Emo-final.

Skitochpiss, det jag ville skriva om fortsätter att dra ut på tiden, så jag kommer att få ta ett återfall längre fram helt enkelt.

För idag är min sista emo-dag, sen orkar jag fan inte mer.

Och vad passar bättre än på den här värdelösa och onödiga dagen Valentines?

Den här dagen för åtta år sedan, då tyckte jag dock det var en skitbra dag. Jag och Simon hade dejtat intensivt sen nyår, på kvällen vankades jättefest, och det var liksom bara så upplagt och perfekt för att säga det där Ä-ordet (eller L-ordet, eftersom vi pratade engelska. Inte Lesbisk.)

 

Simon tog redan då alla chanser att ha så lite kläder som möjligt på sig. Och vuxenblöja.

Så vi sa det, och även om det knappast var första gången för mig, så var det verkligen det för en av Korfus mest ökände strandraggare, och det hela var mycket speciellt och vi var övertygade om att detta var början till något som skulle vara förevigt.

Men även om det ledde till bröllop och barn så blev det tyvärr inte förevigt, så den här dagen är inte riktigt rätt dag att sitta instängd i en lägenhet med ett sjukt barn och deppiga tankar.

Men min saving grace i allt deppande är ju att jag har kompisar som går igenom liknande saker, och som man kan gå ut och äta en romantisk 3-rätters med iallafall..

 

Servitörerna visste inte riktigt hur dom skulle handskas med oss, och antog nog att vi var flator. Och vafan, med en sån här ashet dam till bordet hade jag inget alls emot det.

Hoppas ni hade en finfin Valentines! Nu jäklar är det slut på mitt deppande, nu ska jag vara glad igen.