Sådär som det kan bli.

En av anledningarna till min porösa period kan jag inte riktigt gå in på detaljer om, för vissa saker är helt enkelt lite för privata.

Men jag kan ändå meddela att jag nyligen fått lära mig att hur fredlig och smidig en separation än är, så kan det ändå komma jobbiga bakslag och känsloutbrott några månader senare, när man trodde allt var lugnt.

Så det är vad som gäller just nu, men vi kommer ta oss igenom det också, precis som vi gjort med allt annat. Och för att flytta fokus från det koncentrerar vi oss nu på ett annat ex till mig.


För jättelängesen, när man fortfarande kunde få en artikel i en veckotidning om man träffade någon på nätet, träffade jag nämligen en kille på nätet.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, för jag hade redan ledsnat på alla knäppskallar och bestämde att det här var den sista killen jag svarade till innan jag lade ner det där med Spraydate helt. För hans del var jag den första han kontaktade, och man kan säga att han lucked out för vi fick till en träff och attraktionen var omedelbar och överrumplande.

 

Det blev till två år jag aldrig kommer att glömma. Ett ömsom superlyckligt, ömsom lite läskigt, och aldrig någonsin odramatiskt förhållande som innehöll inte mindre än två rättegångar, hejdlöst festande, lite fysisk misshandel (dock från mitt håll, bara en gång, och han förtjänade det), strippklubbar i Las Vegas, ett stort antal familjedramer och när det väl tog slut under storslagna gråtfester fortsatte intrigerna med svartsjuka, förföljelse, konfrontationer och slutade till sist med att jag fick lämna landet och åka ut på fartyg i åtta månader, för det var enda sättet vi kunde bryta med varandra.

Och när vi väl gjorde det, så växte det istället fram en väldigt speciell vänskap. En sån som är så stark så man behöver inte höras av regelbundet, utan man har precis lika roligt om det var två veckor eller två år senast man sågs. En sån vänskap man kan räkna med när det är lite skakigt, när man behöver någon som ger ärliga råd, som håller med på precis det sätt man behöver, som lyssnar till hundra procent och som säger att allt kommer att bli bra på ett sätt så man faktiskt tror på det. Precis som jag behöver nu.

Lite äldre, lite fulare. Men skitsamma.

Detta är jag jäkligt tacksam över, och jag hoppas och tror att jag och Simon kommer att nå dit en dag också. Eller, det är jag faktiskt övertygad om.

(Jag är såklart också jäkligt tacksam för dessa två. Amanda och hon från The Ring. Den sistnämnda säger oftast inte så mycket, men brukar komma igång efter ett par glas. Tack för ikväll hörni, det var mycket välbehövligt.)