Nähä.

Den där andra anledningen till att jag ägnar mig åt Local Emo-Week verkar ta sin lilla tid, men förhoppningsvis kan jag berätta om det innan min grand finale på skitdagen Valentines som jag planerar att fira genom att karva in hjärtan i armarna.

Men som tur var blev det idag enkelt att fortsätta på samma spår, som började med ett oskyldigt samtal från förskolan där de meddelade att Lia fått feber.

Typiskt tänkte jag, eftersom vi ska åka till Gävle idag, men lite alvedon och sömn skulle säkert fixa till det.

Simon var hemma så vi bestämde oss för att hämta henne tillsammans, och när vi kom dit rådde en märklig stämning. Personalen vågade inte möta vår blick och någon meddelade att hon faktiskt inte hade feber, utan de ville visa oss på plats. Det var hemskt sa nån. Håret.

Såklart dog jag nästan av skräck, och kunde knappt gå upprätt när vi högtidligt leddes in i ett fikarum.

Därinne satt två snyftande förskollärarinnor och två kortsnaggade ungar, varav den ena var min dotter.

Kaos utbröt. Lärarinnorna snyftade ännu mer och kunde inte sluta be om ursäkt. Lia och hennes kompis bröt också ihop av nån slags efterchock, golvet var fullt av hårtestar och vi kunde inte göra annat än att vika oss dubbla i ett högst opassande skrattanfall som förmodligen kommer att leda till många framtida terapitimmar för Lias del.


Så det var bara att ta hem en lätt traumatiserad unge och boka tid hos frisörsyster som nu har en av sitt livs utmaningar framför sig..

Jag tänkte dra det gamla 'Tokio Hotel ringde och vill ha sin frisyr tillbaka' - skämtet, men kände att det inte skulle gå hem.

Så nu blir det till att klippa pojkfrippa, och Lia kan tacka sin lyckliga stjärna att hon inte har Hollywoodfru-Gunilla till mamma, för då hade hon varit korsfäst vid det här laget.

Nu drar emo-mamman och emo-ungen till Gävle. Hoppas ni också har haft en händelserik dag.