Alla dessa känslor..

Hade man ens ett känsloliv innan man fick barn? Jo klart att man kanske var lite deppig ibland, nykär ibland och glad över en ny tröja man köpt.

Men nu.

Den ångesten man känner när ens dotter fyller tre år imorgon, och man inser att på grund av alla sjukdomar och stress man tampats med hela året, faktiskt kanske inte orkar anordna något kalas runt själva födelsedagen, och kanske inte alls det här året.

Den pyttelilla förtröstan när man ändå intalar sig att man försökt snacka om födelsedagar och vad det innebär med dottern, och insett att hon faktiskt inte hajar någonting av detta ännu och kan gott hoppa över kalaset den här gången utan att få men för livet.

Det panikdåliga samvetet man får när man kommer till dagis och inser att det varit föräldrafika från klockan 15, att nästan alla föräldrar har varit där men att Lia fått äta kakor utan någon förälder där. 

Den lycka man ändå känner när man sen följer med sin fina granne och vän Sara hem, och våra barn faktiskt leker med varandra, och inte bara bredvid varandra..

Fina, fina ungar.

Uppenbart är också att mina vänner Amanda, Sara och Rookiemom är långt mycket mer spännande och häftiga än vad jag är. Men det gör inget.

Sen var det läge att dö lite igen..

Och just när man tror att dagen ändå ska sluta som en riktigt bra och man är på väg hem, skräcken när man ska gå ner för en fyra trappstegs stentrapp, och försent inser att Lia har kollat åt alla håll utom framåt, helt missat att där faktiskt är en trapp och faller handlöst - i slowmotion men ändå alldeles för snabbt för mig för att hinna få tag i henne - och landar sen på ansiktet.

Den totala fasan när man kastar sig ner för att vända på henne och förvänta sig utslagna tänder och spräckt panna, men lättnaden när man inser att det bara blev lite näsblod.


Men ändå, den fortsatta kräkkänslan när bilden av hur hon faller nerför trappen spelas upp i huvudet, om och om igen.



Nu är jag helt jäkla slut och måste kolla på minst två Desperate Housewives för att inse att vissa har det värre. Även om det inte är på riktigt.



(Nu måste jag kommentarsstyra lite igen. Snälla berätta att ni hoppat kalas något år för era barn, och det inte har lett till att dom knaprar ångestdämpande idag.)