När Lia fick en katt.

Simon och Lia drog redan igår, så jag är mitt upp i min efterlängtade ensamvecka..

Enda smolket på bägaren är att jag dragit på mig en fånig mörkrädsla såhär på äldre dar, men det bästa med att då har vänner med barn, är att dom gärna kommer och sover ett par nätter för att få en ostörd helnatt för en gångs skull, så win win på det!

Idag har jag varit mjuk i själen och haft annalkande tjuthaka sen i förmiddags. Då plingade det nämligen till i telefonen, och jag fick tre filmer skickade till mig om Lias första möte med sin lilla kattunge som svärföräldrarna hittade övergiven i ett dike och inte kunde motstå, samt att dom vet att Lia är besatt av katter, trots mina ihärdiga försök att få henne att gilla hundar bättre.

Så här kommer filmerna. Kanske är det bara gulligt och fantastiskt för de närmast sörjande, men en kollega fick faktiskt tårar i ögonen trots att hon aldrig träffat Lia. Visserligen har hon själv varit ifrån sin lille son i några dagar, men ändå.

Film ett (När hon får träffa katten - som bor i garaget - för första gången. Jag beklagar Simons värdelösa filmning, men man känner ändå den totala lyckan, och slänger in en liten ordlista: Rata: Katt, Moraki: bebis, Kita: titta. Resten fattar ni nog ändå.):

Film 2 (Lia och katten bekantar sig med varandra. Någon kanske borde säga till Lia att inte strypa katten, men jag antar att dom gjorde det senare. Och att den stilla sitter kvar och tittar sin matte djupt i ögonen trots den lite omilda behandlingen, hoppas jag tyder på att den är otroligt snäll och kärleksfull - och inte att den håller på och tuppar av..):

Film 3 (Nu verkar dom vara bästisar och katten hänger i ett fast grepp i Lias nattlinne så hon knappt behöver hålla i den själv. Hon har fattat att det är hennes och hon verkar vara lyckligast i världen. Och här sitter jag och bölar av all gullighet.):

Nu, köttchips till middag och vin på balkongen.