onsdag 27 april 2011

Alla dessa känslor..


Hade man ens ett känsloliv innan man fick barn? Jo klart att man kanske var lite deppig ibland, nykär ibland och glad över en ny tröja man köpt.

Men nu.

Den ångesten man känner när ens dotter fyller tre år imorgon, och man inser att på grund av alla sjukdomar och stress man tampats med hela året, faktiskt kanske inte orkar anordna något kalas runt själva födelsedagen, och kanske inte alls det här året.

Den pyttelilla förtröstan när man ändå intalar sig att man försökt snacka om födelsedagar och vad det innebär med dottern, och insett att hon faktiskt inte hajar någonting av detta ännu och kan gott hoppa över kalaset den här gången utan att få men för livet.

Det panikdåliga samvetet man får när man kommer till dagis och inser att det varit föräldrafika från klockan 15, att nästan alla föräldrar har varit där men att Lia fått äta kakor utan någon förälder där. 

Den lycka man ändå känner när man sen följer med sin fina granne och vän Sara hem, och våra barn faktiskt leker med varandra, och inte bara bredvid varandra..


Fina, fina ungar.


Uppenbart är också att mina vänner Amanda, Sara och Rookiemom är långt mycket mer spännande och häftiga än vad jag är. Men det gör inget.


Sen var det läge att dö lite igen..


Och just när man tror att dagen ändå ska sluta som en riktigt bra och man är på väg hem, skräcken när man ska gå ner för en fyra trappstegs stentrapp, och försent inser att Lia har kollat åt alla håll utom framåt, helt missat att där faktiskt är en trapp och faller handlöst - i slowmotion men ändå alldeles för snabbt för mig för att hinna få tag i henne - och landar sen på ansiktet.

Den totala fasan när man kastar sig ner för att vända på henne och förvänta sig utslagna tänder och spräckt panna, men lättnaden när man inser att det bara blev lite näsblod.


Men ändå, den fortsatta kräkkänslan när bilden av hur hon faller nerför trappen spelas upp i huvudet, om och om igen.



Nu är jag helt jäkla slut och måste kolla på minst två Desperate Housewives för att inse att vissa har det värre. Även om det inte är på riktigt.



(Nu måste jag kommentarsstyra lite igen. Snälla berätta att ni hoppat kalas något år för era barn, och det inte har lett till att dom knaprar ångestdämpande idag.)

9 kommentarer:

Sabine sa...

Min son fyller år den 28 december. Hans första 5 år kom ca 3 kompisar till hans kalas för ingen annanvar hemma. De senaste åren Garbo skjutit fram det. Sist sköt vi fram det till den 6 februari och han har inga men, som märks iaf.
Jag tror att vi bokar mest. Hon fyller ju dessutom 3. Då börjar ju livet på nytt varje dag typ. :)
Kram

Sabine sa...

Ok, Garbo ska inte vara med i det jag skrev. Jävla autocorrect. Du fattar nog.
Kram igen

Potatishäxan sa...

Johanna fyller år 3 juli och det är knappt möjligt att få nån att komma mitt i värsta semestern. Förra året hade hon kompiskalas 30 augusti. Och då fyllde hon ändå 7. På hennes ettårsdag jobbade jag dag och natt och såg henne inte ens, och sen hade vi kalas dagen efter på flyttkartonger. Hittills - inga men.

Lillebror spräckte pannan när han var 1.5. Han stod bredvid sin mamma. Fick sövas och sys för att det var så djupt. Han har också så gott som slagit ut två tänder. Medan hans mamma och faster drack kaffe och barnen hoppade i sängen. Men de klämdes fast igen.

Det är mycket känslor. Vänta bara tills hon blir större. Då vill man först mörda en sjuåring som skriker att man är en dum bajsmamma, smäller i dörrar och stampar i trappan. Sen har man ångest för att man ville mörda henne.

Och dåligt samvete ska man inte tala om. När kommer du och är med mig i skolan mamma? har hon frågat sen hon började sexårs. När jag hinner vara ledig från jobbet... typ aldrig. Men nu jävlar, den 6 maj ska det ske.

Jessica sa...

Så länge hon får en present och får blåsa ljus kommer hon ha bästa födelsedagen! Tycker du ska skjuta på kalashuvudvärken tills hon själv vill bjuda folk. Kram!

Amanda sa...

Älskade vännen.

Jag förstår dig på alla sätt och vis och dessutom blir alla dessa överväldigande känslor ännu mer förstärkta av just DET DÅLIGA SAMVETET kring insikten om att allt detta utspelar sig kring en födelsedag som kanske inte blir av.

Man är så himla pajad av alla barndomsbilder på lyckliga födelsedagsfiranden. Kanske för att man sällan tog så mycket kort som just då. Arrangerade såna.

Själv grät jag mig igenom dom flesta födelsedagskalasen pga all press och stress och hysteri. Det hade nog egentligen räckt med att bara bli lite firad av familjen faktiskt, och så är det nog för många mindre barn, upp till skolåldern. (vild chansning, men vafan)

Förra året firade vi inte Olles födelsedag. Det tog många månader att komma över och jag får fortfarande lite ont i magen över det. Vi var helt nyseparerade och luften kokade av sårade känslor, då är det verkligen inte lägligt med kalas.

Tror vi lyckades dra ihop en liten eftermiddagsfika med Olles moster bara, men that's it.

Känslan att dessutom vakna på morgonen utan sin son, som man födde exakt två år tidigare...fyfan. Killed me. Aj. Orkar inte tänka på hur det kändes, har nog aldrig gråtit så mycket som kvällen innan, och den morgonen.

Men för barnets skull: det spelar ingen roll!! All denna press lägger vi enbart på oss själva. Glöm inte det!


Och om du skulle vilja få någon slags firande känsla idag utan att dra på stora kalastrumman, så kan väl jag och sara komma förbi en sväng i eftermiddag med ungarna? Säg till isf, så jag kan styra upp det bra i kombo med flyttandet.

Ojoj, det här blev långt. Men så är det ju en massa känslor inblandat också.. ;)

Hanky sa...

Jag hatar barnkalas och det enda kalaset jag har styrt upp för min unge var när hon fyllde 1. När hon fyllde 3 anordnade hennes pappa ett kalas i form av ett par vänner och mest familj.

Jag har inte det minsta dåliga samvete för att vi inte har haft kalas varje år för henne, för hon har inte förstått innebörden av kalaset själv. Om hennes familj/vänner vill komma förbi nåndag på fika och ge henne en present, så är dom alltid välkomna, men om någon förväntar sig att jag ska göra fiskedamm, baka 7 sorters kakor och städa huset för att få det invarderat av snorungar, så får dom tänka om..

Una fyller på vintern, och har detta specifikt önskat om att få ha ett kalas på sommaren. En maskerad. Så denna sommaren ska vi försöka ställa till med en liten maskeradfest på gården eller liknande, men det är först nu som vi börjar prata kalas på riktigt. Och då fyller hon 5 år i år.

Sabine sa...

Ju äldre barn och ju fler barn så har iaf jag blivit bättre på att inte stressa upp mig över sånt här på samma sätt. Vad är viktigt i livet? Alla ska ju må bra, ingen vill ha en sönderstressad mamma. Man hittar sina strategier för överlevnad.
Livet som förälder är juibland att vakna med de bästa intentionerna och gå och lägga sig med värsta samvetet.

Kram

Jempa sa...

Tack för alla fina kommentarer *griiin* ni är så himla bra.

Nu känns allt bättre :)

stina sa...

Bruno har aldrig haft kalas och han blir 5 i sommar. Elsa, som fyller år på sportlovet, har haft och inte haft kalas (t ex förra året som var efter separationen) och jag tycker hon verkar helt normal.
Ta det lugnt!