg!

3-åringen

Först måste jag såklart ha med en bild på när hon var en liten smurf..

..och sen beklaga mig lite hur jag inte kan fatta att hon redan är tre år. Fast det stämmer ju inte riktigt. Det är ju som att hon alltid har funnits. Hon borde ju vara 36 som jag, fast det vore ju jättekonstigt.

Jag hoppas iallafall hon hade en finfin födelsedag..

 Då varken jag eller Simon är några större tårtätare, fick hon nöja sig med en kedjerökande groda.

Här en stor lila My Little Pony. Star Song närmare bestämd. Den som är stjärnan i Ponyville och gillar att sjunga och dansa. Oroar sig ibland lite för mycket men är alltid vän med alla.

Jag behöver hjälp.

Precis som förra året ville vi även uppmuntra hennes egen musikalitet. Det visade sig dock att man inte blåste i denna hiskeliga pryl, utan man bara låtsades och tryckte sen på knappar som spelade egna melodier. Fail. 

 Den nästan mest populära grejen skickades från Grekland. Ett helt frisörset med hårtvätt, torkning, färgning, shampoo och grejer. Några sekunder efter att bilden togs var köksgolvet fyllt av vatten och frisör med kund förpassades till badkaret.

 
En annan god nyhet är att jag jobbade min första dag på Aftonbladet idag, och fick genast ta mig an morgondagens kungabröllop.

Stort.

Alla dessa känslor..

Hade man ens ett känsloliv innan man fick barn? Jo klart att man kanske var lite deppig ibland, nykär ibland och glad över en ny tröja man köpt.

Men nu.

Den ångesten man känner när ens dotter fyller tre år imorgon, och man inser att på grund av alla sjukdomar och stress man tampats med hela året, faktiskt kanske inte orkar anordna något kalas runt själva födelsedagen, och kanske inte alls det här året.

Den pyttelilla förtröstan när man ändå intalar sig att man försökt snacka om födelsedagar och vad det innebär med dottern, och insett att hon faktiskt inte hajar någonting av detta ännu och kan gott hoppa över kalaset den här gången utan att få men för livet.

Det panikdåliga samvetet man får när man kommer till dagis och inser att det varit föräldrafika från klockan 15, att nästan alla föräldrar har varit där men att Lia fått äta kakor utan någon förälder där. 

Den lycka man ändå känner när man sen följer med sin fina granne och vän Sara hem, och våra barn faktiskt leker med varandra, och inte bara bredvid varandra..

Fina, fina ungar.

Uppenbart är också att mina vänner Amanda, Sara och Rookiemom är långt mycket mer spännande och häftiga än vad jag är. Men det gör inget.

Sen var det läge att dö lite igen..

Och just när man tror att dagen ändå ska sluta som en riktigt bra och man är på väg hem, skräcken när man ska gå ner för en fyra trappstegs stentrapp, och försent inser att Lia har kollat åt alla håll utom framåt, helt missat att där faktiskt är en trapp och faller handlöst - i slowmotion men ändå alldeles för snabbt för mig för att hinna få tag i henne - och landar sen på ansiktet.

Den totala fasan när man kastar sig ner för att vända på henne och förvänta sig utslagna tänder och spräckt panna, men lättnaden när man inser att det bara blev lite näsblod.


Men ändå, den fortsatta kräkkänslan när bilden av hur hon faller nerför trappen spelas upp i huvudet, om och om igen.



Nu är jag helt jäkla slut och måste kolla på minst två Desperate Housewives för att inse att vissa har det värre. Även om det inte är på riktigt.



(Nu måste jag kommentarsstyra lite igen. Snälla berätta att ni hoppat kalas något år för era barn, och det inte har lett till att dom knaprar ångestdämpande idag.)

Samtal vid påskmiddagsbordet

Lite snack om syrrans barndom när jag knappt var född och vi bodde i Björklinge.

Syrran: ..haha, och den där gången när jag efter dagmamman kom hemsläpandes med en and som jag hittade nånstans!

Mamma: Ja herregud, du hade tagit ett stadigt grepp om halsen på den stackarn.

Jag: Men hur fick du tag i den? Den måste ha sovit..

Syrran: Ja det måste ha varit nåt sånt, och sen fastnade den i nån korgstol hemma och blev helt galen innan vi släppte ut den igen.

Alla skrattar.

Mamma: (skrattar ännu mera) Och den där gången när dina stövlar fastnade i leråkern, så du kom hem i bara strumporna!

Alla skrattar igen, men både jag och syrran slutar plötsligt skratta och får fundersamma uttryck i ansiktet.

Syrran: Men.. hur gammal var jag då egentligen?

Pappa: Ja vi flyttade ju från Björklinge -75, så du var en tre eller fyra år. Som äldst fyra.

Jag: Eh.. Så ni lät henne gå hem själv från dagmamman. Fyra år gammal?

Mamma: Ja..

Jag och syrran: (I chock) VAA??

Mamma: (skruvar besvärat på sig) Ja alltså, det var ju inte så långt..

Nåväl, det förklarar iallafall varför vi är - enligt flertalet ex-pojkvänner och nuvarande man - nästan sjukligt självständiga.

Självständiga ungar i peruker.

PS 1: Shit vad dåligt väder det blev helt plötsligt! Bra, eftersom jag äter någon konstig typ av antibiotika som gör att jag inte får vistas i solen utan att bli 'missfärgad' enligt doktorn.. Och missfärgad vill ju ingen vara, så nu kan det vara dåligt väder fram till den 5e maj.

PS 2: Jag såg reklam för programmet Talang som visade att Rebellrobban ska vara med i nästa avsnitt. Vilken sellout.

Påsken i asmånga bilder.

Som ni kanske minns drog jag strax innan min ledighet på mig en redig förkylning. Den förkylningen blomstrade ut till en bihåleinflammation, som jag misstog för spänningshuvudvärk och sket i att behandla.

Så tack vare de fina vännerna Alvedon och Ipren fick jag en jättefin påsk utan kläder i solen, vilket gör att jag idag är dödssjuk, men har varit till närakuten och fått antibiotika, så imorgon är det bara att köra igen.

Nåväl, här kommer bilderna.

På långfredagen drog vi till Gävle, och jag började återigen smida plander på att mörda mina föräldrar så jag äntligen får ärva det här huset med den här utsikten.

Sen drog vi hem till syrran med familj, där det studsades..

..jagades ointresserad katt...

..och grillades såklart.

På påskaftonen blev det ju varmt så inåt helvete, så då blev det solning på altanen..

 ..och vi mindes ömt den tiden när man faktiskt fick ligga och sola ifred.

Stärkt av mitt solande gick jag sen ner i bara bikini för att spela lite fotboll. När jag sen såg bilderna bländades jag dock av min vampyrhud och paintade snabbt över de kritiska delarna. Hela kroppen.

På eftermiddagen fortsatte vi att hänga vid vattnet, och idyllen var ett faktum.

Jag menar, kolla idyllen.

 Hörde jag idyll? 

Kanske paradis till och med?

 Men snart kom en orm till paradiset. I form av en död orm som någon granne slagit ihjäl. När vi skulle begrava den i vattnet rann det blod ur munnen på den och Lia har nog aldrig varit mer faschinerad. Sen pratade hon om blod och 'äckligt' i flera minuter.

Vi andra kunde inte annat än att hålla med.

 Sen fortsatte idyllen som förut, och min kamera började bete sig som värsta proffskameran, dagen till ära.

På söndagen var det dags för lekdejt inne i stan. Där var det kändistätt som vanligt.

Planen var även att mata änder och vi hade tagit med oss gammalt bröd och allt, men änderna lös med sin frånvaro.

 

Till slut gav vi upp och matade aggressiva måsar istället.

Idag är vi hemma igen, jag försöker kurera mig så gott det går, men lite sandlådelek med fin-Sigge hann vi ändå med.

Frampå kvällen drog vi även fram Lias ärvda trehjuling som hon glatt testade, och jag kan väl inte påstå att jag har närt en ny Marianne Berglund vid min barm, men hon fattar nog snart hur man trampar.

 

Surt nog var det sen dags för Linas Matkasse-leverans, men jag känner ju noll smak pga förkylningen, så det var rätt värdelöst. Här är iallafall rosmarinkyckling med bulgur och fetaost/paprikaröra. Hoppas det var gott.

No more single parent.

En vecka har jag nu varit ensamstående förälder, och jag måste erkänna att jag var ganska orolig innan.

Men det gick ju hur bra som helst! Riktigt mysigt var det till och med. Lia och jag kunde göra lite som vi ville, hänga ute på gården hur länge vi ville utan att behöva rätta oss efter en grek med blodsockerfall som kommer inklampande och kräver kött på bordet. (Ok, riktigt så är det inte. Men nästan.)

Så vad har vi gjort i veckan då?

Jo det har varit väldigt mycket parkhäng..

Såklart mest häng på gården där vi bor..

Men även Vasaparken ärades med ett besök.

Men det bästa sparade vi till sist, nämligen den där mystiska Mullemeck-parken som jag hört talas om så mycket, men aldrig kommit mig för att besöka.

Men herregud vilken fantastisk park..

Att vi hade finsällskap av Amanda och Olle gjorde ju såklart inte saken sämre.

Rejsare i matchande rosa. 

 Mammor som utan problem spenderade två timmar i en och samma lekpark. Då vet man att den är bra.

I en av de fantastiska små.. parkhusen.

 Och här har vi ett till.

Lia blev så till sig så hon ett tag förvandlades till en konstig tonåring som bara ville sitta inlåst i ett skåp..

Good times.


Men idag kom han alltså hem igen, och jag hade ju inte tänkt säga att Ipad var mer efterfrågad än honom själv, men det visade sig inte behövas...

Så nu ligger dom och läser sagor medan jag sitter här, och jag måste säga att det känns ganska bra att få lite avlastning.

 
Nu jäklar tar jag påskpaus i några dagar, så ha en Glad Påsk på er så hörs vi!

Modell för en dag!

Idag ringde dom faktiskt! En sån där 'Modell för en dag'-studio som man får åka till och bli uppsminkad och fotograferad.

Jag vet inte vad som hände, men istället för att köra min vanliga konflikträdda stil, dvs att säga ja och sen bara inte svara mer i telefonen, så sa jag faktiskt bara 'Nej tack, jag är inte så intresserad av det.'

Hon sa då tack och hej, och värre än så var det inte. Stort.


Och varför skulle jag vilja göra något sånt, när jag kan göra det lika bra hemma? Allt som behövs är ju en kamera, en fläkt, en spegel och en jäkla massa smink.

Här är resultatet.. Jag är ganska nöjd själv måste jag säga.

(Jo jag vet, det är dags för mig att gå tillbaka till jobbet snart.)

Blok och Barbie

Jag har googlat lite, och tyvärr får man mest upp träffar på någon Alexander Blok, som jag antar var en kompositör eller liknande.

Men till slut hittade jag vulkan.se och där kan man få sin blogg i tryck. Jag blev inte medlem och kollade priser osv just nu, men skönt att veta att det finns.


Förresten, om nån undrar var Simon hållit hus de senasta dagarna så är han i Grekland, men kommer hem snart.

Lia har saknat honom såklart, men hon tjatar faktiskt mer om 'Ajpäd!' som han har med sig på resan. Jag skiter i att berätta det tror jag.

Apropå IPad fnissade jag lite för några dagar sen när jag satt och kollade på ett Barbie-spel som Lia älskar, och man får vara olika yrken som pizzabagare, veterinär, konditor osv. 

Tydligt är att det inte bara är kroppsidealet som är lite förvrängt..

Veterinär i Barbie World.

Veterinär i Real World.

Fan, man skulle vara en Barbie.

Plötslig stress.

Alltså, när jag började blogga var det för att jag var mammaledig och tyckte att det verkade lite småkul sådär. 

Sen blev det mer och mer något av ett roligt beroende med nya bloggvänner, kommentarer och kärleken till att skriva.

Men nu, när jag har varit ledig och suttit och läst igenom gamla inlägg, så förstår jag ju vad bloggen egentligen är.

Det är ju en ovärderlig dokumentering av Lias barndom!

Fatta när hon är typ 40, och får sitta och läsa om utflykter till parker hon gjorde när hon var två, kompisar hon lekte med innan hon knappt kunde prata, hur hon älskade att spana på tåg och den där gången i Grekland när hon sprang längre än Forrest Gump.

ALLT sånt som faller i glömska när man inte har det fotograferat och nerskrivet!

Därav den plötsliga stressen.

Tänk om internet lägger av. Eller om Blogspots server får spel och raderar allt som alla någonsin har skrivit. 

Detta får inte ske. Jag måste spara min blogg på något idiotsäkert sätt, men hur? Jag har hört talas om 'Blok', men fattar inte hur det ska gå till. Nån som vet?

(Och det här med att hon även kommer att få läsa om alla kändisar som hennes mamma vill vältra sig i synd med.. Den dagen den sorgen.)

NU kommer helgrapporten.

Jag hade massor med fina planer inför helgen. Jag skulle både hälsa på min kusin som räddade livet på mig en gång för längesen och som jag inte träffat på flera år, samt även hälsa på min äldsta vän som jag borde träffa oftare, men då dom flyttat ut till Hässelby som är lite som världens ände när man åker från Solna, blir det tyvärr ganska sällan.

Men det är få människor med småbarn som är sugna på att träffa ett småbarn med ögoninflammation såhär innan påsk, så besöken fick skjutas på framtiden..

Men det blev en fin helg ändå.. 

 Det va bá att ta på dom dubbla solglasögonen och köra..

 Ute på gården träffade vi en katt som skulle ansas från lite vinterskrud. Lia fick kamma en stund och jag tror denna händelse hamnade på hennes Topp 10-lista som en av de lyckligaste stunderna i livet.

På lördageftermiddagen fick vi sen nytt sällskap till tågspaningen, nämligen våra sprillans nya grannar, Sara med familj!

Lia och jag hade förstås en Gang initiation och Sara tog imponerande mycket stryk utan att klaga. Så nu är hon en invigd och fullfjädrad tågspaningsmedlem.

På söndagkvällen var det på nytt dags för söndagsvin, den här gången hemma hos mig. Gäster var Dr Yang, Sara och Cousin It. (aka: Amanda).

Lia var såklart också med, extremt nöjd över att få vara ensamt barn tillsammans med en massa idoler, så hon var en utmärkt värdinna som, när gästerna vänligt tackade nej till mer snacks, ganska våldsamt tryckte in chips och påskägg i munnen på dem. Jag var mycket stolt.

Då det var Amanda och jag  som startade denna fina tradition var vi inne på att köra Gang initiation även här. Men kände att Sara redan fått nog för en dag, och Dr Yang har svart bälte i en massa grejer, så vi vågade inte.

Åneeej..

Tanken var ju att jag skulle uppdatera ikväll, som jag alltid gör på söndagkvällarna.

Men jag är för trött och salongsberusad efter söndagsvin med extra fina människor.

Det får bli imorgon istället. 

Inte för att ni bryr er eftersom ni antagligen sover redan, men jag är ju ledig så här är det lite High Chaparall på läggningsfronten. 

Yiha.

The trooper

Idag mår även Lia något bättre.. 

Men igår innan läggning, med ögoninflammation, övertrötthet, samt ett svidande rivmärke under högerögat från ett litet slagsmål på dagis, var det fan inte roligt att heta Lia.

Men hon är ju trots allt en kämpe. Och den bästa ungen.

Tåg och ögoninflammation.

Förkylningen något bättre, så idag solade jag på balkongen, men fick även ägna mig åt något som det faktiskt finns en förklaring till varför jag ser lidande ut..

 
Just det, en ordentlig städning.

Då vi haft städerska ganska länge var jag ganska ringrostig, men Simon har gett tydliga hintar om att om jag inte blir miljonär snart, så kommer vi inte kunna unna oss den lyxen när vi flyttar till vår nya lägenhet.

Så om nån har några miljoner att ge bort, vore jag väldigt tacksam.


När jag sen hämtade Lia på dagis var hennes ögon svullna och variga, så jag antar att hon dragit på sig en ögoninflammation igen.

Det hindrade oss dock inte från att kolla lite tåg med Amanda och Olle..

..och våra förhoppningar att dom nån gång kanske ska bli ihop ändå, väcktes till liv en aning..

Nu har hon dock somnat, så jag tar mig ett glas vin och slökollar 'Vägen Ut'. Det är min långfilmsdebut och såklart lite speciell för mig. 

 Jag tror att det där är jag.

Jag syns i flera sekunder, nominerades till 'Bästa statist som inte syns i Svensk Långfilm' men fick se mig slagen av en 82-årig tant som skymtade förbi även i 'Göta Kanal' och 'Reine och Mimmi i fjällen', så hennes erfarenhet var nog avgörande.


Ha en fin helg hörni.