Men kan han lägga av!?

Kockjävel, jag vill inte veta att allt jag ätit hela mitt liv egentligen är lika nyttigt som råttgift. Det räcker nu.

Och förresten är du inte särskilt hemlig. Om det inte är en extremt naturtrogen mask du har på dig.

Det som göms i snö..

Idag känns det som första riktiga vårdagen, för jag behövde inte ha vinterjackan på mig när jag gick ut, och marken är helt torr.

Nu ska man ju vara sådär lycklig, ha vårkänslor och bli kär i allt man ser. Men inte jag.

Istället smyger sig vår-stressen på..

Jag har till exempel inga vårkläder alls. Alla jag köpte förra våren har mystiskt försvunnit eller känns hopplöst ute.

Plötsligt badar lägenheten i obarmhärtigt ljus, och alla dammtussar, smulor och grus hoppar runt i krigsdans på alla plana ytor. Man kan knappt se ut genom de skitiga fönstren och de dammiga, trötta växterna.

Men värst är ändå jag själv.

Man blir ju inte automatiskt vårfräsch bara för att solen tittar fram. Men nu ska den blekfeta orakade kroppen som effektivt gömts undan hela vintern, exponeras till allmän beskådan, medan utväxten i håret med de slitna topparna plötsligt blir plågsamt tydlig ovanpå det glåmiga, torra vinteransiktet.

Hörru solen, lugna dig lite..

Samma visa varje år.

På promenad

Vi såg 'Låt den rätte komma in' för några dagar sen. Man kan ju inte låta bli att noja lite..



Kolla fönstren näst högst upp. Är det verkligen nödvändigt att täcka för balkongfönstrena också?

Bäst jag håller mig inne efter mörkrets inbrott från och med nu. Det är ju ändå sommar snart och då drar väl alla vampyrer söderut. Måste ju vara ganska värdelöst att vara vampyr här då med tanke på att solen aldrig riktigt går ner och dom måste sova dygnet runt.

Undrar om jag varit mammaledig för länge?

Det bästa jag har

Efter en helg med en sjuk baby som har exorcismkräkts och bajsat ner mig, mina kläder, sängkläder och samtliga pyjamaser, så har jag börjat uppskatta dessa två på ett helt annat sätt:


Vad hade jag gjort utan dessa livräddare? Behövt vänta en vecka på att få tvättid?

Vilken mardröm.

En dålig granne

Vi är nog egentligen inte såna människor som passar i bostadsrätt.

Simon är skitsur över att vi måste betala en månadsavgift på 3000 trots att vi köpt lägenheten. Jag försöker förklara att värme och vatten då ingår, men han muttrar ändå och tycker inte att det kostar på långa vägar så mycket, och att man då skulle få betala mindre på sommaren.

Men dom tar ju hand om fastigheten också, försöker jag. Dom skottar åt oss när det snöat..

Detta stämmer inte riktigt, men jag låter honom tro det. De gånger det har snöat så har det faktiskt varit skottat utanför, men det är ingenting som ingår i hyran, utan det är för att någon snäll granne förbarmat sig insåg jag för ett tag sen. Men Simon verkar lite nöjdare med att vi får skottat för pengarna, så jag säger inget.

Själv är jag inte för bostadsrätt på grund av dessa jävla sammankomster. Nu ligger det en lapp på hallmattan igen som informerar om vårstädning.

Vi har bott här i snart tre år, och inte en enda gång har jag varit med på höst- eller vårstädning, och får istället böta 200 kr varje gång. En gång försökte jag komma ifrån det genom att skylla på att jag var gravid i åttonde månaden och hade havandeskapsförgiftning. Men min förening visar ingen nåd, och räkningen kom iallafall.

'Städningen är ett sätt för oss grannar att lära känna varandra', står det också på lappen. Men jag förstår inte varför jag ska behöva känna dom? Jag är vän med närmaste grannen, och vi lånar saker av varandra när vi behöver, men sen räcker det.

Ibland känner jag dock hur dom andra tittar snett på mig. Undrar vad vi är för enstöringar som inte vill var med på deras städningar och träffar.

Så igår vad det dags för Earth Hour.. Jag hade väl tänkt att vi skulle släcka lite, men med en sjuk bebis är det inte så mysigt vad man än gör, och jag ville kolla Robinson, så jag bestämde mig för att strunta i det. Ingen annan kommer nog att släcka heller tänkte jag.

Men när jag tittade ut så nog fan satt de flesta grannar där och mös med levande ljus. Förmodligen tittade dom mot våra fönster och skakade på huvudet. Dom där som alltid ska förstöra, tänkte dom nog..

Jag släckte snabbt några lampor och hoppades att tv;ns ljus inte syntes alltför mycket.

Nä, ska man ställa sig i bostadskön kanske?

Stolt

Som ni märkt så överlevde jag veckan ensam. Simon har varit hemma i snart en vecka nu, och tack till Sara, Anki och Susan som spenderade kvällarna jag inte var i Gävle, hos mig.

Sista natten kan jag malligt meddela att jag bara hade en lampa tänd ute i hallen.

En kväll hade jag dock för mig själv, för det hade jag bestämt. Jag använde den till att sortera gamla foton, för jag kände att jag började tappa kontrollen över dem.

Viktigast var bilderna från fartygs-tiden, eftersom jag av olika anledningar plockat ur vissa ur albumen, lagt dom i olika högar, och börjat blanda ihop de olika kontrakten.

Så jag satt i flera timmar när Lia hade somnat, och sorterade, satte på rätt plats, scannade till facebook och började nästan lipa av nostalgi.

För även den tiden är något jag är mycket stolt över.

Mitt liv var mest skit för tillfället. Jag var deppig, hjärtekrossad, uttråkad, fattig och satt av en massör-utbildning utan att ha en aning om vad jag skulle göra med den. När jag sen fick höra talas om att jag alltså kunde arbeta på kryssningsfartyg som just massör, tvekade jag faktiskt inte en sekund, utan ansökte direkt.

Först var det såklart sjukt läskigt. Jag åkte helt ensam, utan trygghet från någon kompis. Efter utbildningen i London skulle jag skickas iväg helt ensam till i princip vilket land som helst, för att hoppa på ett fartyg som skulle bli mitt hem de närmaste 8 månaderna.

När det var min tur fick jag reda på att jag skulle åka till Baltimore USA. Dock inte ensam, men i sällskap med en fransyska som knappt kunde ett ord engelska så hon var inte till mycket hjälp.

Det tog dock bara ett par veckor så var jag inne i rutinerna i den helt andra värld som är ett fartyg. Min Nya Zeeländska rumskompis lärde mig hur man enklast festar hela nätterna och sen jobbar 12 timmar nästa dag.



Jag vaknade ofta upp utan att först veta vilket land jag befann mig i, mitt ex var för längesedan bortglömd, jag simmade med delfiner, åkte jetski och såg platser jag aldrig kunnat drömma om.



Fransyskan lärde sig snart engelska och blev även hon en nära vän. Vi besökte Ruiner i Belize och solade på de bästa stränderna karibiens öar hade att erbjuda.



När det blev dags för mitt andra kontrakt önskade fransyskan att få komma på samma båt. Här träffade jag även min blivande man.



Vi simmade med stingrockor på Cayman Islands, riverraftade i Chile, hoppade bungeejump i Costa Rica.



Vi spenderade tre dagar i Rio och fick klämma på karnevaldeltagare..



Vi besökte varenda ö på Hawaii och såg allt från fantastiska vattenfall till stora ödsliga nationalparker, täckta av lava.



Nu har jag vänner i varje världsdel, på vårt bröllop hade vi gäster från Brasilien, Frankrike, Australien, Italien etc. Tack vare att min man är till hälften Grek och hälften irländare så har jag fått bo och jobba i Dublin några månader, och vi spenderar varje sommar i Grekland.

Jag har ingen aning om hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte bestämt mig för att resa iväg den där gången, och trots att det ju även var ganska påfrestande och man ibland jobbade tills man grinade av trötthet, är jag är så glad att jag gjorde valet att lämna allt bakom mig, istället för att sitta hemma och deppa ihop.

Avslutar med lite fler bilder.. Och Elisabeth, om det inte blir något av med att åka som au-pair kanske detta vore något? Man kan även jobba som fotograf.. :)

Lämnar Puerto Rico's hamn..

Freeport, Bahamas

Dunnes Falls, Jamaica

Rio

Nyårsafton

Uppklädda på formal-night


Lunch i Key West

Märkligt

Jag stod och kollade lite nyheter i dvd-hyllan, och min blick fastnade på denna..



Stekta Gröna Tomater.

Inte del två (stektare och grönare), inte Director´s cut. Bara Stekta Gröna Tomater, mitt bland nyheterna.

Återvinning?

Fuck you Svensk akutsjukvård

Jag har flera gånger hört historierna. De om barn som får sitta med brutet ben eller hjärnskakning i flera timmar på akuten innan någon tar hand om dem.

Jag har dock trott det har varit extrema undantagsfall. Svensk sjukvård är väl bra? Så mycket skatt som vi betalar?

Min enda egentliga sjukhusupplevelse tidigare var ju förlossningen. På grund av havandeskapsförgiftning fick jag då ligga inne i nio dagar och fick visserligen byta rum fem gånger under den tiden, och inte heller fick Simon sova kvar första natten när Lia fötts på grund av överbelastning. Ändå fick jag sova ensam i ett rum hela natten, med en pytteliten, för tidigt född dotter som jag inte visste hur man bytte blöja på, men det var ingen som riktigt hade tid att hjälpa mig.

Ändå försvarade jag dem. Dom hade ju mycket att göra, det var ju kaos där nästan. Alla kan göra misstag. Kanske väntade dom någon som aldrig kom, så det var därför Simon skickades hem trots att jag hade ett eget rum med en säng intill..

I morse var det dags igen. Lia fick feber igår kväll och imorse hade hon 41 grader så vi bestämde oss för att åka till akuten, trots att Vårdguiden tyckte vi skulle vänta tills hon var okontaktbar. Just det. Fuck you Vårdguiden också.

Väl på plats mådde Lia lite bättre på grund av alvedonen, och receptionisten frågade oss vad vi gjorde där så tidigt. Vi hade lika gärna kunnat vänta tills Vårdcentralen öppnade.

Före oss var två barn. En hostade så det lät som att lungorna skulle följa med ut, och en annan låg halvt medvetslös medan mamman sprutade vätska i munnen på henne.

Runtomkring oss hasade läkare och sköterskor omkring. Med kaffekoppar i händerna, skrattande, de ägnade oss inte en blick.

Efter två timmar hade fortfarande ingen av de två barnen före oss fått gå in, och vi meddelade att vi tänkte åka hem. Dom sa att vi ju kunde gå till Närakuten som öppnade 8 om vi fortfarande ville träffa läkare. Där kunde vi lättare få tid.

Klockan var 7.40, så vi gick dit istället. Väl utanför var dörren låst och inga stolar eller soffor stod utanför så vi stod utanför och väntade.

En sköterska kom och skulle gå in. Vi frågade om vi fick komma in och sitta och vänta i väntrummet. Nej, det fick vi inte. Dom öppnade åtta.

Så vi fick sitta på det kalla golvet utanför med Lia i famnen, återigen gick läkare och sköterskor förbi utan att ens se åt oss.

Väl inne fick vi betala 120 kr och fick en läkartid kvart över åtta. Men det blev halv nio eftersom läkaren behövde duscha först. Han hade cyklat till jobbet.

Men till slut kom vi in, allt såg ok ut, inga öron eller halsinflammationer, och vi fick åka hem.

Lika många gånger har jag varit i kontakt med Grekisk sjukvård. Precis som här, en gång för mig och en för Lia.

Första gången hade jag ätit på restaurang och blev akut magsjuk. Dom tog emot mig på en gång och jag fick eget rum med dropp.

När det gällde Lia hade hon förstoppning. Vi åkte in, fick vänta fem minuter innan en barnläkare tog hand om oss, undersökte henne och skrev ut tabletter.

Svenskar är lätt lite överlägsna mot land som Grekland. Herregud säger vi, där är ju allt kaos, inget system som fungerar, tacka vet jag trygga Sverige.

Men vad gäller sjukvård verkar vi ha mycket att lära från dem..

Skräckfilm utbildar

Imorse på bvc satt jag och tjuvlyssnade på två mammors samtal. Dom utbytte erfarenheter om hur de fick sina små att sova.

Den ena meddelade att hennes son älskade att lyssna på bruset mellan två radiokanaler, så hon hade alltså radion på det sättet hela natten, så sov lillkillen som en stock.

Det var alltså mycket tydligt att denna kvinna inte har sett 'White Noise'.

En dålig film, men ett väldigt klart budskap. Gör för i helvete aldrig så!

Hallå jag fattar inte..

Ok har nu kollat Greys Anatomy och känner mig lite förvirrad..

Om Izzie nu inte var sjuk, vad var hela poängen med att Denny var där och irriterade henne hela tiden?

Har jag missat något så får ni gärna förklara, och om det är någon som har laddat ner och kommit längre än mig, så får ni gärna säga att jag kommer att förstå längre fram.

Annars kan jag inte sova.

Safety first

Jag har tidigare berättat om min lätt sjukliga pedanthet när jag väntar besök, och hur jag försökte råda bot på det.

Det har faktiskt blivit lite bättre, men besök eller inte besök så är den en sak jag inte klarar av, och det är när det ligger liksom..småprylar utspridda i lägenheten.

Små pappersbitar, hopknycklade kvitton, mynt och annat får mig att bli galen och hota Simon med skilsmässa om han inte plockar upp eller slänger på momangen.

När Lia nu har börjat krypa och stoppa fingrarna i allt hon ser, har det uppkommit en ny terror. Dessa jävla kontaktskydd.

Jag laddar min mobil i en kontakt högt upp på väggen, men Simon brukar använda den på bilden nedan. Så måste han lägga det där fula lilla skyddet på golvet intill, och jag kan inte slänga det eller lägga undan det, för då glömmer han att stoppa tillbaks det.


Det här behöver jag alltså titta på var och varannan dag. En liten plastbit som ligger och skräpar på golvet. Bra träning, men mycket lidande.

Lia har aldrig innan ens varit direkt intresserad av kontakter, men sen de där skydden äntrade vårat hem, verkar hon nu ha vigt sitt pytte-liv till att komma underfund med hur man får loss dom.

Skulle hon lyckas får hon också gärna berätta för mig hur man gör..

Vardags-edge

Nu på eftermiddagen skulle jag gå och göra något så oskyldigt som att hämta Lias paket från Goboken som kommer varje månad.

Solen sken, men det blåste kallt, så av en ingivelse satte jag på regnskyddet mer som ett vindskydd.

När jag gått ett par minuter började det snöa igen samtidigt som solen fortfarande sken. Jag tog en bild och tänkte att jag kanske skulle göra ett inlägg av det. 'Hej jobbiga land med ditt konstiga väder', typ. Nu syns inte snön direkt, men jag tar med bilden ändå så ni ska få känslan..



Men direkt när jag tagit bilden gick solen i moln, det började vina skräckinjagande och snöfallet ökade kraftigt.

Jag kunde riktigt se ovädret komma runt hörnet. Kolla den gråa massan längre ner på gatan.



Plötsligt befann jag mig i ett inferno och kände mig som hjälten i en Stephen King film. Det gick knappt att höra eller se. Ovädret var över oss med full kraft och dränkte alla sinnen. Nu handlade det om överlevnad.



Som tur var låg tobaksaffären nära, så jag fortsatte dödsföraktande mot målet. Bokpaketet skulle hämtas.

Helt översnöad stapplade jag in, hämtade paketet och gav mig ut igen. Det hade gått ungefär två minuter, men snöandet hade redan nästan upphört, och när jag en stund senare nästan var hemma såg himlen ut såhär..



Lia blev mycket traumatiserad av allt detta och är fortfarande mycket upprörd. Som ni ser.

Ha, äntligen!

Jag visste väl att solning var bra för oss! Kan jag få slippa dessa förberående, oroade blickar och kommentarer nu?


Jag vill ligga i solen på somrarna, och inte sitta och trycka, påklädd under ett parasoll. Ok att jag kommer se ut som grannen i 'Den där Mary' när jag blir äldre, men jag har iallafall ingen blodpropp.

Nu jäklar ska det solas!

Rekordlös

När jag var 12 var jag lätt besatt av att hamna i Guinness rekordbok. Inte Outsiders-besatt, men jag ville väldigt gärna slå rekord i något. Vad som helst.

Efter en del bläddrande bestämde jag mig för att jag skulle göra ett försök på världens största chokladboll!


Men jag insåg snabbt att jag inte kunde klara detta ensam, så jag samlade ihop mitt entourage och vi beslöt oss för att träffas en kväll, ta med oss så mycket av varje ingrediens vi fick för mamma, och sätta igång att skapa.

Ganska snart stod det dock klart att vi inte lyckats. På bilden hade den inte sett så stor ut, men trots våra ansträngningar så var vår boll nog inte ens en tiondel av den som hade rekordet.

Vi skapade istället en slags chokladbollstårta, åt upp den, och hade förmodligen en ganska trevlig kväll.

För att avsluta detta vill jag dela med mig av ett tips som gör din chokladboll sjukt mycket godare. Följ bara instruktionerna på Axa havregrynspaketet, men istället för bara kakao, så tar ni hälften kakao, hälften O'boy.


Resultatet blir världens iallafall godaste chokladboll.

Undrar om Guinness också skulle tycka det..?

Där fick man..

..för att man trodde att våren hade kommit.

Jag och Pia gör det bästa av situationen.

Förslag tack..

Jag kan bara två vaggvisor. Den om trollmor, och 'Sov du lilla videung'..

Men i trollmorsvisan känner jag mig alltid lite fånig när jag sjunger den där oajajajaj buff-delen, och snart är ju faktiskt vintern slut så då känns Videungs-sången helt fel.

Vad kan man annars sjunga? Ni behöver inte bifoga text för det kan jag googla, men gärna några titlar tack. Vad gillar kidsen nuförtiden?

Ett nytt beroende

När jag var liten fick vi bara ha marmelad på mackorna på helgerna, eftersom mamma tyckte att det var så mycket socker i marmelad så man lika gärna kunde ha godis som pålägg.

Sen när jag blev äldre glömde jag bort att använda det, och har alltså inte använt det på säkert 15-20 år. Tills för några veckor sen när vi skulle få övernattningsbesök.

När besöket var över stod marmeladen kvar i kylen så jag tänkte att det är ju tråkigt att bara slänga den, så jag ställde fram den på frukostbordet.


Sen dess är jag fast. Ost, leverpastej och skinka har alla fått stryka på foten för denna drog som jag nu inte kan vara utan.

Det är inte heller vilken Marmelad som helst, utan som bilden visar, Bobs Apelsinmarmelad 'För hela familjen'. Alla vet att 'För Hela Familjen' betyder mest för barn och alltså extra sött.

Nu ringer det på dörren. Det kan vara Anna Skipper. Bäst jag gömmer mig..

Hemma igen

Bäst i Gävle..


Sitta och sola på balkongen medan Lia sov.


Sämst i Gävle..


Trots att jag inte hade några hål, så är ju röntgen, tandstensskrapning och allt annat ändå hemskt.

En evig skuld

En incident som hände när jag var i 16-årsåldern, kommer föralltid att dra en mörk skugga över mitt och mammas förhållande. Det finns alltid där, outtalat, vasst, ofrånkomligt.

Bandet Slaughter hade nått viss framgång, och jag var egentligen kär i trummisen Blas Elias, men på något sätt var jag bekant med tjejen som drev Slaughters fanclub i Sverigen, och hon hade lovat mig att sångaren, Mark Slaughter skulle ringa mig efter spelningen i Stockholm. I själva verket skulle han ringa upp några fans, men hon lovade alltså att jag skulle vara en av dom.

Och att ha pratat i telefon med sångaren, skulle ju nästan vara som att hångla med trummisen, så jag var mycket exalterad.

Då dom bara var förband åt ett större band, skulle han ringa redan vid nio lovade hon.

Klockan halv tio hade han fortfarande inte ringt, och klockan tio gav jag med en 16-årings tålamod upp och åkte hem till min kille, som av någon anledning accepterade denna galenskap.

Vid elva ringde mamma upp mig, kvittrande som en nyförälskad tonåring. Den skatan. 'Jag har just pratat med Mark Slaughter!' fnissade hon. 'Han var så treeevlig!'

Men, undrade jag. Varför gav du honom inte numret hit. Du visste ju var jag var?

Mamma slutade kvittra och fick fram någon ursäkt att hon blev så till sig så hon helt glömde bort vad hon borde ha gjort.

Jag började grina, och försäkrade henne att hon var den sämsta mamman på jorden innan jag lade på.


Fortfarande händer det att jag straffar henne i smyg. Igår fick hon till exempel sova med Lia hela natten. Eller ja, tills 05:40 när hon gav upp och stapplade in i mitt rum med min grinande dotter på armen.

'Jag har inte sovit en blund!' utbrast hon och såg halvt medvetslös ut.

Mmm, där fick du för Mark Slaughter, tänkte jag.

Idag var det dags..

..mitt första tandläkarbesök på nästan fyra år.

Jag satte mig darrande i tortyrstolen för att ta röntgen, men till min stora lycka (och trots städigt utebliven tandtrådsanvändning och godis i stort sett varje dag), så hade jag inga hål. Jag började nästan gråta av lycka. Tack V6 Flour, allt är er förtjänst, det är jag säker på..

Mamma, tandhygienisten, blev så stolt så hon köpte ett par skor till mig. Jag behövde ju ett par vår-skor och insåg snabbt att ballerinaskor hänger med även i år, så jag blev inte bönhörd..

Dock så blev det ännu ett par, dessa på bilden nedan. Ser väl ut som en vanlig ballerinasko fast med lite klack och ett vristband. Så vi får se om jag faktiskt kommer att använda dom, eller om dom hamnar längst in i garderoben med de andra..

Beklagar den konstiga bilden, men jag lyckades inte hitta någon bättre, och mina föräldrars dator är helt konstig så jag lyckades inte skära i bilden heller..

Någon sa att skor med vristband är sjukt inne i år. Stämmer det?

Hej Sverige

När man är hos föräldrarna händer det ibland att man får titta på tv-program man i vanliga fall förmodligen aldrig skulle se. Iallafall mina föräldrar tittar mycket på ettan och tvåan. Konstigt.

Iallafall så fick jag ikväll se finalen av Mästarnas Mästare. Före detta idrottsmästare från olika sporter tävlar mot varandra i ett antal grenar som till exempel nyckelhämtning från en poolbotten och andra styrkemätningar.

Ikväll var det alltså final och kvar var skidåkaren Per Elofsson och fotbollsspelaren Malin Moström.

Medan jag tryckte i mig smågodis och kollade med ett halvt öga fantiserade jag om hur detta skulle se ut i USA. Dramatisk musik, närbilder på svettiga muskler, kommentarer som 'Jag har kommit hit för att vinna. Det här är min dröm. Inget kan ta det ifrån mig', och slutligen, efter en spektakulär hinderbana, men skrikande publik och sprakande fyrverkerier skulle segraren gråtande av lycka stappla i mål under folkets jubel.

I Mästarnas Mästare gick den sista grenen ut på att Per och Malin skulle hålla i sig i två handtag och hänga över ett stort mörkt hål i nåt gammalt slott. Den som släppte först förlorade.

Så där hängde dom. Lite musik spelades. Programledaren stod och såg på. Till slut släppte Malin, och Per hängde kvar några sekunder innan även han släppte och föll ner i hålet.

Per hade alltså vunnit.

'Grattis Per' ropade programledaren ner i hålet.

'Tack, tack' hördes Pers dämpade röst därnere i mörkret.

Ingen kan skapa sann dramatik lika bra som svt...

Tonåring

Gävle väcker minnen.. Jag flyttade ifrån denna stad, som flera gånger valt till Sveriges tråkigaste, när jag var 22, men innan dess hann jag och kompisarna med många krogbesök..

När vi var 16 var det dock vissa problem. Vi var helt enkelt för rädda att bli nekade. Stå där helt svettiga av nervositet i kön, tugga tuggummi för att se avspända ut, sen darrande stå framför vakten. Han synade oss uppifrån och ner och hade vi tur lyftes repet, men hade vi otur frågade han leg och då fick vi stammande säga att vi glömt det, och få gå walk of shame tillbaka förbi hela kön igen, försöka se oberörd ut och ignorera de hånfulla blickarna.

Det var helt enkelt för nervpåfrestande..

16 år och sjukt tuff..

Jag hade fått min fyra år äldre systers gamla leg, och lärt mig hennes personnummer baklänges på inrådan av de mer erfarna, ifall vakten skulle fråga. Som om man kan ens sitt eget personnumer baklänges..

Men kompisarna hade inga falskleg, så för att få träffa de Snygga och Coola killarna fick vi oftast hitta på andra lösningar. Vi satt helt enkelt hemma hos någon och festade tills krogen stängde klockan två. Då åkte vi ner på stan och gick omkring med de andra efter-krogen-hungriga och låtsades att även vi varit inne nånstans.

När vi så träffade de Snygga och Coola killarna så var det viktigt att vi först ställde frågan var de varit, så vi snabbt kunde säga att vi varit någon annanstans.

Men så kom äntligen 18-årsdan och vi började komma in på vissa krogar, men längtan att komma in på de med 20-årsgräns tog snart över, så stod vi där nervösa igen och försökte föra självsäkra samtal med varandra så vakten inte skulle vilja avbryta oss tuffa tjejer med en så fånig fråga som om vi hade leg.

Skulle jag ställa mig i en krogkö idag skulle jag nog också bli lite nervös. Att vakten ska titta på mig, le och säga 'men är du inte lite för gammal för det här stället..?'

Skillnad

Packlista innan barn:

kläder
mobil
shampoo
smink

Packlista med barn:

kläder
mobil
shampoo
vagnen
skötväskan
blöjor
gröt
sked
haklapp
alvedon
ad-droppar
näsdroppar
termometer
mössa
vantar
overall
Inotyol
miniderm
bepanthen
filt
kudde
leksaker
omega-3
sovpåsen
babyolja
nappar
nagelsax
flaskan
pyjamaser
kex
majskrokar
tvättlappar
näs-sug
hoppgunga

Nä hörni, jag drar till Gävle några dar..

Dagens tips

Tråkig syssla: Skölja frukt, och sen behöva torka den innan man lägger i fruktskålen.

Lösning: Köp bara frukt som man inte äter skalet på.



Herregud asså. Ibland undrar jag hur ni skulle klara er utan mig och mina fina råd..

Två konstateringar

Ibland så tror man att något är en helt fantastisk uppfinning, men så blir det bara ett fiasko.

Jag är ju dödligt rädd att Lia ska sätta i halsen, för trots att jag har testat på en sån där läskig 'satt i halsen - docka' och klarade att få upp grejen utan problem, så vet jag att jag skulle glömma bort allting om det väl hände, få panik, och avlida av ren skräck.

Ett tag var jag inne på att ge henne flytande föda tills hon är 18, men så såg jag att Nuby har en jättebra grej. Ett handtag med en liten nätpåse fastsatt. I nätpåsen kan man lägga i farliga, hårda, frukter, så kan barnet liksom tugga på till exempel moroten genom påsen, känna smaken och bara få ut småbitar. Genialiskt, tänkte jag och köpte en.

Bild på tredje försöket, med samma resultat.


Här syns alltså tydligt hur hon håller i moroten och tuggar på handtaget. I ca två minuter innan hon ledsnar. Försöker jag få henne att tugga på moroten i nätpåsen istället vänder hon äcklat bort ansiktet. Trots att hon gillar morotspuré.

Jäkla skit.

Ett annat konstaterande är att det är ganska effektivt att Aftonbladet skriver om ens hemsida.


Det ger liksom en liten..skjuts i statistiken.

Sjukt glad

Jag har hört att det är ok att skryta på sin blogg, så nu tänker jag göra det.. Kommer ni ihåg att jag berättade om min sida dumpade.se som jag kom på idén till och startade upp för nån vecka sen?

Well..

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article4631287.ab

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article4636403.ab

Jag måste erkänna att jag känner mig otroligt glad och stolt.

Uppenbarligen var behovet stort och medlemmarna stömmer in. Det är full fart på forumet, flera nya bloggar och det är så underbart att se hur folk hjälper, stöttar och engagerar sig i varandra.

Just nu sitter jag bara och ler. Det ser ut som att jag har sovit med en galge i munnen.

Förlåt..

..för dålig uppdatering idag.

Med risk för att vara en härmapa tillåter jag härmed två bilder förklara iallafall delvis varför..



Jag lovar bättring imorgon.

Bortskämd

Jo, jag måste erkänna att jag var väldigt bortskämd när jag växte upp. Inte för att jag fick allt jag pekade på, men vad gällde hushållssysslor och saker som försäkringar, bankärenden och annat, var jag helt borta.

Mamma har nämligen en 'det är lika bra jag gör det själv så det blir rätt gjort' - mentalitet vad gäller hushållssysslor, medan pappa tog hand om allt annat.

Så jag åt maten som ställdes fram på bordet, och slängde tvätten i tvättkorgen och hittade den igen struken och vikt på min säng, utan att egentligen tänka på vad som hände där emellan.

När jag sen var 19 var det dags att flytta hemifrån. I Gävle har aldrig bostadsfrågan varit ett problem, så jag hittade snart en liten etta jag kunde hyra, med ungefär 15 minuters bussfärd från mamma och pappa.




De första dagarna gick det bra. Jag gick omkring och kände mig vuxen, åt frusen mat som mamma skickat med mig och diskade duktigt för hand när jag orkade.

Men efter en vecka började jag få panik. Det var dammråttor i hörnen, jag hade inga kläder kvar och visste inte hur man bokade tvättid, disken stod i travar i diskhon, och i en hög låg räkningar som jag inte förstod hur man skulle betala.

Kort sagt, jag hade inte ett enda streetsmartpoäng, och såg bara en lösning. Jag ringde till mamma och grinade i panik.

'Jag hinner ju ingening!' skrek jag. 'Allt handlar ju bara om tvätt och städ och att handla och diska och jag klarar inte där hääär...uääää...'

Mamma fick nog lite dåligt samvete att hon släppt ut mig i världen, cold turkey, helt utan några hushållskunskaper, så hon fick komma över med mer frusen mat, lite handskrivna recept, och tillsammans bokade vi tvättid, gick igenom hur räkningar betalades, så med babysteps lärde jag mig sakta sakta hur man klarar sig i livet.

Idag insåg jag att jag förbrukat två tredjedelar av min mammaledighet. Om fem månader börjar jag jobba igen, och jag har på känn att samma panik kommer att infinna sig. För trots att Simon hjälper till, så har jag ingen aning om hur jag ska kunna ta hand om familj och jobb samtidigt.

Frågan är bara vem jag ska ringa och grina till då..?

Hurtbulle i snöstorm

Smärtan har många ansikten..