Ett jobbigt minne.

Alltså ni får ursäkta allt djupsnack, men jag har börjat gå på hypnos (för Simon gick till henne i vintras för att få hjälp med sin vinterdeppighet, och han tyckte hon var så jäkla bra så han ville att jag skulle testa också.)

Själv går jag för komma över min mörkerrädsla och att överhuvudtaget må bättre, och hon lyckades faktiskt hypnotisera mig. Jag blev helt viktös, simmade som en delfin under vatten och allt det där, men det mest intressandra kom ändå efteråt.

Plötsligt är jag så jävla connectad med mig själv. Jag minns saker jag glömt, förstår plötsligt hur tidigare händelser påverkar mig nuförtiden, drar slutsatser och förlåter mig själv.

Ett speciellt minne kom tillbaka för att jag återberättade det för Sara, men plötsligt såg jag händelsen på ett annat sätt, och alltså skriver jag ner det nu medan det känns färskt, för även om det var hemskt, så vill jag inte glömma.


Jag var 20 år, bodde fortfarande i Gävle, det var sent på kvällen och jag och min pojkvän var på väg ner på stan av någon anledning.

Vi bodde ganska nära och kunde alltså promenera dit. Till höger om oss var en hyfsat trafikerad väg, till vänster om oss var en grässlänt och framför oss var en viadukt.

Plötsligt kom en ganska ung kille gående rakt emot oss och stötte till min pojkvän, mycket hårt och mycket med flit, med armbågen.

Vi stannade upp och frågade vad han sysslade med, då frågade han var vi hade plånböckerna och vi började spontanskratta åt den här lilla killen som helt ensam tydligen försökte råna oss.

Men han tittade bara kallt på oss, och plötsligt från ingenstans hade det dykt upp tre killar till, dessa mer i vår ålder och storlek.

Jag minns inte om dom sa något, men min pojkvän förstod direkt vad det var frågan om och bad dom att iallafall komma en och en, inte alla på en gång.

Den första killen gick emot honom medan han fumlade i fickan på sin munkjacka, så min pojkvän som tränade kampsport tog tag i hans huvud och vred snabbt bort det så han ramlade.

Sen minns jag bara korta fragment.


Jag minns hur jag ser min pojkvän ligga på marken medan de fyra killarna sparkar honom överallt. Jag minns hur jag skriker åt dom att sluta. Plötsligt är jag ensam med ett par av killarna, men jag minns inte om vi säger något till varandra. De andra två och min pojkvän är under bron och jag hör hur han skriker. 

Bilar kör förbi i en strid ström. Många tutar men ingen stannar. Plötsligt är alla tillbaka på gräset. Dom misshandlar fortfarande min pojkvän, jag får tag i den enes jacka och försöker dra bort honom. Han vänder sig om och ger mig två hårda knytnävsslag över tinningarna. Jag minns att jag tänkte att man faktiskt ser stjärnor, men jag ska inte ramla. Jag ska inte ge honom den tillfredsställelsen.


Men jag ger ändå upp. Jag kan inte göra något. Jag ställer mig bara och gråter med händerna om huvudet, allt snurrar, och plötsligt är dom borta.

Några sekunder senare kommer polisen. Nån av bilarna som inte stannade har iallafall ringt efter hjälp. Vi visar åt vilket håll misshandlarna sprang så några av dom satte av dit medan de andra skjutsade oss till sjukhuset.


Väl på sjukhuset meddelade en trött sjuksköterska att läkaren var på operation och att vi såklart kunde vänta om vi ville, men det kunde nog ta några timmar..

Så med min pojkvän mörbultad och blödande ur mun och näsa valde vi att åka hem och återkomma imorgon eftersom vi ändå inte var särskilt välkomna.


Någon vänlig själ hämtade oss, och resten av natten spenderades i telefon med chockade föräldrar och skakandes i sängen i lägenheten på markplan. Jag tror inte någon av oss lyckades somna.

Dagen efter fick vi träffa en läkare. Tack vare att min pojkvän tränat kampsport ganska länge visste han hur man skulle skydda sig och klarade sig med bruten näsa, några lösa tänder som skulle stabiliseras igen, ett brutet revben och några skrubbsår, medan jag fick diagnosen hjärnskakning.


Så vi skickades hem med värktabletter och order att vila. Ingen frågade om vi behövde prata med någon psykolog eller om vi ville ha någon annan slags hjälp att ta oss igenom detta. Vi skickades bara hem.

På radion på väg hem hörde vi plötsligt hur dom pratade om oss. Hur en grov misshandel ägt rum och att förövarna fortfarande var på fri fot. Ingen hade meddelat oss detta.


På måndagen skrev tidningarna om det. Det rubricerades som årets grövsta misshandel i Gävle och journalisten var vänlig nog att skriva ut vilken gata vi gått ifrån och alltså bodde på, vilket ledde till ännu en sömnlös natt med oroligt lyssnande efter steg utanför altandörren.

Sen åkte dom ändå fast på något sätt, och rättegång väntade.


Väl där separerades vi inte på något sätt utan fick vänta i samma rum som våra misshandlare, men kanske tyckte dom att det räckte med att det var en massa annat folk där.

Väl inne i rättssalen påstod killarna att min pojkvän hotat dom genom att säga att han skulle ta dom en och en, och att dom bara agerat i självförsvar. Deras advokat tyckte att domaren skulle ta hänsyn till att de faktiskt använt mjuka skor när de sparkade. Jag grät så mycket så vi fick pausa ibland, min syster grät nästan ännu mer, fick ett bryt och ropade rätt ut att dom var fega jävla svin. Allt var mycket dramatiskt.

Det slutade med ungdomsfängelse för två av dom och riktigt fängelse för dom andra, än en gång fick vi bara gå hem, trots att jag knappt orkade gå av traumat att behöva träffa dom igen och lyssna på deras lögner, men fortfarande var det aldrig aktuellt att fråga om vi behövde någon hjälp.




Så livet gick vidare. Försäkringskassan ville inte ge oss våra försäkringspengar eftersom vi inte varit skrivna på rätt adress när domen föll, så det blev en lång och jobbig kamp innan vi äntligen fick pengarna vi blivit tilldömda.

Jag utvecklade en väldigt hoppig och nervös personlighet, såg mig ständigt över axeln och nu inser jag att det var här jag utvecklade min ballongskräck, och allt annat som kan framkalla ett högt plötsligt ljud. En åkomma jag som bekant fortfarande lider av.


Min pojkvän kunde inte se mig i ögonen på länge. Han skämdes för att han inte lyckats försvara mig, och jag visste inte hur jag skulle hantera det utan blev istället irriterad och tyckte han var löjlig som tyckte att han skulle ha klarat sig ensam mot fyra.

Detta låg sen emellan oss som ett stinkande råttlik, tills jag inte orkade mer och gjorde slut ett par år senare.

Kanske skulle vi såklart själva ha sökt hjälp, men vi var unga, vi bodde i en mindre stad och detta att gå till en terapeut var inte nån självklarhet. Och ingen frågade eller föreslog, vi skickades bara hem med vår rädsla, vår skam och vår ilska.

Var inte det lite konsigt.