Grinnödig

Igår morse gjorde jag lite av ett misstag.

Vi var kvar på slottet, jag var duschad och klar och skulle inte möta Sabine för att äta frukost förrän efter 10 minuter, så jag bestämde mig för att läsa klart 'Skynda att älska' eftersom jag bara hade några sidor kvar.

Å herregud. De sista sidorna var ju så sorgliga så jag nästan inte orkade läsa, men jag kunde ju inte börja lipa då eftersom jag skulle ner och äta frukost med en massa kollegor.

Så när det knackade på dörren lutade jag huvudet bakåt, blåste tillbaka tårarna som var på väg att trilla över kanten, tog ett djupt andetag och svalde ner fulgråten som obarmhärtigt bubblat upp.

Sen var det som sagt frukost, tillbaka till jobbet, hämta Lia på dagis, laga mat, tvätta, kolla True Blood, och ungefär samma visa idag.

Jag har alltså fortfarande inte fått gråta ut, vilket resulterar i att jag hasar runt med tjuthaka och en klump i bröstet, redo att bryta ihop vilken sekund som helst.

Så ni som känner mig personligen, ta det inte personligt ifall jag skulle börja snyfta om ni säger något som inte är inlindat i silkesbomull. Skyll på Schulman.


Och ni MÅSTE läsa den själva! Det är verkligen något av det finaste jag någonsin läst. Och ni måste säga till när ni är klara isåfall så kan vi ha en kram/gråtsession. Ni får även gärna ha man boobs. Det ser så tryggt ut.

Japp, en riktig Meatloaf-kram skulle jag behöva för att komma över det här. Och Alex Schulman, du gifter dig lika ofta som Ross Geller, men jag älskar dig ändå.