söndag 16 oktober 2011

Till min fina dotter. (Som jag med tjuthaka kommer att försöka visa detta för när hon är äldre, och hon kommer att tycka jag är sjukt pinsam.)


Det var bara för ett par dagar sen jag förstod det.

När den där killen satte sig mittemot oss på tunnelbanan med en godispåse i handen. Du påpekade detta högt och killen sträckte genast fram påsen så du skulle få smaka.

Du tycker ju bara om choklad, men det råkade bli en kolafudge istället, och redan efter första tuggan tårades dina ögon lite av besvikelse för att du valt fel.

Men nånstans förstod du att killen varit snäll mot dig så du ville inte säga att du tyckte det var äckligt. Istället bad du mig om vatten mellan de minimala tuggorna, och bjöd mig ofta medan du uppmuntrade mig att jag skulle ta stora bitar så det inte skulle bli så mycket kvar.

Som tur var räckte han över påsen en gång till innan vi skulle gå av, och då fick du tag i center-biten du riktat in dig på från början.

Det var då jag förstod vilken otroligt fin liten människa du börjar bli.


Jag ville aldrig att du skulle behöva uppleva något jobbigt eller negativt. Jag ville att du skulle få ett perfekt liv, men tyvärr har du redan stött på svårigheter, även om du inte vet om det än.


Jag är så glad att du har en så fin pappa som har berättat en lång historia om hur din lilla katt i grekland har gått och fikat med sin svarta kattkompis, och dom har så trevligt så han kanske inte hinner komma tillbaka innan dom ska åka hem igen.


När du är gammal nog och tittar på gamla bilder, får vi nog berätta att han bara sprungit bort, och förmodligen inte lever längre.



Snart kommer dina föräldrar inte att bo ihop längre, men även det kommer vi försöka göra till något positivt. Du kommer ha två rum, du kommer ha fler leksaker, jag och din pappa kommer att vara gladare och vi kommer fortfarande göra saker tillsammans alla tre. Jag lovar.

Det var för din skull vi bestämde oss. Du blev så ledsen när vi bråkade, och det enda som betyder något för oss på riktigt, även om det kanske inte alltid kommer att kännas så, är ditt bästa  Jag lovar.


Jag ville ge dig ett perfekt liv, och även om inte allt blev som jag hade tänkt från början, så kan det fortfarande bli så. Du har fortfarande dina föräldrar, mor- och farföräldrar, en moster, två fastrar, tre kusiner, egna kompisar och mina kompisar. Alla älskar dig.




Så trots allt kommer ditt liv ändå att bli perfekt.

Jag lovar.

12 kommentarer:

Jenny sa...

Även om jag hoppas att jag aldrig behöver skriva något liknande till mina barn, så hoppas jag att jag kan göra det, om det skulle bli så.

Jättefint!

Potatishäxan sa...

Åh nu har du gett mig tjuthaka. Klart ni kommer att ge henne ett perfekt liv.

De är ju det enda som verkligen räknas. Barnen. Till syvende och sist. Älskade ungar.

Anonym sa...

Tack syster för att jag fick känna mig som en lipandes Lilleskutt! Och det tllsammans med min tjuthaka, fick mig nästan att drunkna!!!

Anonym sa...

'gått och fikat...' *gråtskrattar*

Elisabeth sa...

men gud jag dör va fint!
kan samtidigt inte sluta le när jag tänker på tonnis-Lia och tycker (och säger) "mmm" "jaaa" jaha?" och samtidigt himlar med ögonen när du visar detta för henne, och vill bara att du ska bli klar så hon kan gå och fortsätta med att göra ingenting.

men som sagt, väldigt fint skrivet.

Amanda sa...

Men griiiiiiin! Tack för förvarningen i alla fall...

Jag kommer kanske aldrig få veta hur det känns att INTE ta sitt barn igenom en separation, så jag har inget att jämföra med, men det måste sägas att tiden kring separationen och alla dessa skuldkänslor, de sköljer över en jämt och ständigt.

Man har det liksom bra, man vet att man gjorde det enda rätta och absolut bästa valet. Ändå går man omkring och är nästintill höggravidhormonstinn hela tiden. Nostalgitrippar på ett kanske inte helt konstruktivt sätt hela tiden. Men det är väl oundvikligt, att man tänker på det hundra gånger om dagen, hur separationen kommer påverka ens barn. Förmodligen hundra gånger bättre än vad man själv tror. Särskilt om man har vettiga föräldrar som faktiskt tar det beslutet innan man tappat respekten och omtanken för varandra.

Simons kattberättelse alltså. Åh. <3

Och påminn mig om att jag måste berätta om ett samtal som jag hörde mellan Karl och hans far ang separationer. Det ger en ganska bra perspektiv, men är för privat för att ta här.

Hur som helst, återigen: allt kommer bli bra. Lia är världens tryggaste, varmaste och mest kärleksfulla unge. Det märks på mils avstånd.

stina sa...

Åh, så fint! Det är svinjobbigt på alla sätt och vis att separera men allt kommer bli bra, även om det inte gick enligt planerna.

Kram!

Västgötskan sa...

Mycket, mycket kloka föräldrar är ni som ser till hennes bästa och inte tjafsar och bråkar det som är viktigast. Ert barn!

Kram på dig!

Jempa sa...

Tusen tack för era fina ord!

Miss T sa...

Åh Jennie, jag pratar alltid så gott om din till mina vänner, och det gör man ju inte utan anledning.

Jag är säker på att du har en fin tid framför dig, även om det just nu kanske inte känns så.
Och jag är också säker på att Lia älskar att ha just dig som sin mamma.
Ni verkar vara så visa, både du och Simon.

A sa...

Åh, sitter på en fullsatt buss med ögon som håller på att svämma över. Vet precis hur det dåliga samvetet vid en separation känns. Känslan av att titta på sitt lilla barn och tänka "HUR ska jag kunna göra det här mot dig?".
Men det går! Och barn klarar också det fint. Speciellt när de har två bra föräldrar som vill deras bästa.
Dottern var 3,5 när jag och hennes pappa separerade. Det har gått bra för henne och hon är en trygg tjej.
Kram!

Jempa sa...

Miss T: Å fint, bli frisk och kom tillbaka nu. Saknar dig ju.

A: Justja, glömde bort att du faktiskt gjort det, och Lia är 3,5 nu så det känns skönt att höra.