torsdag 18 juni 2009

Apropå natur

Förut pratade jag ju om hur det var läge att skärpa sig vad gäller skräcken för småkryp. Särskilt flygande såna.

Dels för att jag nu har barn och inte vill överföra mina fobier på henne, men egentligen så bestämde jag mig redan för några somrar sen, när vi satt på en utomhusresaturang i grekland och ett äckligt litet kryp satte sig på min hand.

Jag fick då i skräcken till nåt slags karateslag som träffade mitt juiceglas som gick sönder och skvätte ner våra bordsgrannar.

Det var ohyggligt pinsamt.

Så redan då kände jag väl att det kanske är dags att sluta vara en sån baby och växa upp lite.

Det går dock inte särskilt bra.

Igår såg jag en humla krypa omkring på vårt vardagsrumsbord, och detta resulterade i sån där skrik-inandning så resten av familjen fick hjärtflimmer.

Det går ju inte bara att sluta vara rädd för dom! Dom flyger ju omkring sjukt mycket snabbare än mig. Jag har ingen chans att springa ifrån dem och kan bara lita till deras goda vilja för att slippa bli biten.

Lia får ta den fobin helt enkelt.


Glad midsommar!

3 kommentarer:

Elisabeth sa...

Jamen typ getingar ÄR ju farliga.
De sticks ju och det gör ont :(

Spelar ingen roll om man låter dem liksom flyga runt en eller försöker vifta bort den/"reta upp den".
De sticks ändå :(

Och de gånger jag blivit stungen
så är det när de flugit runt min hals och nacke.
HUR kan man INTE vifta bort en när den flyger där?
Och det måste ju finnas en anledning/ändamål till att de flyger just där.
Att de vill stickas alltså.

Västgötskan sa...

Humlor är ju de mest ofarliga flygfän som finns!
Jag skulle däremot förstå om du karate-slagar getingar, blinningar eller annat hemskt! :-P ;-)

A sa...

Ja, ibland är det svårt att agera "vuxen".
Som när sonen står och håller om en och man ska sätta på honom brallorna. Plötsligt utbrister han: "Mamma! Du har en spindel på ryggen!!!". IIIIIOOOOUUUUHHHH!!!!