söndag 22 februari 2009

Låt den rätte bli din hyresvärd

Igår var jag på en jättetrevlig (tack Mats) inflyttnings/födelsedagsfest i Hökarängen. Äntligen fick jag tack vare detta äntligen se just Hökarängen, som en gång i tiden betydde mycket för mig trots att jag aldrig varit där. Jag låg vaken många nätter, vettskrämd, och önskade inget hellre än att jag bodde i just Hökarängen.

Tillåt mig utveckla detta.

För lite drygt 10 år sedan bodde jag i Gävle men hade bestämt mig för att flytta till Stockholm. Jag stod med kuvertet som meddelade att jag antagits till Calle Flygare teaterskola i handen, och ringde runt till olika människor som annonserat att dom hade rum att hyra ut i sin lägenhet, vilket var det enda alternativ jag hade råd med.

Till slut stod valet mellan två rum. Ett i Hökarängen och ett i Blackeberg.

Det som gjorde att jag till slut valde Blackeberg var nog för att hyresvärden var en kvinna, och vi hade samma förnamn. Vi skrattade lite åt det. Kände genast lite samhörighet.

Det kändes inte nödvändigt att se rummet. Jag brydde mig inte. Jag skulle till Stockholm!

När det var dags för flytt skjutsade pappa dit mig med mina väskor. Vi möttes av en liten chock redan i hallen. Av någon anledning blockerades ena väggen av högar av plankor från golv till tak, och kvinnan som låtit så ung i telefon, kom hasande emot oss, lätt framåtböjd, likblek och allmänt jättekonstig.

Lägenheten var hemsk, men mitt rum var ändå helt ok, och jag hade inget annat val, så jag stannade. Pappa berättade efteråt hur jobbigt han tyckte det var att lämna mig i den där misären, men inte heller han hade något val.

Väl ensamma med denna mystiska kvinna, berättade hon att hon led av en whiplash-skada sen en bilolycka och lämnade sällan lägenheten. Hon upplyste även om att det fanns ännu en kvinna som hyrde ett annat rum i lägenheten, på andra sidan köket.

Sen var det dags att gå igenom reglerna. Det var det vanliga. Jag fick använda micron men gärna göra ren den om det blev smutsigt. Jag fick gärna säga till om jag skulle ta dit någon kille. Sen kom vi till badrummet, och det var här galenskaperna började.

'Jag vill inte ha blött i badrummet, förutom i handfatet och badkaret' meddelade hon. 'Duschmunstycket får inte höjas mer än såhär, för då kan det stänka på golvet och väggen, men måste det stänka nånstans så föredrar jag väggen. Du kan ju alltså inte stå upprätt och duscha, utan vi sitter på den här' fortsatte hon och pekade på en sån där vit plastsits som man hänger fast på badkarskanterna.

Jag stirrade chockad på henne. Skulle jag sitta och duscha på samma äckliga sits som hon och den där andra. Aldrig.

Men jag sa inget, och hon malde på.

'Badrumsmattan får du lägga ut för att stå på när du duschat, men sen ska den genast hängas upp på den här hängaren.. Ok?'

Jag nickade stumt och hon lämnade mig att packa upp.

Dagen efter var det dags för min första dusch. Jag vägrade sätta mig ner, höjde olydigt munstycket lite och lyckades böja mig på olika sätt och drog nästan på mig en egen whiplash innan jag var klar.

När jag klev ur upptäckte jag dock att det på något sätt läckt ifrån badkaret och ena hörnet på badrumsmattan var blött.

Listigt hängde jag upp den så att just det hörnet inte syntes, och vred även hängaren mot elementet så det skulle torka snabbt.

Men samma kväll ville hon prata med mig. Hon tog in mig i badrummet och förklarade att hon upptäckt att hörnet var blött. Hur kunde det bli så, ville hon veta.

Jag stammade fram att jag faktiskt inte visste, och hon drog instruktionerna igen för att försäkra att detta inte skulle upprepas.

Här satt jag och fruktade för mitt liv..

Dagarna gick. Jag såg sällan till den andra kvinnan, och en dag meddelade min hyresvärd att hon flyttat nästan helt utan förvarning.

Jag försökte duscha hos kompisar och höll mig hemifrån så mycket som möjligt. När jag kom hem sent på kvällarna satt hon alltid framför tv;n och glodde, det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var. En kväll tog jag ett glas vatten med mig på rummet och en droppe råkade hamna på en bänk som stod därinne.

Dagen efter var bänken täckt med några av plankorna från hallen. Då förstod jag att hon var inne i mitt rum och snokade när jag inte var hemma. Jag förstod också att hon var helt galen, och bestämde mig för att flytta.

Som tur var hade en kusin som bodde i Hallonbergen ett uthyrningsrum som skulle bli ledigt om en månad, så jag började räkna dagarna. Jag meddelade kvinnan att jag skulle flytta och hon blev märkbart sur. 'Då kan du ju inte ha trivts särskilt bra' fnös hon, men jag bortförklarade att det rummet låg närmare skolan och kostade mindre.

För att klara mig helskinnat den sista tiden låste jag dörren en natt. Detta ledde till att nyckel oförklarligt försvann. En dag satt jag och beklagade mig till en kompis på mobilen. Så fort jag lagt på hasade hon in i rummet och förklarade att jag inte fick tala i mobilen i hennes lägenhet, för strålningarna kunde ge henne cancer. Från och med nu skulle den vara avstängd.

De sista dagarna och nätterna kröp fram. Jag skrämde upp mig så mycket så jag trodde på riktigt att hon skulle komma in och mörda mig i sömnen.

Men dagen kom till slut, jag flyttade till ett rum med egen dusch som fick stänka allt den ville.

Slutet gott, allting gott.

6 kommentarer:

Face of a desperate man sa...

Haha herregud, att hon "hasade" sig fram fick mig att tänka på den där tjejen som kommer ut ur tvn i filmen The ring. Lät som en läskig tant det där.

Västergötskan sa...

Fy sjutton! :-O
Låter som värsta thriller/skräckfilmen...

Novellskrivarn sa...

OMFG! Jag är helt stum. Alltså, verkligen. Att du ens lever är ett mirakel. Jag blev skiträdd och kissnödig av att läsa det där. :C

Novellskrivarn sa...

ps, du vet det där vi snackade om igår. hur ett bra inlägg ska vara. du gjorde det precis. ;)

Jempa sa...

Men det var en riktig novell, i klass med dina om inte ännu längre. Jag är stolt att iallafall tre har lyckats ta sig igenom det.. ;)

Miija sa...

Hu vad kusligt! Jag blev alldeles knottrig på armarna av denna story. Ett under att du kom därifrån helskinnad.