Igenkänd

Jag har ju tidigare berättad om hur jag vet att jag är en storstadsmänniska, för jag ogillar att bli igenkänd av personal i butiker och restauranger.

Om någon på det Ica där jag brukar handla skulle säga någon igenkännande så kommer jag i fortsättningen försöka välja en annan kassa.

Kanske beror det inte bara på att jag är en storstadsmänniska, jag kanske är lite sjuk i huvudet också. Men jag har en kompis som är likadan, och vet hon att hon blir igenkänd så plockar hon på sig lite extra frukt eller grönsaker för att verka nyttig, och en annan vägrar köpa tamponger om det bara sitter män i kassorna. (Eller förresten, den där sista var också jag, men det med frukten var faktiskt en annan.)

Nåväl, nu till problemet.

Vårat gym tvärsöver gatan bemannas endast av två personer, så det är helt oundvikligt att dom känner igen mig efter ett tag, det kan jag inte komma ifrån.

Så det blir lite extra jobbigt nu när beach -10 är förbi, min motivation likaså, och mina besök till gymet är minst sagt sporadiska.

Bodybuildern bakom disken gav mig en sträng blick när jag slank in genom dörren sist, och jag pep ett 'tror du mig om jag säger att jag varit förkyld?'

'Så många månader finns inte!' mullrade han till svar (ett ganska märkligt och ologiskt svar, men give him a break, han är ju en broiler).

Skuldtyngd och latfet tränade jag sen i en timme och lommade hem utan att säga hejdå.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag får väl börja handla maskiner på tv-shop och ha ett mini-gym hemma när vi flyttar till större lägenhet. White trash är ju det nya svarta.