Edward, äntligen möts vi.

Alltså, ni vet ju sen tidigare att jag gillar Twilight-filmerna och speciellt då Edward som jag gärna skulle bamsekramas lite extra länge med.

Nåväl, när Sabine säger att hon kan fixa biljetter till ett fan event som självaste Robert Pattionson ska deltaga i och som förmodligen mest är för tjejer under 20, så säger man ju inte nej, utan man låtsas helt enkelt att man är mamma till Sabines dotters kusin, och går dit ändå.

 Det är alltså mitt barn där till höger. Ingen som skulle ifrågasätta det, vi liknar ju till och med varandra.

Sen att vi inte råkade ha platser tillsammans som våra barn gjorde inte så mycket. 

Dom tycker nog det är häftigare att sitta själva, och vi bryr oss ju inte så mycket om Robert ändå, resonerade vi.

Efter många liveuppträdanden och lite klipp från nya filmen som verkar väldigt lovande med mer Edward-hud än tidigare kom han äntligen. Robert.

Och jäklar vad det skrevs autografer och fotades. Det tog typ trekvart att gå de 20 metrarna fram till scenen.

Och hela tiden skreks det. Det skreks redan långt innan dom visade sig, det skreks bara hans bild visades på storskärm. Men när dom väl klev upp på scenen, då skreks det såhär mycket (tryck ej på play om du har sovande barn i närheten):

Sen fortsatte det skrikas genom hela intervjun och vi hörde typ ingenting av vad han sa. Menmen, det är ju inte så att vi bryr oss ändå liksom..

 Robert blev lite nervös av allt skrikande och bad mig göra honom sällskap på scenen som lite stöd. Och det är ju klart man ställer upp på det.

Jaha, här har vi Robert/Edward igen, bara sådär.

Så min slutsats av kvällen är att Robert är fan assnygg irl, jag kommer definitivt att få tinnitus och jag behöver inte vara ledsen för att jag aldrig fick uppleva Beatles eller Elvis. Nu vet jag precis hur det var.